Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm

Subscribe to Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm feed
förenar arkiv, bibliotek och forskningsfrämjande verksamhet
Updated: 2 hours 37 min ago

April 1917

Tue, 2017-05-09 16:43

I april månad 1917 förklarade USA krig mot Tyskland. Första världskriget rasade vid Sveriges tröskel och under denna månad kom startskottet för vad som ömsom kallats potatiskravaller och hungerdemonstrationerna, vilka sedan löpte över flera månader under resterande delen av året. De militära demonstrationerna tog fart likaså. Spänningarna ökade allt mer politiskt sett, med den nybildade Skyddskåren som kritiserades skarpt av socialdemokraterna.

7 april 1917 – krigsförklaringar och blodiga slag

President Woodrow Wilson tillfrågade amerikanska kongressen den 2 april om att skicka amerikanska trupper emot Tyskland, och efter några dagars betänketid gick kongressen honom till mötes. Krig förklarades mot Tyskland den 7 april. Wilson gjorde däremot klart att USA inte slogs som en allierad, utan som en associerad makt där orsaken uttalades som moraliska, och målet var att försvara demokratin och freden  i världen.
”Bloody April” har kommit att bli eftermälet till april 1917, inte bara för USA krigsförklaring men även som hänvisning till dödsfallen under Slaget vid Arras (Battle of Arras). I detta slag led de brittiska luftburna armén Royal Flying Corps svåra nederlag gentemot de tyska Luftstreitkräfte. Nederlagen var så pass stora att stridsmoralen hotades. RFC gick däremot vinnande ur striderna. I Sverige

Lenin på genomresa i Stockholm 1917-04-13. Bl.a. Inessa Armand, Otto Grimlund, Ture Nerman, Carl Lindhagen, Olga Ravitj, N. Krupskaja, Grigorij Zinovjev hans son Stiopa, Alexander Helphand-Parvus, Jelena Usijevitj-Kon., Fotograf: Axel Malmström, 1917. Fotosamlingen, 3331:2 ARAB

13 april 1917 - V.I. Lenins besöker Stockholm

På väg från exilen i Schweiz till Petrograd gör Lenin uppehåll i Stockholm för att träffa svenska socialdemokrater. I Ryssland hade tsaren störtats och februarirevolutionen inletts och Lenin ville ta del av denna. Från Zürich färdades han i tåg genom plomberat tåg genom Tyskland via båt till neutrala Sverige. Den schweziska vänstersocialisten Fritz Platten hjälpte till med förhandlingarna.

Lenin ankom till Sverige den 12 april 1917 till Trelleborg, dagen därpå var han framme i Stockholm. I Sverige var däremot motsättningarna mellan kommunisterna och de demokratiska socialisterna djupa, även vid Lenins besök. Motsättningarna inom socialdemokratin även påtaglig då önskemål fanns om att fängsla Lenin vid besöket, något som Hjalmar Branting däremot inte biföll. Otto Grimlund från ungdomsklubben i Malmö höll Lenin sällskap hela vägen till huvudstaden. Vid ankomsten till Stockholm togs Lenin emot av borgmästare Carl Lindhagen, Ture Nerman och riksdagsmannen Fredrik Ström. Besöket var kort, endast en dag.

Ryktesspridningen inför och under Lenins besök var påtaglig, bland annat sades det att han var tysk spion. Den svenska vänstern anslöt sig till en internationell protest mot kampanjen som drevs mot honom. Uttalandet undertecknades 13 april av Carl Lindhagen, Fredrik Ström, C.N. Carleson, Karl Kilbom och Ture Nerman. Splittringen inom socialdemokratin var redan ett faktum, Branting hade redan i februari 1917 på partiets kongress slagit fast att en uppgörelse mellan de två falangerna var nödvändig. Lenins besök underströk än mer denna delning. Under maj månad kom den nya grupperingen att gå under namnet Socialdemokratiska vänsterpartiet, sedermera Sveriges kommunistiska parti och det som idag är känt som Vänsterpartiet. (läs mer om detta under maj 1917).

16 april – 28 april – Hungerdemonstrationer över hela Sverige

Startskottet för hungerdemonstrationerna kom officiellt i Västervik i mitten av april 1917 där arbetarkontroll införs över samhället. Efter detta kom demonstrationerna sedan att rasa från 19 april till ca 29 april. Hungerrörelsens sprids över hela Sverige och hungermarscher genomförs i 23 städer. Den 27 april demonstrerar cirka 5000 kvinnor mot bristen på mjölk. Efter den 21 april utkristalliserades två aktionslinjer för demonstrationerna, en syndikalistisk och en socialdemokratisk.

Den 28 april har en privat skyddskår bildats i Stockholm för att upprätthålla ordningen vid förstamaj-demonstrationerna. Efter socialdemokratiskt angrepp i riksdagen upplöses kåren. Fram till 1 maj följde demonstrationerna oftare syndikalisternas linje än den reformistiska socialdemokratiska linjen. Detta innebar att protesterna ersattes med radikala tongångar där exempelvis monarkin skulle avsättas. Exempel till detta återfinns i Ivar Vennerströms tal i riksdagen, då han uppmanar sin valkrets Ådalen till besinning. Den 28 april publiceras likaså en ledare i Nya Norrland som manar till lugn. Natten till 29 april reser Vennerström till Ådalen från Stockholm och håller tal i Ådalen, med ett tydligt ställningstagande emot ungsocialismen (och deras hot att befria Amaltheamännen).

Den dåliga livsmedelsförsörjningen bidrog till protester och strejker över hela landet, den 22:a april demonstrerade exempelvis 10.000 utanför riksdagshuset. Den 27:e april demonstrerade 5000 kvinnliga fabriksarbetare mot mjölkbristen och höga livsmedelspriserna.

Hungerkravallerna 1917. En anhållen demonstrant förs bort. Fotosamlingen ARAB, 3331/1/2/110.

April 2017 - Militärdemonstrationer

Vid sidan av hungerdemonstrationerna ägde militärdemonstrationerna rum. Den socialistiska agitationen bidrog till att intensifiera de antimilitaristiska stämningarna i landet. Ett inslag i vänstersocialisternas taktik var att sätta upp Arbetare- och Soldatråd. Förberedelserna för revolt inom krigsmakten får betraktas som tämligen harmlösa. Men både civila och militära myndigheter var naturligtvis på sin vakt. Hela krigsmakten befann sig i alarmtillstånd när april månad nådde sitt slut år 1917.

För att kväsa oroligheterna drogs permissioner in och värnpliktiga förbjöds att delta i vissa möten. De pamfletter som delades ut av vänsterungdomar försökte stoppa, genom att infiltrera möten och sätta ut manskap vid statliga ämbetsverk. I Boden utbröt matstrejk 20 april, och i Stockholm kallades Stockholms frivilliga skyddskår samman bestående av män från landsorten, högskolestudenter frivilliga högermän för att bistå polismakten. Skyddskåren kritiserades starkt av socialdemokraterna och Socialdemokratiska vänsterpartiet, likaså instämde liberale Nils Edén. Tidningen Politiken svarade  med ett upprop för att bilda röda arbetaregarden.

Tips på litteratur:

Eliasson, Ulf (2006). I försvarets intresse : säkerhetspolisens övervakning och registrering av ytterlighetspartier 1917-1945 / Lund : Nordic Academic Press (Lettland)

Klockare, Sigurd (1967). Svenska revolutionen 1917-1918. Prismaserien, Stockholm: Prisma

Dahlberg, Hans (1999). Hundra år i Sverige – 1917, Stockholm, Albert Bonniers

“Lenin och den nordiska arbetarrörelsen” i En samnordisk antologi / med bidrag av Trond Hegna, Alfred Jensen, Gustav Johansson, Kåre Selnes, Atos Wortanen (1970)

Zubko, Marat Vasilevic [1985]. Lenin i Sverige året 1917. Göteborg ; Moskva : Fram : Progress

Lenin, Vladimir Il’ic (1979). Interviews 1917-1922. Institut für Marxismus-Leninismus beim ZK der SED . - Berlin : Dietz

Lenin, Vladimir Il’ic, (1974). Bolsjevikernas taktik under 1917. Stockholm : Socinform

Boktips april 2017

Thu, 2017-05-04 16:05

Anna Fröding: En värld att vinna /Visto förlag, 2015, 396 s.

Anna Fröding jobbar som psykolog i Västerås och har tidigare skrivit en ungdomsbok. Nu skriver hon en ambitiös roman, den första i en trilogi, om den tyske kommunisten Karl Frisch. 1999 är han 80 år och bor på Lidingö utanför Stockholm. När ett barnbarn misshandlas av nynazister börjar han återberätta sitt eget liv som börjar i arbetskasern i Berlin 1919.

Det blir en inifrånskildring av den kommunistiska kampen som accelererar när nazisterna tar den politiska och reella makten i Tyskland 1933. Karl tvingas engagera sig tidigt som angivare i hitlerjugend, samtidigt som han engagerar sig i den ungkommunistiska rörelsen. Men när han fyller 17 så vägrar han att fortsätta dubbellivet och det smutsiga hantverket. Därpå följer flera år i nazistiskt arbetsläger i Sachsenhausen och i nazistisk s.k. ”arbetstjänst”. Handlingen förs, med återblickar i Karls senare liv i Sverige, fram till krigsutbrottet 1939, när nazister utklädda till polska soldater ”beskjuter” tyska soldater vid polsk-tyska gränsen. Därefter utbryter det andra världskriget. Samtidigt är det en skildring av en traumatiserad tonårings väg mot vuxenskap, hans tankar om rätt och fel, kärlek, och försök till anpassning och motstånd i en kaotisk värld, som ändå inte känns allt för fjärran.

