Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm

Subscribe to Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm feed
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Updated: 4 hours 26 min ago

Ny kalender för 2018 – Systrar, kamrater!

Thu, 2017-09-21 11:28


Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap tillsammans med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek gör även i år en väggalmanacka – ”Systrar kamrater!”

Väggkalendern kommer att vara i A3-format illustrerad med arbetarrörelsens kvinnor, organisationer, tidskrifter mera med mera.

Första utgivningsåret för almanackan var 2013, men kommer nu i 2018 års upplaga likaså.

På nedanstående beställningsblad i pdf-format kan man beställa väggkalendern för 100 kronor plus porto.

Beställs av: aks [snabel-a] arbark.se

eller se bifogad pdf för utskrift

 

 

Frihetskämparnas förening – F.D. Politiska fångars klubb

Tue, 2017-09-19 16:47

Den 26 juni 1946 bildades, F.D. politiska fångars klubb vid Stortorgskällaren och föreningen nedlades i och med ett pressmeddelande 29 september 1999.

Föreningen bildades av folk inom arbetarrörelsen, vilka suttit i fängelse för sina åsikters skull, dömda för politiska brott. Hedersmedlem var Zeth Höglund som i två perioder suttit i fängelse. Andra personer som har varit medlemmar har varit bokförläggaren Axel Holmström, professor Israel Holmgren, borgarrådet Set Persson, förlagschefen Ragnar Johansson, riksdagsman August Spångberg.

Föreningens första ordförande var majestätsbrytare Einar ”Texas” Ljungberg som under storstrejken 1909 undrade om det var viktigare för kungen att ”leka boll” än att leva upp till sitt vackra valspråk ”Med folket för fosterlandet”. Uttalandet kostade nio och en halv månad på Långholmen.

1912 satt Gustaf Svensson tre månader på Långholmen för antimilitaristisk agitation och även Anton Nilsson satt där nästan 10 år, dömd till döden genom halshuggning vilket senare omvandlades till livstids fängelse.

 

Besök på Långholmen 1967. Från vänster: Mauritz Nilsson, Otto Grimlund, Folke Tiderman, Knut Mineur, Anton Nilsson, Einar Ljungberg, Morten Grindal, Gustaf Svensson, CJ Björklund. Fotograf: okänd. Fotografi från Gustaf ”Röde Gustav” Svenssons personarkiv, ARAB. Refkod: 559-274.

 

Otto Grimlund häktades för en artikel han skrivit i tidningen Folkets Dagblad, smädelse av mot stadsöverhuvud, Det gällde då Finlands Mannerheim och den tyske kejsar Willhelm. Grimlund ansågs även ha ett rekord i antalet tryckfrihetsåtal (40 st).

Mauritz Nilsson satt ett år och en dag i Chicago för antimilitaristisk aktivitet, Folke Tiderman dömdes till fängelse 1929 för antimilitaristisk artikel. Knut Mineur dömdes till 6 års tukthus i NaziTyskland för sitt arbete inom Internationell Sea and Harbour Workers och Morten Grindal dömdes till 3 dubbelt dödsstraff i Norge för hans kurirverksamhet under världskriget. C J Björklund för krigvägrarpropaganda vilket ledde till fängelse i Österrike.

 

”Röde Gustav” inspekterar sin gamla cell på Långholmen. Fotograf: okänd. Fotografi från Gustav ”Röde Gustav” Svenssons personarkiv, ARAB. Refkod: 559-287.

1975 bytte klubben namn till Frihetskämparnas klubb, (f.d. politiska fångars klubb) och man ändrade reglerna så att även 1930 talets Spanienfrivilliga och de som under andra världskriget var internerade i arbetsläger fick bli medlemmar.

Föreningen ordnade en utställning på Kulturhuset ”Frihet i Sverige” 24/1-24/2 1985 där tre perioder ställdes i fokus:

  • Förräderiprocessen efter fredskongressen 1916,
  • Frivilligrörelsen för Spanien och
  • interneringen under andra världskriget.

Klubbens siste ordförande var Ny Dags chefredaktör Per Franke och den siste invalde medlemmen var vapenvägraren och blivande riksdagsmannen Lennart Värmby.

Vid föreningens nedläggande överlämnades föreningens arkiv och kassabehållning till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Källor:

Bilderna kommer från Gustaf ”Röde Gustav” Svenssons personarkiv, ARAB. Refkod: 559

Frihetskämparnas förenings arkiv, ARAB. Refkod: 4747

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek förvarar även personarkiven för majoriteten av namnen nämnda i denna artikel.

 

Lennart Värmby

Mon, 2017-09-18 16:20

Lennart Värmby. Fotograf: okänd. Norrskensflammans arkiv, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

Lennart Värmby avled i söndags morse efter en tids sjukdom i cancer. Han föddes 28 september 1944, död 17 september 2017, var en svensk vänsterpartistisk politiker. Värmby var mellan 1998 och 2002 riksdagsledamot för Kronobergs läns valkrets på plats 123.

Han var suppleant i näringsutskottet och skatteutskottet. Senare var han ledamot i landstingsfullmäktige i Kronoberg och arbetade som en av regeringensvindkraftsamordnare.

Lennart har besökt Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek vid flera tillfällen och i vår tidning Arbetarhistoria berättade han om när han blev den siste invalde medlemmen i Frihetskämparnas förening.

Lennart Värmby var regionråd i Kronoberg för vänsterpartiet och den sist invalde medlemmen i Frihetskämparnas förening. Frihetskämparnas förenings arkiv finns hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Ur Arbetarhistoria: nr 152
»Frihetskämparnas förening lades ned, men frihetskampen är evig»

För min del började det 1965. Det var då jag i maj månad vägrade bära vapen och göra mina tio månaders värnplikt på T2 i Skövde. Det resulterade i en första fängelsedom på en månad. Den månaden gjorde jag i februari 1966. Var inhyst i en barack och det var kallt och snöigt. Det året var jag enligt Dagens Nyheter så gott som den ende av ett hundratal vapenvägrare, som inte var religiös.

De flesta var i maranatarörelsen eller andra kyrkliga grupper. Återigen inkallad 1966 i maj, vägrade och blev dömd till två månader. En advokat i Borås, för övrigt reservofficer, som var min offentlige försvarare, lyckades med det otroliga att få mig benådad! Ny lag var på gång som öppnade för vapenfri tjänst därav nåden från Kunglig Majestät.

Namnteckningen under var Rune B Johansson, inrikesminister. 1968 inkallades jag enligt nya lagen efter noggrann prövning. Jag var godkänd som »samvetsöm». Ny placering blev räddningstjänsten på Arlanda. Som övertygad totalvägrare vände jag hem redan efter ett dygn. Åtal med dom på tre månader följde.

Lennart Värmby. Foto Mats Samuelsson. Norrskensflammans arkiv, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

Jag var sedan 1966 verksam i arbetskollektivet Emmaus Björkå i Småland. Vi hade fullt upp med att samla in kläder, loppis och annat för att stödja flyktingar och befrielserörelser runt om i världen. Jag överklagade och hann bli inkallad en fjärde gång och vägra även då, innan Göta Hovrätt avslog överklagan. Den 23 september 1969 kunde jag inte hålla mig undan längre. Dagen efter den värsta stormen i mannaminne anlände jag rejält försenad av nedfallna träd till Singeshult, öppen anstalt mellan Ljungby och Halmstad.

I maj det revolutionära året 1968 hade jag och en kamrat till mig, Tage Ström, mångfaldigat och spridit ett flygblad med rubriken »Medborgare! Vägra värnplikt!» Det skedde med Björkå som bas runtom i Småland, till Eksjö med många militärer, till samtliga tidningar i Småland, till beslutsfattare i riksdag, landsting och kommuner. Genomslaget var enormt! Det skedde ju samtidigt med studentrevolten i Paris och världen.

Trots det och trots att Tage Ström angett sin adress, kunde polisen inte hitta honom! Helgen efter den första raiden satte vi oss i vår Volvo PV för att täcka östkusten med vårt blad. Det slutade i Oskarshamn på lördagkvällen. Vår Volvo vägrade rulla vidare. På morgonen häktades vi av polisen och fick tillbringa dagen med förhör.

När de konstaterat att det inte förelåg någon fara för väpnad revolution utan snarare tvärtom, släpptes vi fria. De tre månaderna på Singeshult avverkade jag genom att med traktor och plog lägga de vackraste fårorna i Småland.

Med min skrivmaskin skrev jag permissionsansökningar åt medfångar och blev snabbt anstaltens populäraste fånge! Kom ut dagen före julafton med en helsida i Borås Tidningsom bonus!

I januari 1970 dömdes jag sedan skyldig till en fjärde vägran, men straffet räknades in i de tre månaderna jag precis hade avtjänat.

Senare blev jag åtalad för ”medhjälp till uppvigling”. Domen blev att jag var skyldig och straffet dagsböter. Tage Ström, uppviglaren, skrev till tidningen VI sommaren 1969 och frågade: Är vi inte lika inför lagen? Detta med anledning av att Jan Myrdal medverkat i boken Vägra döda – Vägra värnplikt!(Zindermans 1965). Jan Myrdal svarade bland annat:

»De etablerade vill inte förlora sin position. Det som för oss är frihet är för dem subversion. Så blir orden till uppvigling.»

Lennart Värmby. Fotograf: okänd. Norrskensflammans arkiv, Arbetarrörelsens arkiv och bibliote

Tage Ström försvann från scenen genom att han tog sitt liv. För min del blev det en fortsättning, eftersom Per Francke, chefredaktör för Ny Dag, VPK:s tidning, när han fick veta min historia som vapenvägrare och uppviglare frågade om jag ville bli medlem i Frihetskämparnas förening. De behövde lite yngre medlemmar sa han. Jag blev invald, men aldrig aktiv.

Man kan lugnt säga att föreningen självdog. De gamla kämparna vandrade vidare till sällare marker.

Vi fanns och vi finns med eller utan förening. Av det enkla skälet att friheten ständigt måste erövras och försvaras.

 

September 1917

Thu, 2017-09-14 16:29

September månad år 1917 kom i stor utsträckning att behandla efterspelet till vårens hungerkravaller i Sverige, val i både Stockholm och andrakammarval till riksdagen med efterföljande bråk mellan partierna. För att inte nämna den politiska kalabalik som rådde i Ryssland. Följ nyhetsrapporteringen i Social-demokraten under september 1917.

Social-Demokratens redaktion 1917: Fr.v. Nils Horney, Ivar Ljungqvist, Bengt Sjöberg, Sven Backlund, Otto Johansson, Johan Danielsson, Gottfrid Björklund, Per Albin Hansson, Kaj Andersson. Fotograf: Victor Malmström. ARAB Fotosamlingen 3331, löpnr 192, neg.nr 270, serie 1, volym 2

1 september 1917

Hårda domar i hungerkravallernas (5/5), på Södermalm i Stockholm, efterspel. 4 personer döms till 2-5 månaders straffarbete. Andrakammarvalen inleds med början i Skåne. Mjölkpriset höjs m 8 öre/litern. Mjölkbrist rapporteras i tidningarna.

3 september 1917

Erik Hedén, Socialdemokratiska vänsterpartiet (SVP), angriper Branting i en artikel i Folkets Dagblad-Politiken (FDP), och får kraftigt mothugg i Social-Demokraten (SD). Man plockar kottar till bränsle, skriver Social-Demokraten.

5 september 1917

 Stearinljus ransoneras. Tyskland intar Riga och närmar sig Petrograd.

6 september 1917

Oppositionella i Ryssland arresteras.

11 september 1917

Sverige påstås ha vidarebefordrat tyska krigstelegram från svenska Utrikesdepartementet, vilket avslöjas av amerikansk underrättelsetjänst. Det blir pinsamt för högerregeringen, som lovar upphöra. Kupp i Ryssland av general Kornilov, som har framgång i början, men snart stoppas. Sveavägen byggs, och har nått Kungsgatan. Hårda utfall i SD mot Socialdemokratiska vänsterpartiet.

12 september 1917

”Arbetarrörelsens arkiv, Folkets hus, 4 tr., hålles öppet ons. och lör. 1-3, övriga dagar 6-8.” Arkivet var beläget i några rum i Folkets hus vid

Regeringskrisen september 1917. Fr.v. Arvid Lindman, Allmänna valmansförbundet. Nils Edén, Liberala samlingspartiet, Ernst Trygger, Första kammarens nationella parti (”Förstakammarhögern”), Hjalmar Branting. Fotograf: Axel Malmström. ARAB Fotosamlingen 3331, löpnr 473, vol. 5.

Norra bantorget, i samma lokaler som Stockholms arbetarebibliotek.

13 september 1917

Kalabalik råder i Ryssland efter general Kornilovs uppror. Haparanda blir nu en viktig knutpunkt för handel och utväxlande av fångar mellan Ryssland och Tyskland. Den fackliga internationalen håller möte i London. Beslutas att det internationella sekretariatet flyttas från Berlin.

15 september 1917

Stor bostadsbrist i Stockholm, med hyreshöjningar som följd.

16 september 1917

Stor freds- och valdemonstration av Socialdemokratiska arbetarpartiet i Stockholm. Tal från fyra podier på Gärdet av Branting, Herman Lindqvist (LO), Erik Palmstierna, P.A. Hansson, Gustav Möller, Ivar Vennerström, Knut Tengdahl. Även SDV håller demonstration, med tal av Carl Lindhagen, Fabian Månsson, Ivar Vennerström, Z. Höglund. Ca 15.000 deltagare deltar i SAP:s tåg. Andrakammarvalet fortsätter under hela månaden med framgångar för SAP. Krigsmobilisering i USA. Stor rysk politisk konferens i Moskva.

21 september 1917

Val hålls i Stockholm. Bygget av Stadshuset fortgår och de ökade kostnaderna för detta diskuteras i stadsfullmäktige. Den så kallade ”Folkhushållningskommissionen”, som bevakar ransoneringen av olika varor, bestämmer priset på potatis och uppmanar att detta följs i alla led.

Nils Edén och Hjalmar Branting i andra kammaren, 1917. Foto: Axel Malmström. ARAB, Fotosamlingen 3331, löpnr 2972, vol. 18.

27 september 1917

Den 27 september 1917 grundade svarta och vita radikaler en revolutionär fackförening vid namn Industrial Workers of Africa (IWA), inspirerad av IWW (Industrial Workers of the World). Kommittén bestod endast av afrikaner och hade som slogan ”Sifuna Zonke!” (”Vi vill ha allt!”).

Andrakammarvalet 1917  

I andrakammarvalet i september går högern kraftigt tillbaka. Socialister och liberaler får majoritet, men svenske kungen Gustaf V säger att han inte kan acceptera Hjalmar Branting i Sveriges regering. Han vill i stället se en högerministär, varvid parlamentarismen i Sverige ställs på prov.

Andrakammarvalet medförde en stark tillbakagång för Högerpartiet, från 86 till 58 mandat. De två bondepartierna fick tillsammans 11 mandat. Liberalerna ökade från 57 till 62, socialdemokraterna blev kammarens största parti med 87 mandat, Socialdemokratiska vänsterpartiet 11. (Endast män hade rösträtt, dock gav förmögenhet flera röster, ett av flera så kallade ”rösträttstreck”.)

Efter förhandlingar under slutet av september bildar liberalen Nils Edén regering 1.10 tillsammans med socialdemokraterna. Fyra socialdemokrater utnämns till ministrar: Hjalmar Branting, finansminister, Värner Rydén, ecklesiastikminister (skola, kyrka), Erik Palmstierna, sjöminister (med ansvar för flottan), och Östen Undén, konsultativt statsråd (Undén var jurist). På regeringsprogrammet står fortsatt neutralitet i kriget, lika kommunal rösträtt för alla väljare (utan ”inkomststreck”), kvinnlig rösträtt. En av de första åtgärderna blir frigivning av de så kallade ”Amalthea-männen”, Anton Nilson, Algot Rosberg och Alfred Stern.