Kalle Johansson & Lena Berggren, Vad är egentligen fascism? / Stockholm : Verbal, 2017, 56 s.

Trots att bokomslagets design lätt kan föra tankarna till faktaböcker för barn, är detta en formidabel grundkurs för alla som snabbt vill lära sig mer om fascismen. Till största delen är det i form av en tecknad serie som fascismens uppkomst, ideologi, historia och praktik framträder för läsaren. Tecknaren Kalle Johansson har så gott som genomgående gjort ett strålande jobb när det gäller att fylla illustrationerna med ett pedagogiskt innehåll. Som ett slags ramberättelse gestaltar Johansson hur han och historikern Lena Berggren träffas på ett bibliotek i dagens Umeå – ett utmärkt grepp för att belysa fascismen i vår egen samtid. Självfallet finns det mer djuplodande verk om ämnet, men för bokens tilltänkta målgrupp borde detta vara snudd på obligatorisk läsning.

Mary Ginsberg, (red.), Communist Posters / London: Reaktion Books, 2017, 407 s.

”Mobiliseringen av konst för revolutionära syften är ett definierande drag hos kommunismen” (7). Så lyder den första meningen i denna storslagna och tungt vägande bok. Boken inleds med en inträngande och övergripande artikel av Mary Ginsberg. Därefter beskriver hon själv utvecklingen inom området för Rysslands/Sovjetunionens del och när hon skriver att de affischer som spreds under den tidiga Sovjeteran måste räknas in bland den allra främsta grafiska konst som någonsin producerats, kan man inte mer än nicka instämmande, inte minst efter att ha fått ta del av bokens illustrationer. Andra artiklar i denna bok behandlar Mongoliska folkrepubliken (1924-1992), Östeuropa (1945-1991), Kina (1949- ), Demokratiska Folkrepubliken Korea (1948- ), Vietnam (1945- ) och Kuba (1959- ). Bokens 407 sidor innehåller referenser, en utförlig bibliografi samt 322 illustrationer varav 314 i färg.

Errico Malatesta, ”A long and patient work” : the anarchist socialism of L’Agitazione, 1897-1898 (Complete works of Errico Malatesta, Vol. 3) / AK Press, 2016, xxvi, 474 s.

”Det blir uppror på uppror och alla misslyckas. Av de tusentals anhängarna blir det några hundra, när det gäller.” Så skriver Erik Lundberg i sin bok Då inga herrar finns (Umeå 2009, s. 19). Detta i ett avsnitt som handlar om den italienske anarkisten Errico Malatesta som föddes 1853 och dog 1932. Av sina 79 levnadsår tillbringade han 12 i fängelse och 35 i landsflykt. Efter en lång period i landsflykt, under vilken han reste runt i Mellanöstern och Europa, återkom han i hemlighet till Italien 1897. Han slog sig ned i Ancona, en stad med en lång upprorshistoria bakom sig och med många anarkistiska militanter på plats. Där startade han tillsammans med andra tidningen L’Agitazione, ”a unique success story on the nineteenth-century anarchist scene” (s. xviii). I tidningen vädrade han delvis andra åsikter än tidigare, såg med kritiska ögon på en upprorsagitation som han fann orealistisk och förordade ”ett långt och tålmodigt arbete för att förbereda och organisera folket” som skulle bedrivas i fullt dagsljus och inte i hemlighet. Föreliggande verk är på en och samma gång den först utgivna och tredje volymen i ett planerat tiobandsverk som ska omspänna hela Malatestas litterära verk, även hans och andras brev. Davide Turcato står som verkets redaktör och Roberto Giulianelli svarar för denna dels gedigna inledning.

Våra öppettider under påskhelgen 2017

Wed, 2017-04-12 16:21

Vi håller stängt under hela påskhelgen, skärtorsdagen inkluderad. Åter öppna igen den 18:e april klockan 10.00. Glad påsk önskar vi er!

Lantarbetarens arkiv, Fotograf: okänd

Våra normala öppettider är:

Måndag Stängt

Tisdag 10-17

Onsdag 10-17

Torsdag 10-17

Fredag 10-15

Sista lördagen var månad 10-15

Önskar du beställa material är det därför bra om om du ringer oss tisdag förmiddag då vi inte bemannar forskarexpeditionen på måndag.

Välkomna tillbaka till efter påskhelgen!

Socialdemokraterna firar kongress

Thu, 2017-04-06 16:30

I år firar Socialdemokraterna kongress i Göteborg. Med anledning av detta vill vi passa på att lyfta fram en slagkraftig bild, publicerad i Socialdemokratiska arbetarpartiets egen tidning Social-demokraten den 10 mars 1910 som väl illustrerar arbetarpartiets grundläggande mål. En kongresshälsning till partiet, samt en erinran om den korta tid som förflutit sedan rösträttsfrågan var en brännande fråga inom partipolitiken.

“Hand i hand måste arbetarklassens män och kvinnor tåga fram mot ljusare och lyckligare tider. Vägen är både mödosam och lång, men med hurtigt mod skall den dock tillryggaläggas. Det är en ny klass, som stormar fram och den vill ej eller får ev veta av några oöverstigliga hinder. Fram mot målet, ljuder det mot brusande fältropet! Och målet är arbetarklassens ekonomiska och sociala frigörelse.”

"Fram till val för Arbetarepartiet!" Teckning av Teckning av G.Widholm i Social-demokraten 10.3 1910

Rösträttsfrågan är till synes en historisk artefakt i Sverige, men sanningen är snarare att den allmänna rösträtten inte alls var vare sig självklar eller särskilt gammal i Sverige.

Rösträttsrättsfrågan är äldre än själva partiväsendet, och kom senare att tas över av partierna som en partifråga. Liberalerna var först, därefter kom socialdemokraterna.

Före år 1910 var det i stort sett bara män som hade rösträtt i kommunalval, och bara män var valbara. Den kvinnliga rösträtten kom först 1921. Bilden berör därför en fråga som idag kan till synes te sig främmande.

1912 lade Karl Staaffs andra regering fram den allra första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval. Den röstades dock ned i första kammaren.

Revolutionsåret 1917 tillträdde en koalitionsregering bestående av liberaler och socialdemokrater, ledda av liberalen Nils Edén, samt bland andra Hjalmar Branting.

De lade fram en proposition om allmän och lika rösträtt som fick bifall i andra kammaren men återigen röstades ned i första kammaren.

Allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor infördes först efter den ryska revolutionen inträffat. Ett händelseförlopp som kom att påverka Sverige och resten av Europa djupt. Rädslan en annalkande revolution ledde till att de konservativa i första kammaren 1918 gick med på en rösträttsreform. Den graderade rösträtten avskaffades och kvinnor fick rösträtt och var valbara i kommunalvalen.

Kommunalval med de nya reglerna hölls redan 1919. Nyval hölls under hösten 1919 till första kammaren i de nyvalda kommunala församlingarna. För första gången fick nu socialdemokrater och liberaler majoritet i första kammaren år 1920.

Det var däremot först 1921, som det första andrakammarvalet med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor hölls, på grund av att reglerna för val till riksdagen fordrade en grundlagsändring.

Fem kvinnor valdes in i riksdagen 1921. Liberalerna Kerstin Hesselgren (första kammaren), Elisabeth Tamm (andra kammaren), Bertha Wellin (andra kammaren, lantmannapartiet) samt Agda Östlund och Nelly Thüring, båda socialdemokrater (andra kammaren).

2017 har vi allmän och lika rösträtt för riksdagsval i Sverige, landstingsval i Sverige, kommunalval i Sverige och folkomröstningar i Sverige. Detta är en landvinning som vi som jobbar med det historiska partimaterialet vill passa på att lyfta fram.

En kongresshälsning skickar vi därför till en av våra stiftare, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti:

“Hand i hand måste arbetarklassens män och kvinnor tåga fram mot ljusare och lyckligare tider.”

Mars 1917

Tue, 2017-03-28 16:50

Under mars månad 1917 genomfördes februarirevolutionen i Ryssland, i Sverige infördes både dyrtid och matbristen var svår och regeringskrisen var ett faktum. Frågan om den kvinnliga rösträtten drevs även fram av det socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Februarirevolutionen. I Ryssland genomfördes den så kallade Februarirevolutionen som innebar att tsaren störtades. Inför arbetet med socialdemokraternas 1:a maj-tidning behandlas frågan vid Stockholms arbetarekommuns styrelsemöte den 28 mars 1917 §8. Som bilaga till protokollet finns det ett cirkulär (cirkulär nr 2, 1917) som partistyrelsen hade sänt ut. Notera även att här väljs den röda rosen som demonstrationssymbol. Stockholms arbetarekommun, Refkod: 2599/A/2/B/1.

I mars 1917 genomfördes februarirevolutionen i Ryssland vilket ledde till att tsar Nikolaus II abdikerade den 17 mars. Även i Sverige var det oroligt, framför allt med tanke på den så kallade dyrtiden och den matbrist som det innebar. Det fanns handelsembargon och importhinder och Marcus Wallenberg förhandlade med Storbritannien om ett handelsavtal som skulle underlätta importen av födoämnen.