Den nya regeringen kritiseras omgående av Socialdemokratiska vänsterpartiet för för många eftergifter till det liberala partiet. SV kritiserar den fortsatta spekulationen med livsmedel med höjda priser för vinstmaximering, av så kallade ”gulaschbaroner”. Partiet kräver kamp mot bostadsbristen, inga militäranslag, amnesti åt ”politiska fångar” från hungerkravallerna, totalt rusdrycksförbud, författningsreform, stöd till folkbildning, socialförsäkrings- och arbetsskyddslagstiftning mm. Verksamhetsberättelsen 1917 slutar: ”Den frigörelse vårt och alla folk i sin skriande nöd längtar efter, finner de emellertid först i sin egen vakenhet och vilja till hänsynslöst utnyttjande av sin revolutionära kraft mot den härskande kapitalistiska samhällsordningen. Nu mer än någonsin gäller det gamla socialistiska ordstävet:

”Arbetareklassens befrielse måste vara dess eget verk.”

 

I regeringsfrågan går riksdagen på en annan linje än kungen Gustaf V som inte velat acceptera en regering med socialdemokratiska ministrar. Därmed har parlamentarismen på allvar slagit igenom i Sverige. Den gamla högerregeringens tyskvänlighet byts mot en mer positiv ställning visavi Storbritannien.

Inför valet i september turnerade SDV i den så kallade ”röda bilen” (se bild), 66 möten hölls runtom i Sverige mellan 16 juni och 23 juli.

Bilturné inför valet 1917 med den så kallade ”Röda bilen”. I bilen bland annat Kata Dalström. Foto: Victor Malmström. Z. Höglunds arkiv, 256, löpnr 20.

Partiets tidningspress var omfattande: Folkets Dagblad Politiken, Norrskensflamman (Luleå), Nya Norrland (Sollefteå), Västerbottens Folkblad, Dalarnes Folkblad, Norra Småland (Huskvarna), Östgöta-Folket (Linköping), Skånes folkblad (Malmö), Nya Värmland (Karlstad), samt ungdomsförbundets tidning Stormklockan, med en sammanlagd upplaga på 82.000 exemplar.

 

Till stöd för småbönder, arrendatorer, torpare och statare inom jordbruket bildade SDV tillsammans med två mindre jordbruksorganisationer Sverges Demokratiska Jordbrukareförbund, med uppgift att arbeta för ”jordfrågan” om en demokratisk fördelning av åkerjorden, under parollen ”Arbetets frukter åt dem som arbetar.”

Den så kallade tredje Zimmerwaldkonferensen, där Socialdemokratiska vänsterpartiet deltog, hölls i Stockholm 3-7 september. Från partiet deltog Ture Nerman, C.N. Carleson och Zeth Höglund. Konferensen slutade i upplösning, där SV tog det ryska bolsjevikpartiets sida gentemot de parlamentariska socialistpartierna. Partiets förhållande till bolsjevikerna i Ryssland var gott, och man gav dem sitt samlade stöd. Zeth Höglund och Karl Kilbom besökte efter revolutionen i början av 1918 ”det socialistiska Ryssland” för att ”framföra partiets hälsningar”.

Stockholmskonferensen i september

Under intryck av ryska revolutionen i mars 1917 och den amerikanske presidenten Wilsons därpå följande fredsförslag bildades i maj 1917 i Stockholm efter nederländskt initiativ en nederländsk-skandinavisk kommitté, som i samarbete med Andra internationalens sekretariat skulle försöka sammankalla en allmän socialistisk fredskonferens. Internationalen hade då redan i praktiken upphört i o m första världskrigets utbrott. I samband med ”oktoberrevolutionen” lämnade Sovjetunionen internationalen för att grunda en egen kommunistisk international (Komintern).

I kommittén ingick bland annat de socialdemokratiska ledarna P.J. Troelstra, Nederländerna, Thorvald Stauning, Danmark, Jakob Vidnes, Norge, Hjalmar Branting, Gustav Möller och Ernst Söderberg, Sverige. Branting utsågs till ordförande och Internationalens sekreterare Camille Huysmans till sekreterare med Arthur Engberg som biträdande sekreterare.

På inbjudan av kommittén, till vilken senare de ryska mensjevikerna men inte Lenin och bolsjevikerna anslöt sig, hölls sommaren 1917 en rad förberedande konferenser med representanter för både majoritets- och minoritetsriktningar från de socialdemokratiska partierna i ett tjugotal krigförande och neutrala länder. Kommittén utlyste en allmän internationell socialistisk konferens i Stockholm till 15 augusti, senare uppskjuten till 9 september 1917. På grund av att ententens regeringar, England, Frankrike och USA, vägrade utfärda pass till de socialistiska delegaterna från dessa länder, kunde Stockholmskonferensen 1917 inte genomföras. Bolsjevikrevolutionen i Ryssland i november 1917 skrinlade definitivt tankarna på att samla hela Andra internationalen i Stockholm 1917.

Genom de separata konferenserna och det material från dessa som utgavs fick Stockholmskonferensen 1917 likväl stor betydelse. Med plattform i ett neutralt land kunde det svenska socialdemokratiska partiet med Branting i spetsen göra en internationellt uppmärksammad fredsinsats.

Tyska delegationen vid Stockholmskonferensen 1917. Fotograf: Axel Malmström. ARAB, Holländsk-skandinaviska kommittén (samling), 1917:35, vol. 3.

Det var den tredje så kallade Zimmerwaldkonferensen som hölls under första världskriget i Andra kommunistinternationalens regi. I konferensen deltog från början även Lenin, de tyska socialdemokraterna Bernstein och Friedrich Ebert.

Källförteckning och litteratur:

Ingvar Flink: Hungerdemonstrationerna i Västervik 1917 (Arbetarnas kulturhistoriska sällskap, årsbok, 1969, även

Folkrörelsehistoria, 2, utg av Norra Kalmar läns folkrörelsearkiv)

Sigurd Klockare: Svenska revolutionen 1917-1918

Knut Bäckström: Arbetarrörelsen i Sverige 2, 1963

Björn Wilho Hallberg: Seskaröspelet 1984 (Br67/3306)

Jonas Oscarsson: ”Idag är staden vår” (Söderhamn), teaterprogram, 1995 (Br67/5811)

Eric Sjöqvist: Det röda Ådalen växer fram, 1996 (67/16892)

Tage Lindbom: Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i Sverige, 1945

Die Internationale 1914-1918, Eine Dokumentation. T.1: Die Stockholmer Konferenz von 1917 (Bearb. von Martin Grass) manuskript, ARAB, 2004 (även på CD-skiva)

Gunnar Gunnarson: Arbetarrörelsens krönika i ord och bild, 1881-1938 (1970)

Socialdemokratiska vänsterpartiet: Verksamhetsberättelse (1917)

Social-Demokraten september 1917

Hjalmar Branting och P.J. Troelstra under Stockholmskonferensen 1917. Foto: Axel Malmström. ARAB, Holländsk-skandinaviska kommittén (samling), 1917:8, vol. 3.

Nationalencyklopedien: ”Stockholmskonferensen”

Arkivmaterial hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek om Stockholmskonferensen

Arkiv: Indiska nationalkommittén, Stockholm (refkod 34)

Hjalmar Brantings arkiv: Handlingar rörande socialistiska internationalen (refkod 91:4:1:2)

Carl Lindhagens personarkiv: Manuskript och brev (refkod 360:1)

Arkiv: Socialistiska internationalen (samling) (refkod 1209)

Arkiv: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Handlingar rörande utställningar och projekt, Stockholmskonferensen 1917 (refkod 1228:F:5:8-9)

Arkiv: Holländsk-Skandinaviska kommittén (samling) (refkod: 1917)

Boktips september 2017

Mon, 2017-09-11 11:45
Victor Klemperer (med förord av Christopher Clark och en historisk essä av Wolfram Wette ; texttranskription, kommentarer och personregister: Christian Löser ; översättning: Per Lennart Månsson): Revolutionsdagbok 1919 : skratta och gråta på samma gång / Fischer, 2016. 234 s.

I år uppmärksammas hundraårsjubileet av den ryska revolutionen 1917. Men också åren efter revolutionen var dramatiska, och skulle sätta sin prägel på hela det oroliga 1900-talet. Land efter land skulle drabbas, i det som historikern Eric Hobsbawm kallat ”ytterligheternas tidsålder”.

Ett av de många vittnena till 1900-talets massmord i Europa var docenten i romanska språk Victor Klemperer. Som tysk patriot hade han anslutit sig och kämpat på östfronten och vid krigsslutet i november 1918 tänkte han återvända med sin hustru till München där han upprätthöll en så kallad privatdocentur i romanska språk och litteratur.