Under mars 1917 ökade kraven på att Hjalmar Hammarskjöld skulle avgå som statsminister. Han var impopulär och då han inte ville skriva under handelsavtalet med Storbritannien blev protesterna från de övriga partierna så stora att han till slut tvingades avgå den 27 mars. Störst var spänningen mellan statsministern och utrikesministern Knut Wallenberg, speciellt med tanke på att det var utrikesministerns bror Marcus Wallenberg som hade förhandlat fram avtalet med Storbritannien.

Inom det socialdemokratiska partiet var spänningarna mellan de olika falangerna tillfälligt dämpade eftersom det hade beslutats om en splittring av partiet. Det rådde dock en viss osäkerhet vilka personer som skulle tillhöra vilket parti, vilket flitigt diskuterades framför allt på lokal nivå.

7-28 mars – Regeringskris

I den socialdemokratiska riksdagsgruppens förtroenderåds protokoll avslöjas att regeringskrisen var flitigt diskuterad inom rådet. Första gången frågan kom upp var vid ett extrainsatt möte den 7 mars för att ”rådgöra om den situation, som inträtt genom regeringens avskedsansökan”.

Efter diskussion beslutades att hålla ett möte för hela riksdagsgruppen redan nästföljande dag för att redogöra läget. Regeringskrisen var sedan ett återkommande tema på förtroenderådets möten. Den 14 mars redogjorde förtroenderådets ordförande Hjalmar Branting om det möte som han tillsammans med Thorsson och Rydén haft tidigare under dagen med statsminister Hammarskjöld. På mötet hade även utrikesministern varit närvarande. Av protokollet framgår att det fanns ett hemligt partsammansatt utskott där Branting, Thorsson och Rydén var de socialdemokratiska representanterna. Det fanns även liberala representanter i utskottet. Vid mötet med statsministern hade frågor ställts kring ”engelska frågan”, och det hade beslutats att alla diskussioner kring ämnet vid utskottets möten skulle vara sekretessbelagda.
I förtroenderådets protokoll från den 19 mars står det:

”Ordf. lämnade en redogörelse för ett samtal som han på utrikesministerns begäran haft med denne under lördagen, och därvid utrikesministern tillkännagivit, att han nu ej längre stode ut med samarbete med Hammarskjöld, vadan ministerkrisen ej kunde lösas genom ministärens kvarstannande. Högern opererade på linjen: Hammarskjöld till varje pris. Liberalerna syntes vara beslutna att visserligen förhandla, om så önskades, men absolut inte deklarera förtroende för Hammarskjöld. Ordf. uttalade som sin övertygelse, att en uppgörelse med England vore omöjlig med Hammarskjöld som statsminister. Visserligen borde man ej underlåta att sakligt pröva varje framställning, som kunde göras, men det tjänade ej längre till att dölja, att lång erfarenhet givit vid handen, att Hammarskjöld vore en fara för riket. Förtroenderådet gav enhälligt sin anslutning till dessa uttalanden”.

Den 28 mars meddelar Branting att statsrådsberedningen har behandlat det hemliga utskottets utlåtande och att ”ministären vidhållit sin avskedsansökan”.
Hela förloppet finns även redovisat i Socialdemokratiska riksdagsgruppens protokoll från den 19 mars.

1-6 mars – Partisplittringen och stadsfullmäktigevalet

I Stockholms arbetarekommun arbetade man för fullt med att välja kandidater till röstsedlarna och det stora orosmomentet var om något namn på valsedeln skulle gå till det kommande vänsterpartiet. I protokollet från det extrainsatta styrelsemötet den 1 mars står i §2:

”Med anledning av det i pressen tillkännagivna beslutet att, den s.k. vänsterinriktningen skall bilda ett nytt parti, föreslog Björlund att Thörnqvist, Wickberg, Björling och Samuelsson skulle skriftligen tillfrågas om sin ställning till detsamma på det att valmännen skulle få vetskap därom (se bilaga 1). Fr. Ström och Carleson varnade för att inför valet riva upp en strid därom. Björklunds förslag bifölls. I samband därmed interpellerades Ström och Carleson om sin egen ställning, huruvida de ansågo det förenligt att längre tillhöra kommunstyrelsen. Båda förklarade att, då det nya partiet konstituerades, skulle de avgå, men ej förr.”

Frågan som styrelsen skickade ut väckte ont blod hos vissa av de tillfrågade och som bilaga till nästa styrelsemöte den 6 mars finns ett urklipp ur Socialdemokraten där

Björling har gett sin syn på saken: ”I anledning av de angrepp som riktats mot mig…”  Frågan om vilka som kommer att gå över till det nya partiet och de som önskar stanna kvar diskuteras sedan vid samtliga resterande styrelsemöten under mars månad.

Socialdemokratiska riksdagsgruppen. Protokoll 19 mars 1917. Refkod: 1271/A/1/A/1.

Socialdemokratiska riksdagsgruppen. Protokoll 28 mars 1917. Refkod: 1271/A/2/1.

2 mars - Kvinnlig rösträtt

I marsnumret av det socialdemokratiska kvinnoförbundets tidning Morgonsbris återfinns ett längre uttalande från den socialdemokratiska kvinnokongressen angående frågan om kvinnlig rösträtt. Uttalandet är starkt kritiskt till hur den sittande regeringen skött frågan:

”Svenska socialdemokratiska kvinnor, samlade till kongress, tala härmed sin enstämmiga, harmfyllda protest mot vår nuvarande regering för dess vägran att till 1917 års riksdag…”

Ett av de argument som framhölls för att inte införa kvinnlig rösträtt (än) var bland annat kvinnornas pacifistiska hållning, ett argument som kvinnokongressen i sitt uttalande ansåg vara väldigt svagt och osakligt:

”Och när man nu, från högerhåll, kommer fram med kvinnornas starka fredsvilja som argument mot deras rösträttskrav, så får man en ännu starkare känsla av, att det är meningen att till vilket pris som helst, gör man sig också själv löjlig därvid, förhindra reformen. Det är sannerligen att löpa ’inkompetenskultens’ lina ut!”

De socialdemokratiska kvinnorna var övertygade om sin rätt att vara jämställda med männen, om inte annat för att de måste dela de umbäranden som krigstiderna hade medfört med männen. Uttalandet avslutas med en ironisk knorr som tydligt visar på kvinnornas bitterhet över att införandet av kvinnlig rösträtt har dröjt så länge:

”Låt det vara nog med den historiska triumfen, att Sverige dock blev sist av de skandinaviska länderna, då det gäller att tillerkänna kvinnorna deras oomtvistliga rätt.”

”På förslag av Viktor Larsson beslöts att åtgärder omedelbart skulle vidtagas för att framföra de förut beslutade motionerna om rösträtt åt kvinnor samt om höjt riksdagsarvode.”

I den socialdemokratiska riksdagsgruppens förtroenderåd togs frågan upp till behandling den 2 mars 1917, §1, men endast helt kort och inte fristående från andra frågor:

Morgonbris, nr 3A 1917 Tiden och språket

I den socialdemokratiska idé- och debattskriften Tiden för mars 1917 finns artikeln ”Apropå den nyaste språkrensningen” av Gösta Langenfelt. Artikeln är en del av en pågående debatt om det svenska språkets utarmning där den tidigare debattören Rolf Nordenstreng försökte  ”klargöra för svenskarna att deras modersmål höll på att ramla i ruiner”. Gösta Langenfelt skriver: ”Även om man icke kan gå med på hans språkliga katastrofteori, så kan man dock medge, att en del språkliga företeelser ej äro, som de borde vara”. Andra debattörer har menat att det är ”tidningssvenskan” som är roten till språkets förfall, något som Gösta Langenfelt delvis instämmer i, men han har även en alternativ förklaring:

”Det är sant, att nusvenskan är färglösare och märglösare än tidigare epokers språk, och det kan väl vara sant det också, att tidningarna ha sin stora skuld till förflackningen. Det kan ju inte hjälpas, att man tar intryck av stilen och orden i tidningarna; jag överraskade mig själv häromdagen med att säga både ’utöka’ och ’utnyttja’, båda av hr Berg fördömda ord. Men jämför vår lagtext nu och 1734 års! Vilken oändlig klyfta i klarhet och påtaglighet! Där är ej orsaken tidningssvenskan, ej heller är den kanslisvenskan, utan den är helt enkelt översättningstyskan.”

Sedan följer en redovisning med olika exempel på hur tyska översättningar har utarmat språket och hur det till exempel är bättre i engelska språket eftersom de har bibehållit sitt eget språk och inte lånat in tyska ord. Gösta Langenfelt kommer ändå fram till att ”Men detta är en sak: att bevara ordskatten från fordomdags levande. En annan sak är att utveckla språkets nybildningsmöjligheter.” Han fortsätter sin artikel med flera exempel på, i hans tycke, bra nybildningsord och understryker att :

”Varje nybildning, som icke bryter av mot språkkaraktären, koncentrerar och ger en klar bild av innehållet, är välkommen i svenskan. ’Dock får man ej låna, så att språkets egna bildningsmöjligheter dö ut’ citerar han J. Götlind.Man har i dessa artiklar förbisett en synpunkt: den ekonomiska. Tack vare dessa prepositioner, som prefigeras (=sättas före och sammanskrivas med) verben, få dessa ett ökat betydelseinnehåll, som kanske sparar en hel sats eller någon annan förklaring.” I resten av artikeln följer en uppräkning av exempel på bra och dåliga nysvenska ord.