I Leipzig, där han hustru, organisten Eva Klemperer vistades gick han gärna på Café Merkur där politik diskuterades. Vid strejk släcktes alla lampor i lokalen och på natten övergick den enligt Klemperer ”från café till asyl”, ett tillhåll för fattiga och trashankar. En bekant, som arbetade som journalist på tidningen Leipziger Neueste Nachrichten, undrade om Klemperer inte skulle kunna skriva reportage från München när han kom dit. För just nu (årsskiftet 1918/1919) hände där ”stora saker”.

Den bok som följer är Victor Klemperers ögonvittnesreportage från München, där ett kommunistiskt arbetarråd övertagit makten i staden. Det är ”litterära reportage” på samma sätt som den ”rasande reportern” Egon Erwin Kisch skrev, eller för den skull P.O. Enqvists reportage från Olympiaden i München 1972. Det är inkännande, mångordiga beskrivningar och kommenterar in i detalj från de rökiga konferensrummen, ölhallarna, och från gatornas strider och kanonader. Ibland tvingas Klemperer ta till andra- och tredjehandskällor, ”det sägs”, ”man säger”, och så vidare. Det var den tidens journalistik, före radio och TV, skriven i ”direktsändning”.

I Tyskland hade efter krigsslutet det socialdemokratiska partiet delats (precis som det skulle komma att göra i Sverige) i en mer moderat grupp (”Mehrheits-Sozialdemokratische Partei Deutschlands), och en närmast kommunistisk grupp, inspirerade av den ryska revolutionen (Unabhängige Sozialdemokratische Partei Deutschlands, USDP), ibland kallade ”spartakisterna”. I Berlin utbröt snart gatustrider mellan de bägge fraktionerna, samtidigt som återvändande soldater under sina gamla befäl bildade militära ”frikårer”, som utan rättegång avrättade sina motståndare.

Den socialdemokratiska regeringen i Berlin flydde oroligheterna till Goethe-staden Weimar, därav benämningen på mellankrigstidens tyska styre: Weimarrepubliken.
I München hade socialdemokraterna vunnit det första valet efter 1918, men partiet var också där splittrat. Oroligheterna eskalerade när den socialdemokratiske ministerpresidenten i München, Kurt Eisner, mitt utanför Lantdagens byggnad sköts ner av en ung höger-nationalist, greve Anton von Arco, i februari 1919.
Följden blev att masstrejk utbröt, och de revolutionära inom USDP grep makten. De hämnades omgående på Arcos bundsförvanter i gruppen Thule. Gatustrider utbröt, samtidigt som USDP proklamerade en ”socialistisk rådsrepublik”, på samma sätt som man gjort i Ungern.

Samtidigt hade revolutionen i Berlin slagits ned med våld av den socialdemokratiske försvarsministern Noske, och de så kallade frikårerna. Noske var också beredd att låta München-kommunisterna drabbas av samma ”blodsberusning” som deras bröder och systrar i Bremen, Ruhr, Braunschweig, Magdeburg, Posen och Württemberg, varvid minst 3000 människor miste livet Klemperer för noggrann dagbok över de blodiga dagarna för inbördesstriderna i München i maj 1919. Han noterar t.ex. att många soldater och matroser snabbt byter färg på sina armbindlar när fienden närmar sig, från rött till vitt. Striderna är över på några veckor och de ledande socialistledarna antingen mördades, som Gustav Landauer , eller sattes i fängelse för att dö, som skriftställaren Erich Mühsam. En av Klemperers kollegor på universitetet i München, den berömde sociologen Max Weber, lyckades fly staden, men avled strax efter, 1920.

(En annan som flydde från München 1919 var den mystiska pseudonymen B. Traven, författare till bland annat Sierra Madres skatt, som utspelas i Mexiko. Länge trodde man att Traven var en norsk-amerikansk sjöman, men senare forskning visar att han var anarkist från Tyskland, och hade verkat inom en teatergrupp i München. För detta talar att alla Travens böcker är skrivna på tyska.)

Litteraturdocenten Victor Klemperer var själv politiskt liberal, och hans skildring av den anarkistiska rådsrepubliken i München är fylld av elak satir och dråpliga karikatyrer. Han inser snabbt att republikens dagar snart är räknade. I sin sista dagboksanteckning 1920 beskriver han rådsrepubliken i Bayern som ”tragikomisk”. Han skriver om hur hjärtat skakas av det ”hjältemodiga lidandet” samtidigt som man måste skratta åt de många politiska ”tokerierna”. Kanske kan man säga att krigsupplevelserna gjort en cyniker av författaren, som mest av allt längtade tillbaka till sin lärostol i romanistik i Dresden, där han blev professor 1920.

Victor Klemperers vidare öde är inte mindre dramatiskt. Vid nazisternas maktövertagande 1933 tvingades han avgå från sin professur i ”förtidig pension”. Något år senare tvingades han flytta med sin fru till Dresdens ”judehus”. När de sista judarna 1945 skulle deporteras till koncentrationslägrets gasugnar bombades staden till grus av de allierade, och Klemperer lyckades fly med sin fru.

Efter hustruns död 1951 gifte han om sig och utnämndes till professor i romanistik vid Humboldtuniversitetet i (Öst)Berlin. Han blev medlem i det östtyska kommunistpartiet redan 1945, en förutsättning för att få fortsätta undervisa, och utgav en rad skrifter i sitt ämne, romanska språk och litteratur. Under en resa till en kongress i Lissabon 1959 insjuknade han och dog året därpå, 79 år gammal.

Victor Klemperers dagböcker har publicerats efter hans död, och är idag en betydelsefull källa till en akademikers liv under det tyska kejsardömet, två världskrig, revolutionstiden 1918-1919, och tiden under nazism och kommunism i Tyskland. De har transkriberats av Christian Löser, och försetts med kommentarer och förord av Christopher Clark och Wolfram Wette, och utkommer nu för första gången på svenska.

Den sista dagboken, 1945-1959, bär titeln So sitze ich denn zwischen allen Stühlen. Klemperer var en ”överlevare”, en man som under sitt liv tvingades, som han säger, ”sitta på många stolar”. Dagboken 1918-1932 kallar han, på samma mångtydiga vis, Leben sammeln, nicht fragen wozu und warum (ung. Att samla på livet, utan att fråga varthän eller varför?). Att anpassa sig till ett liv under det ”korta 1900-talet” (som Hobsbawm kallat det, tiden 1918-1991) innebar i många fall bara att leva, acceptera, ”gilla läget”, utan att fråga varför eller varthän?

Och frågan är om vi blivit så mycket klokare sedan dess?

Sandra Mischliwietz, ”Att uppfinna ord” : Kindheit als Strategie der Weltaneignung in der schwedischen Arbeiterlitteratur der 1930er Jahre / MV-Verlag, 2017 (Wissenschaftliche Schriften der WWU Münster. Reihe XII. Band 11)  

Den svenska arbetarlitteraturen står högt i kurs i Tyskland, i Sandra Mischliwietzs avhandling kallas den ”eine stärkere literarische Tradition als in allen anderen europäischen Ländern”. 1930-talet var det decennium när den svenska arbetarlitteraturen nådde, med Lennart Thorsells ord, ”den svenska [litterära] parnassen”. Författare som Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Moa och Harry Martinson, Johan-Olov Johansson, Artur Lundkvist, Josef Kjellgren, Jan Fridegård, Rudolf Värnlund, Maj Hirdman, slog igenom på bred front under 1930-talet, och man försökte etablera begreppet ”proletärlitteratur”, fast några av dessa författare ogillade epitetet.

Den biografiska ”bildningsromanen” blev tidigt strömningens signum. Det var böcker som Eyvind Johnsons Romanen om Olof, Harry Martinsons Nässlorna blomma, Fridegårds böcker om Lars Hård, Moa Martinsons böcker om Mia, Ivar Los God natt jord. I den föreliggande avhandlingen av Sandra Mischliwietz försöker författaren jämföra dessa barndomsskildringar med den ”borgerliga” romanens motsvarigheter, till exempel Per Lagerkvists Gäst hos verkligheten, Sigurd Hoels Veien til verdens ende eller H.C. Branners Historien om Børge. Strindbergs Tjänstekvinnans son hade varit en bra jämförelse, eller Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom.
En skillnad som snart framkommer är klassaspekten, som utmärker arbetarlitteraturens författare. Men också det faktum att dessa unga författare visar hur man ”hittar sitt språk” i de självbiografiska böckerna, med Torgny Karnstedts ord, ”att erövra ett språk”. Mischliwietz kallar det ”att uppfinna ord”. Språket erövras inte utan besvär, det är både ”kollektivt” och ”individuellt”.


”Weltaneignung” betyder ungefär att ”tillägna sig”, ”anpassa sig”, att ”införliva omvärlden”. Barnet gör det genom att först härma de vuxna, i tal och handling. Det antar därefter olika ”strategier” för att anpassa sig så gott om möjligt. De svenska arbetarförfattarnas barndom på 1930-talet var väsensskild från borgerliga författare som Strindberg (vars böcker beundrades starkt inom arbetarklassen) eller Söderberg. Tidigt får barnen hjälpa sina föräldrar, hemma och på arbetsplatsen. De blir tidigt ”vuxna”. De får, i bästa fall, gå sex år i skola, men ofta kortare. De får tidigt lära sig att klara sig själva. Vid 13 år börjar Eyvind Johnsons Olof arbeta för maten, då han lämnar styvföräldrarnas hem i Norrbotten för sin vandring söderut. Det säger sig självt att en sådan ”weltaneignung” är ganska så specifik för 1930-talets ”proletärförfattare”.
Mischliwietz försöker på detta sätt rekonstruera hur ”barnet” skildras i arbetarförfattarnas biografiska romaner. Hur man närmar sig begreppet ”det goda barnet” från Rousseau och Ellen Key, och hur man skildrar arbetarklassens förhållande till barndomen. Och hur detta tar sig uttryck i språket.

Så heter det t.ex. i ”Romanen om Olof”: ”Barn leker och springer omkring och hoppar bock och gör allt möjligt och deras mammor ropar på dem att de ska komma in och gå ett ärende eller få en smörgås. Jag är inget barn längre, jag är en arbetare. Men ifall någon kallade honom för barn, så kunde han inte neka.” Barnen blev tidigt politiskt medvetna, Vilhelm Moberg blev som han själv skriver ”en av Sveriges yngsta ungsocialister” vid elva års ålder.

Med Bourdieu skulle man kunna säga att de arbetarbarn som skildras i bildningsromanerna växer tillsammans med sin klass, erövrar språk och erkännande, kulturellt och socialt kapital. De är särlingar inom klassen som reflekterar över sina liv, men de är också klassrepresentanter, de är exempel på hur en hel samhällsklass får erkännande och sedermera erövrar också den politiska makten.

Mischliwietz anlägger också ett gender-perspektiv där hon analyserar Moa Martinsons Mia-trilogi, Lo-Johanssons Bara en mor, och jämför med senare barnskildringar som Svinalängorna och Mig äger ingen. Och hon citerar Kristian Lundberg, när hon säger: ”Den som talar, förändrar världen”. Hon hade kunnat tillägga: Den som skriver ner sin barndoms historia får oss andra att förstå den bättre.

 

Augusti 1917

Fri, 2017-09-08 14:40

Kriget fortsätter rasa. Svälten härjar, protesterna växer, tryckkokaren börjar sjuda. Ambitionen bakom nedanstående var att huvudsakligen hålla sig till det som sades då.

1 augusti 1917

Tidningen Social-demokraten rapporterar: ”Flandernoffensiven har börjat”. Offensiven inleds 31/7 och pågår till 10 november. Ententens trupper, under ledning av England, startar en offensiv mot tyska befästningar och skyttevärn och löpgravar. Striden kommer till stor del att handla om kontrollen över den belgiska staden Paschendale. Offensiven fastnar i leran, det beräknas att ententen förlorar över 300.000 man, tyskarna något färre, terrängvinsten uppgår till 7 km. Offensiven har kallats för ”en av de blodigaste och mest meningslösa av västfrontens alla offensiver” (NE) (Social-demokraten 1/8).

I den tyska flottbasen Wilhelmshaven lämnar 49 eldare utan lov krigsskeppet ”Prinzregent Luitpold”. 11 av dem arresteras då de återkommer till skeppet. Dagen därefter lämnar 400 matroser skeppet i protest. Besättningarna på andra krigsfartyg gör myteri. Det beräknas att 5.000 besättningsmän deltar i olika former av protestdemonstrationer under månaden. Upproret slås ned av militär. Många arresteras. Av de nio som döms till döden avrättas två, en av dem framförallt för att han satt sig i förbindelse med det vänstersocialdemokratiska partiet Unabhängige Sozialdemokratische Partei Deutschlands (USPD).

Påven Benedictus XV skickar ut en kommuniké i vilken han uppmanar de krigförande länderna att förhandla om fred. Han fördömer det rådande kriget som ”ett meningslöst slaktande” och lägger fram en fredsplan. Hans önskemål och förhoppningar faller på hälleberget och han inbjuds ej heller att närvara vid fredskonferensen i Versaille 1918.

I USA misshandlas och lynchas Frank Little, en av Industrial Workers of the World’s (IWW) ledande organisatörer, i staden Butte i Montana. Han hade kommit till staden för att hjälpa strejkande arbetare och höll även upproriska antikrigstal. Fyra månader tidigare hade USA gått med i Första världskriget.

2 augusti 1917

Tidningen Social-demokraten rapporterar:

”De juridiska myndigheterna fordra på grund av det material som insamlats från upploppet den 3-5 juli, att Lenin, Zinoviev, Kollontay, Parvus, Fürstenberg, Koslovsky, Sumenson, Rochal med flera ledare för bolsjeviki skola ställas till ansvar för högförräderi.” (Social-demokraten 3/8)

Tidningen Social-demokraten rapporterar: ”Allmän strejk i Västervik”:

”Idag på förmiddagen samlades något hundra arbetare och marscherade till brödbyrån, där de anförde klagomål, dels över att mjöl av mindervärdig kvalitet försålts i staden samt dels emedan det ansågs att fördelningen av syltsockerkorten varit orättvis.
Vid middagstiden slöto sig arbetarne vid samtliga de större industrierna till demonstranterna … ”

(Social-demokraten 3/8)

4 augusti 1917

Tidningen Social-demokraten rapporterar:

”1.800 strejkande i Västervik. / Kräva att alla arbetare skola återtagas / Fordra därjämte arbetarkontroll över livsmedelsregleringen.”
”Socialstyrelsen ingriper för konfliktens lösning.” / N. P. Lindhe och C. Michaelsson ha avrest till Västervik / Enligt vad Social-Demokraten erfarit har socialstyrelsen anmodat Träarbetareförbundets förtroendeman N. P. Lindhe och Grovarbetarförbundets sekr. C. Michaelsson att resa till Västervik med anledning av konflikten. Avresan från Stockholm skedde på fredagskvällen. / Lokmannaförbundets förtroendeman A. Ringdahl reste också på fredagen till Västervik för att vidtaga åtgärder med anledning av kraven på att järnvägsmännen skola ansluta sig till strejken.” (Social-demokraten 4/8)

Tidningen Social-demokraten rapporterar:

”Stockholmskonferensen London, lördag – National Seamens and Firemens Union kommer sannolikt att inta samma ställning gentemot deltagarna i Stockholmskonferensen som den intog mot MacDonald i juni, då föreningen, biträdd av skandinaviska sjömän, ställde vakt vid hamnarna för att hindra hans avresa. / Föreningen kommer att opponera sig mot varje fredsrörelse intill dess Tyskland ger full gottgörelse för de mord det begått på fartygsbesättningar från de allierade länderna.”

(Social-demokraten 6/8)

Stockholmskonferensen

Öppnandet av konferensen som ursprungligen var tänkt att ske 15/8 framskjutes på Englands och Frankrikes inrådan till den 9 september. (Verksamhetsberättelse, Socialdemokratiska arbetarpartiet (1917), s. 22- )

5 augusti 1917

En häftig brand utbryter i den grekiska staden Tessaloniki. 2/3 av staden brinner ned, fler än 70.000 förlorar sina hem.

6 augusti 1917

Ny regering tillsatt i Ryssland. Aleksandr Kerenskij (1881-1970), medlem av det socialist-revolutionära partiet, blir premiärminister såväl som marin- och krigsminister. Han uttalar sig starkt för ett fortsatt ryskt deltagande i kriget.