Vi söker en ny arkivariekollega

Fri, 2017-03-24 12:05
Arkivarie Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek söker en arkivarie

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek är en fristående stiftelse som dokumenterar, bevarar och tillgängliggör material från arbetarrörelsen och andra sociala rörelser. Våra samlingar består av arkivhandlingar och ett omfattande vetenskapligt specialbibliotek. Här finns en stor foto- och affischsamling samt ljud- och bildsamling. Vi bedriver forskningsfrämjande verksamhet, ger ut publikationer och samarbetar med flera forsknings- och kulturarvsinstitutioner. Omkring 20 personer arbetar i våra lokaler i Flemingsberg, inte långt från Södertörns högskola.

Läs mer på: www.arbark.se

Arbetsuppgifter

Arbetsuppgifterna består av att ordna, förteckna, vårda och tillgängliggöra arkiv samt att delta i utvecklingen av digitala och IT-relaterade arkivfrågor. I arbetsuppgifterna ingår också att tillgängliggöra institutionens samlingar, utvecklingsarbete och kunskapsproduktion. Hit hör också andra förekommande arkivsysslor och tjänstgöring i vår forskarexpedition. Medverkan i projekt kan likaså bli aktuellt.

Utbildning, kompetens och erfarenhet

Du har akademiskt examen inom humaniora eller samhällsvetenskap och minst 60 poäng arkivvetenskap (40 p enligt gamla systemet). Forskarexamen är meriterande. Du har god erfarenhet av arkivverksamhet och utvecklingsarbete inom arkivsektorn. Din IT-vana är god och erfarenhet av e-arkiv är meriterande. Du har goda kunskaper om sociala och politiska rörelsers historia, är kommunikativ och kan uttrycka dig väl i tal och skrift. Vi värdesätter pedagogisk kompetens och erfarenhet av projektledning.

Personliga egenskaper

Vi söker dig som är flexibel, ansvarstagande och har lätt för och är van att samarbeta. Du har ett lösningsfokuserat arbetssätt och är utvecklingsorienterad.

Tillträde enligt överenskommelse.

Upplysningar om tjänsten lämnas av Magnus Åhrgren (områdesansvarig, arkivverksamheten) 08-412 39 10, Mikael Eivergård (institutionschef) 08-412 39 01 samt facklig företrädare Lars Gogman, 08-412 39 26. Skicka in din ansökan - personligt brev och CV - senast den 24 april 2017 till magnus.ahrgren[a]arbark.se

Boktips mars 2017

Thu, 2017-03-23 15:50
Catherine Merridale, Lenins resa : vägen till revolutionen 1917 / Historiska Media, 2017,  349 s. : ill.

Författaren, historiker vid brittiska vetenskapsakademin, har skrivit flera böcker om rysk/sovjetisk historia, bland annat den prisbelönade Ivans krig (2010). I den nya boken reser författaren i Lenins fotspår, eller snarare längs den järnvägsrutt som fortfarande trafikerar linjen Zürich-Frankfurt-Berlin-Sassnitz-Trelleborg-Malmö-Stockholm-Haparanda-Torneå-Tammerfors-Sankt Petersburg (Petrograd), d v s den resa i en ”plomberad järnvägsvagn” som Lenin med sällskap företog den första veckan i april 1917 enligt den västerländska kalendern.

Att de tyska befälhavarna över huvud taget släppte igenom Lenin 1917 berodde på att man räknade med att en revolution i Ryssland skulle innebära att tsaren störtades, och att Ryssland därmed skulle dra sig ur kriget, så att Tyskland slapp kämpa på två fronter. Tågvagnen sägs ha varit ”plomberad” under hela resan vilket dock inte stämmer. Resenärerna, 32 stycken, (förutom Lenin och hans hustru Krupskaja samt hans allt-i-allo Karl Radek var det bland andra hans förra älskarinna Inessa Armand och Zinovjev med familj) kunde promenera i tåget och ibland på perrongerna där tåget stannade. Restriktionerna gällde främst genomfarten i Tyskland. Vi vet från ett fotografi att Lenin stannade till i Stockholm, där han både hann köpa en kostym på varuhuset PUB, och diskutera den socialistiska vänsterns framtid i Sverige med Fredrik Ström. Och besökare kom och gick i kupén. Resan tog åtta dagar i närmare 300 mil, innan man 8 april nådde Finlandsstationen i Petrograd, där Lenin enligt en sovjetisk tavla stiger av tåget och möts av en jublande folkmassa. Om han, enligt tavlan som målats senare, följdes ur tåget av Stalin är däremot inte troligt.

Boken är ett reportage där författaren filosoferar om den världsunika händelsen som ryska revolutionen innebar, och hur den speglas i vår tids samhälle på 2000-talet. Hon försöker närma sig och förstå den mångfacetterade personen Lenin, som i Petrograd levde borgerligt i sina systrars lägenhet, som innehöll bekväma möbler, ett piano, och ett skissblock som Krupskaja fyllde med teckningar av små runda barn som leker med hundar och kattungar. Lenin var förtjust i pianomusik av Beethoven, men ville inte lyssna för ofta, för ”det påverkar ens hårdhet”. Boken ger också en träffande skildring av Haparanda, som under första världskrigets år kom att stå i händelsernas centrum. Här utväxlades fångar mellan väst och öst, varor bytte händer, smuggelgods förflyttades nattetid, väldiga postsäckar färdades över gränsen, och stora hotell växte upp där diplomater av olika nationalitet tillbringade tiden mellan skål och vägg.

Revolutionen kom inte som någon överraskning. Hunger och missmod var utbrett i Ryssland efter tre års krig. Särskilt tsarens hustru Alexandra, som var från Tyskland, var illa omtyckt. Tsarens hemliga polis var hatad. Många ville ha ett slut på kriget. Tsaren visade sig oduglig som militärbefälhavare, hans närmaste officerare korrumperade. Den brittiske ambassadören rapporterade att ryska officerare, som borde befunnit sig vid fronten, istället festade på hotellen i Petrograd.

Samtidigt reste Lenins närmaste män, Stalin och Trotskij, och veteranen Plechanov till Petrograd på andra vägar. Den ”plomberade vagnen” genom Sverige och Finland förde, enligt Churchill, med sig en ”pestbacill”, som snart skulle sprida sig med rekordfart genom hela Ryssland och även infiltrera länder utanför Ryssland. Catherine Merridale skildrar med sakkunskap den märkliga bakgrunden till revolutionens utbrott, och även de ryska revolutionärernas förhållande till Sverige och de svenska socialisterna under första världskriget.

Jack Linchuan Qiu, Goodbye iSlave : a manifesto for digital abolition / Urbana : University of Illinois Press, 2016, ix, 230 s.

Själva sinnebilden av slaveri torde vara den organiserade människohandel som tvångsförflyttade afrikaner till ”den nya världen”, där de sattes i arbete under vidriga förhållanden. Men hör slaveriet historien till? Medieforskaren Jack Linchuan Qiu driver i denna bok tesen att så alls icke är fallet. Tvärtom, menar han, finns det skrämmande likheter mellan 1600-talets slaveri och dagens. Genom att fokusera på relationen mellan teknikföretaget Apple och den ökända elektroniktillverkaren Foxconn visar författaren hur vår tids digitala slaveri fungerar och upprätthålls. Långt över en miljon människor är anställda av Foxconn och det är allmänt känt att de dels utnyttjas som lågavlönade slit-och-släng-varor, dels har så usla arbetsförhållanden att flera av dem begått självmord (något som även det minner om den transatlantiska slavhandelns livsöden, där det inte var ovanligt att slavarna slängde sig i havet för att slippa vad som väntade).

En förutsättning för att slaveriet ska vara lukrativt är att de fria människornas konsumtionsbegär omformas. Inte sällan talas det ju i reklamer om någon ny produkt som ”du inte visste att du ville ha”. När socker först introducerades i Europa var det en slavproducerad vara som kom att förändra våra matvanor och på sikt faktiskt även fick oss att allt oftare äta ensamma. Och när den första iPhone-modellen släpptes för tio år sedan var det en produkt som vi dittills klarat oss utan, men idag ägnar många en stor del av sin vakna tid åt att stirra på sina smartphoneskärmar. De som nyttjar slavproducerade varor måste, precis som slavarna själva, individualiseras till den grad att det globala system de ingår i inte omstörtas. Att bryta rådande sociala och kollektiva förhållanden är ett sätt att ge stadga åt den grund på vilken systemet vilar.

Till skillnad från exempelvis Marx och Weber hävdar Qui att moderniteten som vi känner den är beroende av slaveri. Den frihet vi upplever att informationstekniken ger oss är frukten av andras ofrihet. Samtidigt gör författaren den intressanta iakttagelsen att vi som använder oss av tekniken i någon mån själva är slavar, fastän frivilliga sådana. Facebooks intäkter, för att nämna ett exempel, är avhängigt av användarskapat innehåll som är produkten av hundratals miljarder timmar oavlönat arbete årligen. De som i boken kallas för ”iSlaves” är alltså inte endast de slavar som skapar en viss produkt, utan även de slavar som produkten skapar.

Även om boken delvis är skakande läsning är den inte pessimistisk. Solidariska initiativ som Fairphone lyfts fram och Qui visar även hur arbetare tillsammans hittar vägar att motarbeta systemet. För så länge det finns slavar finns det motstånd.

Daniel M. Mendoza (Red.), Stray dogs : interviews with working-class writers / Lutz : Down & Out Books, 2016, 253 s.

Den amerikanska arbetarlitteraturen är levande men befinner sig ofta periferin i ett land där ordet arbetarklass sällan hörs i den offentliga debatten och där majoriteten av de breda filmerna och de bästsäljande böckerna är medelklasskildringar. Inte minst av den anledningen är det välkommet att vi i denna bok får stifta närmare bekantskap med åtta arbetarförfattare. Daniel M. Mendoza har nämligen slagit sig ned med var och en av dessa för att avhandla ämnen som uppväxtvillkor, politik och givetvis den samtida skönlitteraturen.

”The working-class writer is a strange artist in our politically correct climate. Blacks, Latinos, LGBTQ, and others have voices, but it is rare that the working-class is given attention in this conversation of ’minority’ voices. Granted they are not at racial minority, but they are definitely an underrepresented voice in the literary community – and perhaps the art community at large.” (s. 15)

Stuart Hall, Selected political writings : the Great Moving Right Show and other essays / Durham : Duke University Press, 2017, 368 s.

Stuart Hall föddes i Kingston, Jamaica, 1932 och gick bort 2014. Han var en ledande kulturteoretiker, knuten till Centre for Contemporary Cultural Studies i Birmingham. Dessutom var han en framträdande vänsterintellektuell och återfinns bland grundarna av tidskriften New Left Review. Föreliggande urval av artiklar, av vilka många härstammar från tidskrifter som New Left Review och Marxism Today, omspänner åren 1957-2011 och är tematiskt sorterade under rubrikerna “The New Left and after”, “Thatcherism”, “Neoliberalism”. Att säga att artiklar nödvändigtvis skulle vara mindre läsvärda för att de har ett par år på nacken är ofta dumt och Stuart Halls artiklar bevisar det. Ett utmärkt exempel bland många är just den artikel, “The great moving right show”, som nämns i bokens underrubrik. Den skrevs 1979 och sätter fingret på och analyserar den högervridning som då börjat bita sig fast och hur den påverkar samhällets sätt att vara, verka och tala.

Jeffrey R. Webber, The last day of oppression, and the first day of the same : the politics and economics of the New Latin American left / Chicago : Haymarket Books, 2017, 327 s.

Under 2000-talets inledande år växte ett omfattande motstånd mot nyliberalismens grepp fram i Sydamerika. Fabriksockupationer, strejker, markockupationer, resningar bland ursprungsbefolkningen – motståndet tog sig många direkta och utomparlamentariska former. Vid 2000-talets mitt hade motståndet från allt starkare sociala rörelser sipprat in i och vunnit insteg i parlament och presidentpalats. Och sedan? Webber pekar på hur vänsterregeringar svänger högerut när finanskrisen hårdnar, pekar på hur, som han uttrycker det, de väljer att ställa sig på samma sida som de som suger ut mervärdet istället för på de direkta producenternas sida och i den andan verkar för nedskärningar i social service och lägre löner. Han visar även på hur högern reorganiserar sig och vinner mark på nytt, något som bland annat beror på att många vänsterregeringar lyckats alienera sina egna stödtrupper med sin ekonomiska politik. Samtidigt är Webber ingen fatalist, det som en gång byggts upp bryts inte ned hur lätt som helst och det som en gång organiserats kan organiseras på nytt.

Internationella kvinnodagen igår och idag

Wed, 2017-03-08 10:44

Året var 1913 och suffragetterna marscherade i New York City. “New York women have no vote at all”, löd en av många paroller. Rösträtt för kvinnor var ännu inte självklart i många delstater och framförallt inte globalt sett. Deltagarna samlade inte bara amerikanska deltagare, utan även internationella. Bland annat en svensk delegation.

Marschen, som hade föregåtts av en marsch i Mars 1913 i Washington, gällde kvinnans rätt att rösta samt delta i val. I Sverige och Finland hade redan begränsade valmöjligheter givits, samt i några av de amerikanska delstaterna.

Bilderna är tagna från suffragettparaden i New York den 3:e maj 1913, vid  5th avenue and 35th street. Enligt baksidestexten på fotografierna deltog de svenska suffragetterna och var “bäst representerade” och “hyllades mest”.

Suffragettmarsch, New York 1913. Fotografi från Ture Nermans arkiv. Fotograf okänd.

Suffragettmarsch, New York 1913. Fotografi från Ture Nermans arkiv. Fotograf okänd.

Rösträtt i Sverige

Allmän rösträtt för kvinnor (utan förbehåll om egendom, civilstatus eller inkomst) infördes inte förrän 1919 i Sverige. 1921 var det första val (till andra kammaren) då kvinnor deltog.

Redan 1884 hade däremot den första motionen om allmän kvinnlig rösträtt inlämnats. Först kring sekelskiftet drog det mer organiserade arbetet igång. 1903 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. En samlingsorganisation av både liberala och socialdemokratiska kvinnor.

Föreningen kom att samla cirka 17 000 medlemmar och en stor namninsamling 1913 samla 350 000 namnunderskrifter för allmän kvinnlig rösträtt.

Se även vår artikel från 2013 om internationella kvinnodagen.

Missa inte det internationella kvinnomaterialet i våra samlingar

Under projektet Worlds of Women - (International Material in ARAB’s Collections) tillkom en rad essäer och texter. Projektet syftade till att inspirera forskare, akademiker och de som är aktivt intresserad av att forska kring arbetarkvinnornas historia, över nationsgänser.

World of Women presenteras i sin helhet på webbsidan, nedan följer en länk till vår forskningsledares artikel som berörde specifikt den internationella kvinnorörelsen.

Silke Neunsinger, International Women’s Day - A prism for Women’s Political Work

Februari 1917

Thu, 2017-02-23 16:20

Signerad L. Kumlien. Möjligen Ludvig Kumlien (1880-1958). Ur Naggen nr. 2 1917 Bildtext: Borgarsamhället: "Det är rätt! Klappa till varann bara, herrar socialister! De där smällarna skulle annars jag ha fått!"

Februari är den månaden under vilken partisplittringen inom Sveriges socialdemokratiska arbetareparti fullbordas. Hungerkravaller drabbar USA och i Sverige påbörjas ransonering av bröd och kaffe.

1 februari 1917

Tor Aspengren i föds Oslo. Tor arbetade på ett stålverk från fjorton års ålder och slutade först efter knappt 30 år. Tor var tidigt fackligt engagerad och gjorde senare karriär inom fackförbundet Norsk Jern- og Metallarbeiderforbund, där han var förbundsordförande under perioden 1958-1966. Han blev till sist Landsorganisasjonens ledare mellan 1969-1977. Tor Aspengren dog 2004.

2 februari 1917

En sjuksköterska vid namn Hanna Norman avlider i Ronneby efter några dagars sjukdom. I tidskriften Rösträtt för kvinnor skrivs följande till minne av henne:

”Med hennes bortgång förlora Ronneby rösträttsförening och dess styrelse, vars vice ordförande hon var, en av sina bästa krafter. Med övertygelsens hela styrka arbetade hon träget och allvarligt på att hos kvinnorna väcka intresse för deras egen fråga och övriga samhällsfrågor. [...] Modig och fast som få, grep hon in överallt, varest hon fann trångsynthet eller begångna orättvisor. […] Därför lever hon i vårt minne som en god, fast och modig arbetskamrat. Och vi bringa henne vårt tack för hennes gärning och insats i kvinnornas frigörelse.” (Rösträtt för kvinnor, nr. 4 1917, s. 5)

3 februari 1917

En tysk ubåt sänker det amerikanska fartyget ”Housatonic” efter en varning. President Wilson avbryter de diplomatiska förbindelserna med Tyskland.

5 februari 1917

Socialdemokraten Carl Lindhagen väcker i Riksdagens andra kammare ett dussin motioner med förslag om en revidering av grundlagarna och till dessa knutna författningar. Till dessa förslag hör beviljandet av kvinnors politiska rösträtt.

8 februari 1917

Wilson vädjar till de neutrala länderna att följa USA:s exempel. Den svenska regeringen avvisar förslaget och framhåller neutralitetspolitiken. Svaret får högerpressens stöd men kritiseras från vänsterpressen som anser att Sveriges svar har en sårande och utmanande ton.

I den svenskamerikanska tidningen Svenska socialisten uppmanar Socialistpartiets styrelse samma dag Förenta staternas arbetarklass att göra sitt yttersta för att motverka ett fredsbrott. Rubriken och ingressen lyder:

”Skrid till omedelbar handling, kamrater!
En vädjan till vårt förbunds avdelningar att bidraga till avvärjandet av historiens orättvisaste krig.” (Svenska socialisten, 8 februari 1917, s. 1)

11 februari 1917

T. Nagi Reddy föds i den indiska delstaten Andhra Pradesh. Efter att ha varit medlem och verksam inom såväl Communist Party of India (CPI) som dess marxistiska utbrytarparti CPI(M) bröt Reddy drygt 50 år gammal med sina tidigare partikamrater, och kom därefter att skapa två nya partier. Det andra av dessa – Unity Centre of Communist Revolutionaries of India (Marxist-Leninist) – grundades år 1975 och leddes av Reddy fram till dennes död året därpå. Idag ser många grupper inom den indiska vänstern T. Nagi Reddy som en inspirationskälla.