8 augusti 1917

Tidningen Morgonbris rapporterar:

”Våra nya organisationer / Tvätterskorna vid Centralbadet ha vid möte och efter föredrag av Amanda Frösell bildat organisation. I densamma ingingo 47 medlemmar. Styrelse valdes och beslöts att ansluta sig till De Förenade Förbunden. / Detta är den tredje kvinnoorganisationen på några få veckor. Om vi skulle se varför kvinnorna nu organisera sig, skulle kanske därom vara åtskilligt att förtälja, men det kan också göras med ett enda ord: Svält! Ja, just svälten. Det är den som driver dem in i organisationerna, och kvinnorna ha slutligen insett att deras plats är där. Vi hälsa de nya, och önska dem hjärtligt att de måtte genom sin sammanslutning uppnå bättre förhållanden.”

(Morgonbris 8/8)

Tidningen Syndikalisten rapporterar:

”Arbetarna i Västervik åter i aktion. ( … ) Det har gått några månader sedan 16 april. Den förändring till det bättre som då lovades har torkat in. Tvärtom ser det ut som om maktinnehavarna på alla områden genom åtstramningar på alla tänkbara sätt beslutat straffa Västerviks arbetare för deras ’oförskämdhet’ 16 april. ( … ) När detta skrives väntas militären hit. Kulor, krut och bajonetter – det gamla vanliga. Blir det månne ett nytt Seskarö? ( … )”

I anslutning till artikeln:

”Sedan detta skrevs ha vi mottagit följande telegram: Uppgörelse träffad med arbetsgivarna i Västervik. Lockouterna upphävda. Alla i arbete. Triumf. Brev kommer.”

(Syndikalisten 8/8)

Fraktfartyget Fredrik Carrov torpederas av rysk ubåt utanför Sandviken fiskeläge, på svenskt sjöterritorium. Tidigare hade samma öde drabbat fartyget Syria. Båda fartygen gick i konvoj under svensk eskort. Sänkningarna av de bägge fartygen föranleder en protest från svenska UD till den ryska regeringen Friedrich Carrows såväl som Syrias last bestod av järnmalm på väg till Tyskland.

8 augusti till 16 augusti 1917

De ryska bolsjevikerna håller illegal kongress i Petrograd. Lenin kan inte deltaga. Tidningen Social-demokraten rapporterar:

“I Petrograds omnejd hålles för närvarande en bolsjevikkongress. På kongressen har konstaterats minskat intresse för bolsjevikernas förkunnelse bland soldater och arbetare liksom ett försvagande av den revolutionära andan. På många platser ha bolsjevikerna måst fly undan förföljelse från massorna. Icke desto mindre ha delegerade från landsorten uttryckt förhoppning om att rörelsen tack vare provianteringssvårigheterna och de tvångsåtgärder som regeringen vidtagit gentemot soldaterna ånyo skall vinna framgång.”

(Social-demokraten 14/8)

11 augusti 1917

Tidningen Syndikalisten rapporterar:

”En lysande seger för Västerviks arbetare. Solidariteten triumferar. (…) Det är nu bekant att syftemålet med attacken var att slå ned den syndikalistiska organisationen i första hand och för övrigt giva dödsstöten åt den kampvilja som gjort sig gällande bland arbetarne. (…) Anfallet har tillbakaslagits. Icke utav L. S. medlemmar utan av Västerviks hela arbetarekår med undantag av trafikpersonalen vid järnvägen.”

(Syndikalisten 11/8)

12 augusti 1917

Tidningen Social-demokraten rapporterar: Hjalmar Branting talar i Smedjebacken inför 2.500 åhörare:

“I slutet av sitt anförande berörde talaren författningsfrågan, därvid uttalade sin övertygelse om nödvändigheten av att vi, liksom folken över allt annorstädes, söka lägga samhällsarbetet på en så bred och djup demokratisk grund som möjligt, för att utvecklingen skall kunna fortgå normalt och i lugna former.” (Social-demokraten 14/8)

13 augusti 1917

Tidningen Social-demokraten rapporterar:

“Vid underhusets sammanträde i dag meddelade Bonar Law [konservativ partiledare], att man icke kommer att tillåta personer, som uppehålla sig I Det förenade konungariket, att delta i en konferens med fientliga statsmedborgare utan konungens tillstånd. Regeringen har beslutat vägra tillåtelse att deltaga i konferensen. (Bifall.) Samma beslut har fattats i Förenta Staterna, Frankrike och Italien, med vilka engelska regeringen stått i förbindelse rörande detta spörsmål.”

(Social-demokraten 14/8)

13 augusti till 19 augusti

Generalstrejk i Spanien. Regeringen inför undantagstillstånd. Strejken slås ned av militär.

14 augusti 1917

Samtliga ententeregeringar vägrar skriva ut pass för de av sina medborgare som planerat ta del i Stockholmskonferensen.
Kina förklarar krig mot Tyskland.

17 augusti 1917

Tidningen Arbetet rapporterar: ”Storstrejken i Helsingfors slut.” (Arbetet 17/8)

18 augusti 1917

Tidningen Arbetet rapporterar:

”20.000 arbetare i Prag strejka och kräva fred. Enligt meddelande från Prag till Arbeiter-Zeitung ha under de senaste dagarna i samtliga metallfabriker i Prag förekommit oroligheter, som allmänt övergingo till strejk.” (Arbetet 18/8)

20 augusti till 25 augusti 1917

Landsorganisationen i Sverige håller kongress i Stockholm.

22 augusti 1917

Per Anders Fogelström föds.

23 augusti till 26 augusti

Generalstrejk i Italien. Häftiga strider i Turin mellan arbetare å ena sidan och militär och polis å den andra. Upproret slås ned med brutal kraft.

24 augusti 1917

Tidningen Arbetet rapporterar:

”De muhammedanska kvinnornas krav i Ryssland. De muhammedanska kvinnorna i Ryssland har på sin kongress i Kasan uppställt bl. a. följande fordringar: Samma rätta i hemmet för kvinnor som för män, äktenskap som avslutats av föräldrarna utan samförstånd med döttrarna förklaras ogiltiga, giftermål av flickor under 16 år förbjudas, kvinnor och män ha samma rätt att begära skilsmässa, månggifte skall absolut förbjudas, frånskild kvinna skall ha rätt att behålla och uppfostra sina minderåriga barn, obligatorisk skolgång för såväl manliga som kvinnliga, upprättandet av kindergarten och flickskolor.” (Arbetet 24/8 1917) (Detta torde härröra från den allryska kongress för muslimska kvinnor som hölls i Kazan 24-27/4 1917)

25 augusti 1917

Stockholmskonferensens organisationskommitté skickar meddelande till den konferens för socialister från ententeländerna som hålls i London och uppmanar denna att reagera på deras regeringars beslut att vägra skriva ut pass.

“Vår kommitté har den uppfattningen, att passvägran ej endast riktar sig mot Stockholmskonferensens idé utan också mot det organiserade proletariatet. De konservativa klasserna känna dunkelt, att världen befinner sig vid en vändpunkt i sin historia och att jämte den krigiska konflikten en annan fråga dyker upp. Vi måste nämligen veta, om arbetareklassen bör fortsätta att trött böja sig för deras vilja, som förbereda och förklara krig utan dess samtycke – om arbetareklassen i all evighet bör finna sig i denna mängd av risker och låta sig nöja med ett minimum av inflytande, korteligen, om arbetareklassen ej skall vara annat än ekot av andras politik. Den starkare vordna arbetareklassen vill tvärtom ha rätt att med hjälp av sina internationella organ medverka vid upprättandet av en rättvis och varaktig fred och jämvikt i världen genom skapandet av en internationell rättsordning, som hindrar återupprepandet av den nuvarande tidens olyckor.” (Verksamhetsberättelse, Sv. Socialdemokratiska arbetarparti (1917), s. 25)

28 augusti 1917

Kerenskij beordrar Lavr Kornilov (1870-1918), den ryska arméns överbefälhavare, att avstå från att sända trupper till Petrograd för att kväsa sovjeterna. Detta har överenskommits dem emellan tidigare, men senare händelser har fått Kerenskij att frukta en militärkupp.