12 till 28 februari 1917

På måndagen den 12 februari är det sju grader kallt och på Stockholms gator är snön på sina håll 30 centimeter djup. Detta är första dagen på Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis (SAP) 10:e kongress, men redan i dagens nummer av Social-demokraten publiceras en av Hjalmar Branting skriven text angående kongressen. I texten går han först till angrepp mot det Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF), som länge varit i ömsesidig konflikt med riksdagsgruppens majoritet. Branting avslutar emellertid sin text i ett mer hoppfullt tonläge:

”Vi äldre i partiet ha till de många nackdelarne av den egenskapen dock den fördelen, att vi minnas en smula partihistoria. Klyvningens spöke har alltid förts fram, oftast på god tro, när oförenlighetens konsekvenser skulle tagas.
Det blev aldrig så farligt som det fruktades. Om blott partiet förblir sig självt, det arbetande folkets parti, som utan fruktan för nya uppgifters nya krav städse söker vinna med ärligt arbete allt starkare ställning att föra fram den stora, fortgående samhällsomdaningen ― så skall förvisso dess verksamhet alltjämt som förr samla växande massor, vilka med tillförsikt och tillit ropa sitt: leve socialdemokratin!” (Social-demokraten, 12 feb, s. 1)

Social-demokratens redaktion 1917. Nils Horney, Ivar Ljungqvist, Bengt Sjöberg, Sven Backlund, Otto Johansson, Johan Danielsson, Gottfrid Björklund, Per Albin Hansson, Kaj Andersson. Fotograf: Victor Malmström, 1917. Fotosamlingen vol. 3331:2, löpnummer 192, ARAB

Några timmar senare samlas 176 män och 4 kvinnor för den 10:e kongressen. Halvvägs in i Brantings hälsningsanförande säger han:

”Vad våra inre partiförhållanden vidkomma måste denna kongress bli en uppgörelsens dag, det är oundvikligt att så sker.” (Protokoll SAP, 1917 s. 2)

Vad Branting knappast anar under sitt tal är att ovanstående citat skulle visa sig vara väldigt träffsäkert, enär denna kongress ska visa sig bli den sista för ett antal närvarande. Det har som bekant uppstått en spricka i partiet, som sträcker sig åtminstone nio år bakåt i tiden och som nedan kräver en längre resumé:

Upprinnelsen till sprickan i partiet

Den 9 december 1908 började SDUF edera tidskriften Stormklockan, som blev ett effektivt politiskt organ. Zeth (Zäta) Höglund och Hjalmar Gustavsson var redaktörer och veckotidningen präglades av en betydligt radikalare socialism än förbundets officiella organ Fram, som vid det här laget var inne på sin femte årgång. Frams redaktör var den redan då namnkunnige Per Albin Hansson. Stormklockan gjorde redan i första numret tydligt att den riktade sig mot socialdemokraternas vänsterfalang och att den skulle strida mot förnedrande kompromisser. Till skillnad från Fram, som publicerades i Malmö, utgavs Stormklockan i Stockholm.

Den 28 mars 1912 bildades Stockholms socialdemokratiska vänsterförening, där bland andra Fredrik Ström, Carl Lindhagen och Richard Sandler ingick i interimsstyrelsen. Tanken var att skapa en organisation som låg mellan ungdomsförbundet och partiet, i syfte att förhindra att ungdomsförbundet blev en fraktion. Det dröjde dock inte länge förrän partistyrelsen kritiserade bildandet av ”speciella tendensföreningar”, då de ansåg att sådana kunde splittra partiet. Ström menade ändå att den hårda linje som högerfalangen drev skulle spränga partiet om den själv fick bestämma. Majoriteten uppfattade detta som ett försök att ge partiledningen skulden vid en eventuell splittring.
1914 års partikongress inleddes den 3 och 4 augusti och fortsatte sedan mellan den 23 november och den 1 december. Inför kongressen i november hade såväl SAP som SDUF, på sin kongress samma år, utarbetat en policy som skulle beskriva relationen mellan partiet och dess ungdomsförbund.

SAP:s lydde:
Ungdomsförbundet förklarar sig å sin sida redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med av partiet och dess underavdelningar fattade beslut.
SDUF:s lydde:
Ungdomsförbundet förklarar sig å sin sida redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med partiets program och socialismens principer.

Under 1915 beslöt riksdagsgruppen att alla viktiga frågor skulle behandlas internt. Ingen i riksdagen fick yttra sig angående riksdagsgruppens beslut, men det var tillåtet att lägga ned sin röst. Denna ”munkorgsstadga”, eller ”enighetsresolutionen”, möttes av ett starkt motstånd bland riksdagsgruppens mer radikala personer och skärpte motsättningarna än mer.

Avrustningsfrågan

En av de tidigaste skiljelinjerna mellan partiets höger- och vänsterfalang var frågan om avrustning, där vänsterfalangens linje var försvarsnihilistisk; detta gjorde att sprickan mellan falangerna blev ännu större när första världskriget utbrutit, inte minst i och med den borgfred som slutits mellan landets styrande partier.

Zimmerwaldkonferensen 1915 och fredskongressen 1916

Den socialdemokratiska internationalens sammanbrott i samband med första världskrigets utbrott ledde till att det i Zimmerwald i Schweiz hölls en konferens i september 1915. Radikala socialister av olika riktningar och från ett flertal länder samlades till den internationella socialistiska konferensen. Deltagarna vid konferensen var ideologiska motståndare till sina respektive nationers försvar. Ture Nerman och Zäta Höglund var Sveriges representanter.
Inspirerade av Zimmerwaldkonferensen arrangerade det socialdemokratiska ungdomsförbundet en fredskongress den 18-19 mars 1916. Denna kongress kritiserades hårt från officiellt socialdemokratiskt håll. Zeth Höglund blev snabbt dömd till ett års fängelse för högförräderi. Som en följd av detta organiserade sig riksdagsgruppens opposition. Den 15 man starka minoriteten började hålla sina egna, slutna sammanträden. Tisdagen den 13 februari 1917 börjar kongressförhandlingarna kring ungdomsförbundet. En stor del av kongressen ägnas åt programfrågor- och svek och inre demokrati. I ingressen till den resolution som partistyrelsen förelägger kongressen står det bland annat:

”Redan vid sitt årsmöte 1916 ansåg sig partistyrelsen böra på grund av upprepade händelser inom partiet genom ett särskilt uttalande påkalla partimedlemmarnas synnerliga uppmärksamhet på den uppenbart söndersprängande hållning som det socialdemokratiska ungdomsförbundet allt mer börjat intaga.”

Riksdagsgruppen kontra ungdomsförbundet

Riksdagsgruppen konstaterar vidare att ungdomsförbundet, de hårda tiderna till trots, inte mildrat sitt uppförande mot partiet. Det hävdas att de bedriver avsiktlig och systematisk propaganda som i allra högsta grad bidrar till att skada partiets verksamhet och försvårar dess möjligheter till aktion för arbetarklassens intressen. Vidare föreslår partistyrelsen kongressen att anta resolutionen i vilken det fastlås sådant som:

att ungdomsförbundet har anklagat riksdagsgruppen för att i flera betydelsefulla frågor inte följt partiets program, trots att 1914 års partikongress hade godkänt riksdagsgruppens politik.
att ungdomsförbundets tidning och klubbar fortsatt splittringsarbetet genom att väcka misstankar mot partiets ledning och politik.
att ungdomsförbundets ledande män anklagat partiets ledning för att dennas provokationer bidragit till att tre deltagare i fredskongressen 1916 hamnade inför domstol.
att ungdomsförbundet ledning försöker skada partipressen genom att förbereda bojkotter och ekonomiska repressalier mot hela partipressen.
att ungdomsförbundet […] visar tydliga tecken på att vilja spränga partiet.

Under kongressens följande två dagar ägnas en hel del tid åt mer eller mindre infekterade debatter mellan dess majoritet och minoritet, vilka kort därpå återges i tidningen Social-demokraten. De debattörer som oftast yttrar sig är Per Albin Hansson, Ivar Vennerström, Hjalmar Branting, Fredrik Ström, Ernst Åström, Arthur Engberg och Carl Lindhagen. Trots de två dagarnas diskussioner nås inga överenskommelser. Medlingsförslag, som inbegriper att de norska och danska partiledningarna går in som medlare avvisas av majoriteten, liksom förslaget att en allmän omröstning inom partiet skulle genomföras för att nå överenskommelser.

Kongressbeslut och splittring

När det blir dags för kongressen att ta ställning till partistyrelsens ultimatum vinner partistyrelsens förslag med 136 mot 42 röster. Det hävdas dock att propositionsordningen styrdes så att alternativa förslag bortsorterades och ett rent avslagsyrkande ställdes mot partistyrelsens förslag i huvudvoteringen. Mot detta avlämnar Ivar Vennerström och 39 andra kongressombud en reservation mot beslutet ”som drivit partiet till sprängnings rand”. (Höglund, 1928, s. 145)

Kongressbeslutet innebär att oppositionens omkring 40 ombud börjar diskutera möjligheten att bilda ett nytt parti redan innan kongressen var avslutad. Således ägnar oppositionen kongressens resterande tre dagar, söndagen den 18 februari till tisdagen den 20 februari åt att vårda sina egna angelägenheter. Redan på måndagen föreslår Karl Kilbom att sända ett manifest till Sveriges arbetare och bjuda in dessa till att bilda ett nytt parti. Splittringen var i och med detta så gott som ett faktum.
Lördagen den 24 februari står att publiceras en text av samme Kilbom i Stormklockan:

“Så har då det väntade inträffat. Partihögern har utan att blinka sprängt partiet. Inga varningar hjälpte, vare sig de starkaste skäl, vädjanden eller framhållandet av de allvarliga konsekvenserna. […] Allt under hr Brantings och hans korpralers hänsynslösaste svängande av piskan. Vissa ögonblick måtte dock hr Branting ha anfäktats av tvivel på den inslagna vägens framkomlighet; han lockade med att ‘följderna bli nog icke så farliga för partiet.’ […] Hr Branting må hur mycket han vill försöka inbilla sig och andra att ungdomsförbundets kongress kanske ändå kommer att desavouera den företagna omröstningen. Kanske kan höga partiledningen f.ö. behöva den trösten. Det måste nämligen medges att vederbörande har all anledning att känna sig bortkomna, då de se sin makt över ungdomsförbundet så litet svara mot de stora orden, att ungdomsförbundet så långt ifrån lyder order, finner sig i att komma i efterhand och själv ta ansvaret för vad som nu enligt vårt förmenande måste komma: partiets klyvning.” (Stormklockan, 24 februari 1917, s. 1)

Stormklockans redaktion 1917. Zeth Höglund och Sven Larsson-Linderot. Fotograf: Axel Malmström, 1917. Fotosamlingen vol. 12, löpnummer 1924, ARAB

Därefter skyller Kilbom splittringen på ”partihögerns” uppträdande på kongressen. Och i artiklar i Social-demokraten gäller förstås det motsatta: att ”partivänstern” ligger bakom den första svenska partisplittringen av ett parti på vänsterkanten.

Det nya socialdemokratiska partiet

Tisdagen den 27 februari publiceras ett manifest för bildandet av ett nytt socialdemokratiskt parti i tidningen Politiken, som grundades strax efter att fredskongressen 1916 avslutades. Tidningen är en konkurrerande opinionsbildare till Social-demokraten och har Ture Nerman och Fredrik Ström som redaktörer. I manifestet står att läsa:

”I de flästa länder har inom socialdemokratin funnits tvänne strömningar med olika syn på rörelsen i både principiella och taktiska frågor. Under världskrigets tryck har klyftan mellan dessa båda riktningar vidgats och i vissa fall redan lett till en sprängning av den organisatoriska enheten. Även i Svärge ha sedan länge dessa riktningar förefunnits. […] Vår övertygelse bjuder oss att i dessa maktorgiernas och principlösheternas tider bevara det mästa möjliga av den samhällsåskådning och de riktlinjer, som för en mansålder sedan bildade grundval och utgångspunkt för den svenska socialdemokratins genombrott. […] Vi inbjuda alla de organisationer som gilla ovan angivna tankar och riktlinjer, att utse ombud för att sammanträda till en kongress för överläggning och beslut rörande bildandet av ett nytt socialdemokratiskt parti. Denna kongress sammanträder i Stockholm den 12, 13 och 14 instundande maj.”

Manifestet var undertecknat av trettiofem namn, var av femton utgjorde hela den Socialdemokratiska riksdagsgruppens minoritet.

Onsdagen den 28 februari splittras riksdagsgruppen definitivt i och med att minoriteten begär utträde ur den med formuleringen:

”Med anledning av innehållet i partikongressens klandervotum mot riksdagsgruppens minoritet samt dess beslut och åtgöranden i åtskilligt annat varigenom detta misstroendevotum ytterligare skarpt understrukits, anse vi oss självfallet ej vidare kunna tillhöra gruppen utan anmäla vårt utträde ur densamma.” (Klockare, 1967, s. 20)

17 februari 1917

Brödransoneringen skärps. Dagsransonen för mjöl minskar med 50 gram.

19 februari 1917

Kafferansonering i Sverige. Priset på te ökar.

20 februari 1917

Denna tisdag uppstår hungerkravaller i New York när tusentals kvinnor från fattigdistriktet protesterar mot de orimliga matpriserna. Detta utlöser en bojkottkampanj som så småningom tvingade försäljarna att sänka sina priser. Om detta skriver den svenskamerikanska tidningen Arbetaren:

”De skyhögt stegrade lefnadsomkostnaderna ha nu lett dithän att värkliga hungerkravaller börjat förekomma i fattigkvarteren i fattigkvarteren i storstäderna. […] Och så hände det sig att när de för amerikanska städer typiska handkärrehandlarna skulle börja sin kommers i Brooklyn, så blefvo de överfallna af en hop af ett par tusen kvinnor. […] [D]e överföllo månglarna och vände upp och ned på deras kärror. Många af kvinnorna förklarade att de och deras barn formligen hålla på att svälta ihjäl.” (Arbetaren, 22 februari 1917, s. 1)

Den socialdemokratiska vänstergruppen i riksdagen 1917. På bilden syns bland annat Zeth Höglund, Fredrik Ström, Fabian Månsson och Carl Lindhagen. Fotograf: Okänd Zeth Höglunds arkiv, ARAB

Strejker var också vanliga i Förenta staterna. under 1917 års första halvår och under februari månad ägde uppskattningsvis mellan fyra- och femhundra sådana rum.

25 februari 1917

De tyska ubåtarna får order att sänka alla fientliga och neutrala fartyg utanför Storbritannien. Livsmedelsleveranser och transporter av krigsmaterial skall skäras av. I Sverige kritiserar liberalen Adelswärd och socialdemokraten Branting statsminister Swartz för partiskhet i ubåtsfrågan.

25 till 26 februari 1917

De socialdemokratiska kvinnorna sammanträder för en kongress. Tidigare under månaden meddelade centralstyrelsen följande:

”Glöm ej att taga med brödkorten! De som på platsen kunna erhålla resebrödkort, torde i god tid ombesörja erhållandet därav. För de andra torde det nog vara lämpligast taga bröd med sig. Socker är nog bäst att även taga med på resan.” (Morgonbris, nr. 2B 1917, s. 7)

26 februari 1917

Mjölkransonering i Sverige. Tsaren suspenderar Duman.

27 februari 1917

I Petrograd har hungerkravaller brutit ut och en konflikt vid Putilovverken har utvidgats. Tsaren beordrar in armén men soldaterna gör myteri och gemensam sak med befolkningen.

Ministerrådets ordförande furst Golitsyn och kabinettet avgår. Progressiva blocket bildar en dumakommitté och deklarerar att de i egenskap av en statskommitté har ersatt tsarens regering.

28 februari 1917

Sovjetens tidning ”Izvestija” manar folket att gripa makten.

Källförteckning - samtliga återfinns i ARAB: samlingar:

Arbetaren, 22 februari, 1917.

Gustafsson, A. (1976). SAP:s partisprängning 1917. Lund: Lunds universitet

Hansson, S. (red.) (1936). Svenska folkrörelser. 1, Nykterhetsrörelse. Politisk arbetarrörelse. Fackföreningsrörelse. Folkbildning. Kooperation. Stockholm: Lindfors.

Harenberg, B. & Söderberg, M. (red.) (1988). Krönika över 20:e århundradet. Stockholm: Bonnier

Haste, H. (1988) Det första seklet. D. 1 (1889-1939). Stockholm: Tiden

Höglund, Z. (1928) Hjalmar Branting och hans livsgärning. D. 1, Hövdingen. Stockholm: Tiden

Isaksson, A. (1985). Per Albin. 1, Vägen mot folkhemmet. Stockholm: Wahlström & Widstrand

Klockare, S. (1974) Den unge Per Albin – marxisten. Stockholm: Tiden

Klockare, S. (1967) Svenska revolutionen 1917-1918. Stockholm: Prisma

Lindgren, J. (1950). Per Albin Hansson i svensk demokrati. D. 1., 1892-1920. Stockholm: Tiden

Lindorm, E. (1959) Ett folk på marsch. D. 3. (1914-1932). Stockholm: Bonnier

Misgeld, K., Bergström, V., Åmark, K. & Molin, K. (red.) (1989). Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år. Stockholm: Tiden.

Morgonbris, nr. 2B 1917

Olsson, L. & Ekdahl, L. (2014). Klass i rörelse: arbetarrörelsen i svensk samhällsutveckling. ([Ny uppl.]). Stockholm: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Olsson, S. (1999). [Redogörelse för partisplittringen 1917]. Åmål: [S. Olsson]

Politiken, 27 februari, 1917.

Rösträtt för kvinnor, nr. 4, 1917.

Shaw, W. & Pryce, D. (1993). Tsarryssland, Sovjetunionen, Ryssland: [en uppslagsbok]. Västerås: Ica

Social-demokraten, 12 februari, 1917.

Sv. socialdemokratiska arbetareparti (1917), Kongressprotokoll.

Svenska socialisten
, 8 februari, 1917.

Ström, F. (1942). I stormig tid: memoarer. Stockholm: Norstedt.

Boktips februari 2017

Thu, 2017-02-23 11:15
International review of social history, Volume 61, special issue 24, Cambridge University press 2016, 284 s.