Kornilov ignorerar ordern och regeringen befinner sig vara i händerna på sin överbefälhavare. I panik vänder sig Kerenskij till sovjeterna, däribland bolsjevikerna, och vädjar om stöd. Sovjeterna lyckas få de utsända militärerna att sluta upp bakom regeringen och Kornilov fängslas. Ett resultat av den så kallade Kornilov-affären blir att bolsjevikerna återigen tillåts verka öppet. (Service, 2013, s. 95f; Deutscher, 1971, s. 212 f.)

29 augusti 1917

Då den finska lantdagen öppnas besätter ryska trupper byggnaden och hindrar lantdagsmännen från att komma in.
Efter att det ryska tsardömet fallit har Finlands förhållande till Ryssland blivit oklart. Enligt storfurstendömets grundlagar finns för närvarande inga gemensamma statsorgan. Det har börjat ställas krav på att minska beroendet av Ryssland och den 18 juli 1917 antog lantdagen den så kallade maktlagen. Lagen innebär att lantdagen övertar tsarens maktbefogenheter. Den får den lagstiftande och verkställande makten. De ryska myndigheterna skall i fortsättningen endast bestämma utrikespolitiska och militära angelägenheter.
Den ryska regeringen känner sig kränkt av den nya ordningen och upplöser lantdagen. (Krönika (1988), s. 215)

Källor:

Deutscher, Isaac (1971): Den väpnade profeten, Trotskij 1879-1921, Mölndal: Coeckeberghs, 1971.

Krönika över 20:e århundradet (1988), Stockholm: Bonniers.

Service, Robert (2013): Ryska revolutionen 1900-1927, Lund: Historiska media.

Sv. Socialdemokratiska Arbetareparti (1917), verksamhetsberättelse

Syndikalisten (aug, 1917)

Social-Demokraten (aug, 1917)

 

 

Kata Dalström – Agitatorn som gick sin egen väg

Tue, 2017-09-05 16:38

Hos oss på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek förvaras Kata Dalströms personarkiv. Vi blir därför extra glada när material från hennes arkiv ligger till grund för den senaste boken från Gunnela Björk, docent i historia vid Örebro universitet.

Arkivet spänner över åren 1887-1923 och uppgår till 30 volymer.

Kata Dalström hade i sitt testamente bestämt att hennes kvarlämnade papper skulle överlämnas till Arbetarrörelsens arkiv (institutionen fick sitt nuvarande namn Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek först senare).
En mindre del av samlingarna överlämnades 1954 av Katas dotter, fru Elsa Söderberg, Stocksund, men den huvudsakliga delen överlämnade fru Söderberg på 100-årsdagen av Katas födelse den 18 december 1958.

Arkivet hade med anledning av minnesdagen ordnat en utställning av K.D:s skrifter, manuskript och brev.
På kvällen var en liten högtidlighet ordnad på arkivet där dottern fru Söderberg och partisekreterare Sven Aspling talade.

Boken – Kata Dalström – Agitatorn som gick sin egen väg (2017)

1894 gör Katarina ”Kata” Dalström skandal. Hon är trettiosex år, uppvuxen i en förmögen familj och gift med en konservativ man – ändå blir hon socialdemokrat! Som en av den tidiga kvinno- och arbetarrörelsens främsta agitatorer blir hon senare den första kvinnan som når toppen i ett svenskt parti.

Hon hamnar i opposition med partiledningen men är älskad och beundrad av arbetarna ute i landet, där hon med dåtidens form av home party ses som en levande legend. Privatlivet är lika stormigt som det politiska. Hennes äktenskap är turbulent, hon föder sju barn, blir spiritist och buddhist och har flera kärleksaffärer.

Kata var ett lysande levnadsöde. Utan karaktärer som henne hade utvecklingen mot ett mer demokratiskt och jämställt samhälle inte varit möjlig.

Boken ges ut av Historiska media, läs mer om boken samt författarpresentationen på Historiska medias webbsida 

Boktips augusti 2017

Mon, 2017-08-28 14:49
Elise Karlsson, Klass : roman / Stockholm : Natur & Kultur, 2017, 189 s.

Författaren och litteraturkritikern Elise Karlsson är uppväxt i den invandrartäta miljonprogramsförorten Rinkeby, där delar av hennes femte skönlitterära verk utspelar sig. Denna subtilt upproriska roman inleds strax efter terrorattackerna i USA 2001, den tid där främlingsfientligheten började växa exponentiellt över världen och framförallt riktade sig mot muslimer.

Huvudpersonen Hélène har, till skillnad från sin franskfödde far, ett typiskt svenskt namn och är både blond och blåögd. Ändå kan hon varken betrakta sig själv som svensk eller anknyta sig till någon särskild kultur. Hon upplever en avsaknad av någon egentlig identitet. Det är det transkulturella Rinkeby som hon betraktar som sitt hemland. Hélène lever därför i ett slags utanförskap som grundar sig på solidariteten med sitt ”hemland” och känslan av att inte passa in.

”De som jag gick i skolan med innan dess hade fötts in i det här landet och de hade gjort sig av med det som det här landet krävde att de skulle göra sig av med. Ändå inte blivit en del av det, inte i någons ögon alls.

Och om man bor på den här platsen för att man inte är en del av det här landet, så måste det vara så att jag inte heller är det. Så jag väljer att inte vara det. Även om jag inte heller är något annat.” (s. 38)

Skildringen av Rinkeby är för övrigt en mycket mer mångfacetterad än de tidningar som i huvudsak bara rapporterar om våld och kriminalitet.

Hélène har en småtråkig pojkvän, Rikard, som är uppvuxen i ett medelklasshem i Bromma. När de börjar på universitet ser de flesta ut som dem, till skillnad från hennes barndomskamrater. Paret läser litteraturvetenskap och trots hennes arbetarklassbakgrund kan hon således smälta in i samma medelklass som pojkvännen. Av en händelse dyker Clarice, en bekant från en tidigare skola Hélène gick på, upp på universitetet för att studera juridik. Det visar sig att Mona, en tidigare lärare som Hélène tyckte mycket om, skriver en förljugen roman skildrad med utifrånblick om hur skolklassen format Rinkebybarnen. De bestämmer sig därför för att hämnas.
Utan att avslöja för mycket är ”Klass” en suverän roman som är mycket väl kan vinna 2017 års Augustpriset i skönlitteratur.

Helena Bergman, Christina Florin & Jens Ljunggren (red.), Känslornas revolution : kärlek, ilska och lycka på 1970-talet / Stockholm : Appell förlag, 2017, 300 s.

I dagens Europa förknippar vi knappast den vita färgen med sorg, men omkring 1500-talet var det faktiskt den färgen som signalerade just den känslan på sina håll. Att färger som associeras med olika känslotillstånd ser olika ut på jordens olika hörn, samt har en tendens att förändras över tid torde inte förvåna någon. ”The times they are a-changin’”, som det förlidna årets Nobelpristagare i litteratur uttryckte det.

Denna förträffliga antologi handlar i högsta grad om känslor, men inte om dess färger. Bokens premiss är i stället att känslor är historiskt betingade och ytterligt politiska. En central tes är att det under historiens gång formas ”emotionologier”, enkelt uttryckt en uppsättning känslonormer som vi, givet den sociala kontext vi befinner oss i, bör eller får känna. De sju forskare som bidragit till texterna menar emellertid på intet sätt att känslor är uteslutande formade av rådande tidsanda och sociala konventioner. Tvärtom, menar de, att känslor kan vara subversiva och användas som ett sätt att utmana eller försöka förändra de rådande emotionologierna.

Texterna, skrivna av historiker, kvinnohistoriker, filmvetare och idé- och lärdomshistoriker, kretsar i första hand kring känslorna kärlek, ilska och lycka, vilka nämns i undertiteln. Ett litet förtydligande vore här på sin plats, då undertitelns tidsangivelse är en smula missvisande. Det 1970-tal som där omnämns sträcker sig från 1965 till några år in på 1980-talet, en tidsperiod som i boken kallas ”det långa 1970-talet”.