ARAB har ca 130 löpande tidskrifter på svenska, norska, danska, franska, tyska, holländska, portugisiska och engelska. Det svenska och engelska materialet överväger, från Sverige finns alla de vanliga veckotidningarna och politiska tidskrifterna, från t.ex. LO, LO:s förbund, och SAP, SAC och V. De är ett viktigt komplement till vårt övriga bestånd av arkiv och biblioteksmaterial, och används inte minst på nationell nivå i vår fjärrlåneverksamhet till andra forskande institutioner och universitet/högskolor.
En av de mest renommerade tidskrifterna är International review of social history (IRSH), en vetenskaplig forskningstidskrift som utges av vår systerorganisation i Amsterdam, International institute of social history (IISH). Den behandlar framförallt arbetarhistoria i internationellt och globalt perspektiv, och utges sedan 1956. Den utges med tre tjocka nummer per år, plus ett s.k. ”special issue”, 2016 års specialnummer behandlar ”Conquerors, employers and arbiters: States and shifts in labour relations, 1500-2000” (not: ”Arbiter-Arbitration=Skiljedom”).
Här presenteras i elva uppsatser arbetarhistoria ur olika perspektiv, inte minst ”långa”, från Kina, Ryssland (på 1700-talet), gruvarbete i Bolivia, Mozambique, kolonialismen i Nederländerna, den japanska kolonialismen under 1900-talet, kolonialismen i Spanien i historisk kontext, Turkiet, ”prekariatsarbete” i dagens Portugal, och slutligen en uppsats om arbete och välfärd i Sverige visavi EU, av Max Koch från Lunds universitet. Specialnumret är på 284 sidor, motsvarande en normal bokantologi!

Philippe Bourrinet, The Dutch and German communist left (1900-68) : ”Neither Lenin nor Trotsky nor Stalin!” ” All workers must think for themselves!” / Leiden : Brill, 2017, 639 s.

Denna bok följer på ett minutiöst sätt en strömning inom den europeiska kommunismen i spåren, en strömning som genererar andra strömningar, lösligt sammanknutna eller i opposition mot varandra utifrån liknande utgångspunkter. Det tog sin början i Holland med det lilla partiet Sociaal-Democratische Partij (SPD), vars medlemmar kom att kallas ”tribunister” efter den tidskrift, De Tribune, som partiet gav ut. Partiet var antireformistiskt och antirevisionistiskt och dess ledande företrädare var Herman Gorter (1864-1927) och Anton Pannekoek (1873-1960), den förstnämnde en av marxismens främsta populisatorer, den sistnämnde en av dess främsta teoretiker. De samarbetade nära med det tyska radikala kommunistpartiet Kommunistische Arbeiter Partei Deutschlands (KAPD) och byggde mycket av sin propaganda och teoretiska styrka på socialistisk internationalism och rådskommunism. Lenins skrift Kommunismens barnsjukdomar riktade skarp kritik mot rörelsen och 1921 uteslöts de ur Komintern. Bourrinet leder oss vidare i denna strömnings alla flöden och kan bland annat konstatera att det mytomspunna 1968 ledde till en renässans för dess skrifter och teorier.

Holger Weiss, red.: International communism and transnational solidarity : radical networks, mass movements and global politics, 1919-1939 / Leiden : Brill, 2017, 375 s.

Komintern, eller Tredje internationalen, grundades 1919 och upplöstes 1943. Organisationen var ett uttryck för arbetarinternationalism och förespråkade genomdrivandet av en världsrevolution enligt rysk revolutionsmodell. Samtidigt var den ett propagandainstrument för Sovjetunionen. Under den stalinistiska tiden, då strategin kom att vara revolution i ett land och utrensningarna florerade, inleddes dess nedgång. Denna bok låter oss studera dess internationella arbete i detalj. Fram tonar en rik flora av rörelser som verkar transnationellt under mellankrigstiden och som mer eller mindre lösligt knyter an till Komintern. Internationella arbetarhjälpen, Röda hjälpen, The League Against Imperialism, The International of Seamen and Harbour Workers, The International Trade Union Committee of Negro Workers för att bara nämna några.

I ett förord kan tre av antologins författare, Bernhard Bayerlein, Kasper Braskén och Holger Weiss, skriva att något som var genomgående i dessa organisationer var en radikal internationalistisk solidaritet, som ofta kombinerade en radikal syn på kön, ras och klass med anti-kapitalism, anti-imperialism och anti-fascism.

Yulia Gradskova och Monica Quirico (red.), Solidariteten med Chile 1973-1989 / Huddinge: Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola, 2016, 78 s.

Vad som borde kallas det första 9/11 eller ”11 september” inträffade i och med 1973 års militärkupp, när den demokratiskt valda presidenten Salvador Allende tog sitt eget liv. Allende efterträddes av Augusto Pinochet, vars militärdiktatur tog slut efter knappt 17 år. Under denna långa period torterades, dödades och ”försvann” tusentals människor. Hundratusentals chilenare flydde från sitt hemland. Mot bakgrund av dessa händelser framväxte en av 1900-talets största solidaritetsrörelse, där den svenska som bekant var en av de största.

Under det förlidna året hölls ett vittnesseminarium där människor som när det begav sig var engagerade i solidaritetsrörelsen för Chile. Panelen bestod av fem personer däribland musikartisten Jan Hammarlund och Anna Rydmark Venegas, som var en av Chilekommitténs grundare. Denna bok är i huvudsak av en transkription av seminariet, som i sin tur består av samtal om hur det var att vara aktiv i den solidaritetsrörelse som på ett eller annat sätt förenar de medverkande. Detta är alltså ett dokument över ett källskapande seminarium, som Håkan Blomqvist nämner i inledningen. Han fortsätter:

Då förstår ni att det inte är så att vi ska gå till källorna för att få veta vad som egentligen hände, utan det här är vad den här panelen just idag anser hände. Men det fiffiga och spännande är att det ofta leder till forskningsuppslag, alltså att man får många idéer när man kan gå igenom sånt här material, till ingångar i forskningen. Det är så det här formatet, vittnesseminariet, är. (s. 11)

Alexander Berkman, Anarkismens ABC / Stockholm : Anarkistiska studier, 2016, 145 s.

1920-talet var ett mörkt årtionde för den anarkistiska rörelsen. Bland annat hade hundratals anarkister utvisats ur USA 1919 (däribland Emma Goldman och Alexander Berkman) och i den nya staten Sovjetunionen hade en stor mängd anarkister antingen fängslats eller avrättats. År 1926 bad den New York-baserade Jewish Anarchist Federation nyssnämnde Berkman att skriva en introduktion till anarkismen och dess tankegångar ämnad för en bred allmänhet. Givetvis ser världen idag inte ut som den gjorde 1929, när boken först publicerades. Men alldeles oaktat detta fungerar boken som en utmärkt introduktion till den som vill förstå det tidiga 1900-talets anarkokommunistiska tankegångar.

Utlysning av Rudolf Meidner-priset 2017

Thu, 2017-02-09 12:34
Rudolf Meidner-priset för forskning i fackföreningsrörelsens historia, 2017

Forskningsrådet vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek utlyser Rudolf Meidner-priset för forskning i fackföreningsrörelsens historia för 2017. Beträffande priset, vars summa för närvarande är sammanlagt 25 000 kr, gäller följande:

• Priset tilldelas i första hand framstående yngre forskare eller författare av tryckta arbeten, vilka väsentligt bidragit med ny kunskap om fackföreningsrörelsens historia eller angränsande ämnen. Till grund för bedömningen ligger inte bara arbetets vetenskapliga halt utan också dess informationsvärde och tillgänglighet för en bredare publik.

• Prissumman kan tilldelas en eller delas mellan flera författare.

• Två exemplar av arbeten ska sändas in av författaren själv eller av annan person och skall ha inkommit senast den 1 juni 2017/ till

Silke Neunsinger
Arbetarrörelsen arkiv och bibliotek
Elektronvägen 2, 141 49 Huddinge

• Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och dess forskningsråd kan också på eget initiativ ta upp arbeten för bedömning.

• Forskningsrådet beslutar om pristagare under hösten 2017.

För närmare upplysningar: Silke Neunsinger (tel 08-412 39 27) eller Mikael Eivergård
(tel 08-412 39 01), Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek; e-post: förnamn.efternamn[a]arbark.se

Stockholm i februari 2017

Silke Neunsinger
Forskningsrådets sekreterare

Tidigare pristagare har varit Annette Thörnquist (Uppsala, 1995), Eva Blomberg (Stockholm, 1996), Lisa Öberg (Stockholm, 1997), Anders Kjellberg (Lund, 1998), Göran Salmonsson (Uppsala, 1999), Gunnela Björk (Örebro, 2000), Örjan Nyström (Göteborg, 2001), Carina Gråbacke (Göteborg, 2002), Roger Johansson (Malmö/Lund, 2003), Urban Lundberg (Stockholm) och Magnus Nilsson (Lund; båda 2004), Lars Hansson (Växjö) och Rebecca Svensson (Västerås/Uppsala; båda 2005), Anders R. Johansson (Visby 2006), Jonas Sjölander (Växjö 2007), Jimmy Engren (Växjö 2008), Jesper Johansson (Växjö 2009), Andres Brink-Pinto (Lund) och Björn Ohlsson (Göteborg, båda 2010), Sofie Tornhill (Berlin/Stockholm 2011), Rasmus Fleischer (Stockholm 2013), Lena Sohl (Uppsala 2014), Malin Nilsson (Göteborg 2015), Matias Kaihovirta (Åbo 2016).