Egentligen började det emotionshistoriska skede som kan sägas vara bokens röda tråd redan åren före 1960, men det var först under de knappt 20 år som avhandlas i texterna som det började bli mer och mer påtagligt, för att sedan successivt avta. Sociologiskt, emotionellt och kulturellt var detta en omvälvande tid, inte minst för Sveriges del: Gruvstrejken i Malmfälten, IB-skandalen, kårhusockupationen, bildandet av Grupp 8, de homosexuellas ockupation av Socialstyrelsen i Stockholm, solidariteten med Vietnam, med mera. Vilka ”känslokulturer” kan skönjas i de politiska klimat, debatter, aktioner, initiativ och dylikt under detta tidsspann? Vi får bland annat läsa om hur socialdemokratin, som en bra bit in i 1900-talet kanaliserade arbetarklassens vrede, under denna period av reformism och välfärdsbygge i stället kanaliserade dess oro. Den vrede som sedan blossade upp från olika håll blev emellertid svårare att hantera.

Vidare finns bidrag som bland annat handlar om den förändrade synen på sex och kärlek, homosexuella frigörelsefilmer, feminism och solidaritet med Svenska Chilekommitténs som exempel.

En av denna boks största (av många) förtjänster är att alla bidrag inte bara är väldigt läsvärda var för sig; lästa tillsammans berikar de på sina håll varandra, vilket gör helheten större än summan av delarna.

”Att studera känslor kan vara givande för en historiker därför att känslor fungerar som ett normsystem, som påverkar hur människor orienterar sig i omvärlden, lever i den och tolkar den. Varje tid har sina emotionella stilar, kulturer, gemenskaper, tystnader och tabun. Känslostrukturerna anrikas så att säga i människors identiteter och gör så att kontinuitet eller förändring upplevs mellan olika epoker och generationer. På grund av känslornas flytande tillvaro kan vi ana att de inte bara är biologiska företeelser utan också kulturella konstruktioner som får oss att känna olika i olika historiska sammanhang, rum och perioder.” (s. 71)

Jörg Osterloh, Kim Wünschmann (Red.), ” … der schrankenlosesten Willkür ausgeliefert” : Häftlinge der frühen Konzentrationslager 1933-1936/37 / Frankfurt : Campus, 2017, 459 s.

Det gick fort. I november 1932 stod det klart att nazisterna inte kunde få en majoritet i den tyska riksdagen. Däremot öppnade utnämningen av Hitler till kansler upp en annan väg till makt, en väg som fanns i den befintliga konstitutionen. Paragraf 48 i konstitutionen gav den verkställande makten och armén vittgående befogenheter i händelse av ett hot mot staten och nationen. Riksdagshusbranden i slutet av februari 1933 utlöste dessa undantagslagar och tusentals personer häktades omedelbart. Efter riksdagsvalen den 5 mars fängslades ytterligare tiotusentals människor. Terrorn drabbade framförallt den organiserade arbetarrörelsen, kommunister i första hand, men även socialdemokrater, socialister, anarkister, fackföreningsanslutna. Samtidigt slogs kommunistiska och socialdemokratiska tidningsredaktioner och samlingslokaler i bitar. Det beräknas att mellan 150.000 och 200.000 människor häktades under kortare eller längre tid året 1933. De spärrades in varhelst det gick att spärra in människor, i uttjänta fabrikslokaler, i kaserner, i sportanläggningar, i borgar såväl som i hastigt uppförda läger; oberoende av vart de fördes misshandlades de svårt och i många fall mördades de.

Vid 1934 års mitt gavs SS det övergripande ansvaret för, som det står i bokens förord, ”die Orte des Terrors” och i december samma år grundades IKL, Der Inspektion der Konzentrationslager, en koncentrationslägrens centrala myndighet. 1935 vidgades nätet till att omfatta även människor utan direkt politisk anknytning, Jehovas vittnen, människor som av olika anledningar återvänt från exilen, homosexuella, ”asociala”. Samt människor av judisk börd.

Denna bok skildrar denna koncentrationslägersvärld under åren 1933 till 1937. Dess sexton essäer skildrar bland annat utvecklingen från terror mot politiska meningsmotståndare till ett rasistiskt samhälle med utgångspunkt från Dachau, våldet och misshandeln i läger och liknande, terrorn mot arbetarrörelse, homosexuella, ”asociala”, Jehovas vittnen, judar…

Avfotograferade fanor nu sökbara i arkivkatalogen

Tue, 2017-08-22 10:31


Text på fana: Socialistiska ungdomsklubben Revolt, Stockholm 11/11 1929

Alla våra avfotograferade fanor är nu inlagda i arkivkatalogen, så nu kan alla forskare och intresserade söka på dessa.

För att söka på fanor som inte hör till ett arkiv, men som hör till den så kallade Fansamlingen, sök på refkod 3722.

För att se samtliga fanor som förtecknats, sök på materialtyp ”Fana”.

Fråga gärna personalen i forskarexpeditionen om det är någon fana som du inte hittar. Vi har även registrerade fanor i våra samlingar som vi inte har hunnit fotografera.

Besök arkivkatalogen 

 

Bokrelease: Labour, Unions and Politics under the North Star

Wed, 2017-08-16 11:05

Edited by Mary Hilson, Silke Neunsinger, and Iben Vyff

Denmark, Finland, Iceland, Norway, and Sweden today all enjoy a reputation for strong labour movements, which in turn are widely seen as part of a distinctive regional approach to politics, collective bargaining and welfare. But as this volume demonstrates, narratives of the so-called “Nordic model” can obscure the fact that experiences of work and the fortunes of organized labour have varied widely throughout the region and across different historical periods.

Together, the essays collected here represent an ambitious intervention in labour historiography and European history, exploring themes such as work, unions, politics and migration from the early modern period to the twenty-first century.

“Though these essays range widely, they are held together by an excellent common effort to set each chapter within the broader Nordic context. This is a top-rate contribution to the historiography on European labour movements.” · David Kirby, University College London

”This welcome book provides very interesting and well-argued views on a rich variety of topics in recent and current Nordic labour history research, and on the current state of art in Nordic labour relations and movements.” · Pauli Kettunen, University of Helsinki

[Texten hämtad från bokförlagets beskrivning].

Labour, Unions and Politics under the North Star : the Nordic Countries, 1700-2000, International Studies in Social History, Volume 28, ges ut av Berghahn Books

Om du är intressad av att köpa eller att läsa mer om boken, se Berghahn Books hemsida

Bokrelease: A Global History of Consumer Co-operation since 1850

Wed, 2017-08-16 10:11

Edited by Mary Hilson, Aarhus University, Silke Neunsinger, Swedish Labour Movement Archives and Library, and Greg Patmore, The University of Sydney

With contributions from over 30 scholars, A Global History of Consumer Co-operation surveys the origins and development of the consumer co-operative movement from the mid-nineteenth century until the present day. The contributions, covering the history of co-operation in different national contexts in Europe, the Americas, Asia and Australasia, illustrate the wide variety of forms that consumer co-operatives have taken; the different political, economic and social contexts in which they have operated; the ideological influences on their development; and the reasons for their expansion and decline at different times. The book also explores the connections between co-operatives in different parts of the world, challenging assumptions that the story of global co-operation can be traced exclusively to the 1844 Rochdale Co-operative Society.

Contributors are: Amélie Artis, Nikola Balnave, Patrizia Battilani, Johann Brazda, Susan Fitzpatrick-Behrens, María Eugenia Castelao Caruana, Kay-Wah Chan, Bernard Degen, Danièle Demoustier, Espen Ekberg, Dulce Freire, Katarina Friberg, Mary Hilson, Mary Ip, Florian Jagschitz, Pernilla Jonsson, Kim Hyung-mi, Akira Kurimoto, Simon Lambersens, Catherine C LeGrand, Ian MacPherson, Francisco José Medina-Albaladejo, Alain Mélo, Jessica Gordon Nembhard, Silke Neunsinger, Greg Patmore, Joana Dias Pereira, Michael Prinz, Siegfried Rom, Robert Schediwy, Corrado Secchi, Geert Van Goethem, Griselda Verbeke, Rachael Vorberg-Rugh, Mirta Vuotto, Anthony Webster and John Wilson.

[Texten hämtad från bokförlagets beskrivning].

Intresserad av att köpa boken? Läs mer om boken och dess innehåll och kapitel på förlaget Brills hemsida

 

Hunsades äreminne – Molly Johnsons roman Morbror Anders

Fri, 2017-07-07 10:50


Den 2016 avlidna arbetarförfattaren Molly Johnson hade framför allt sin debutroman Pansarkryssaren från 1955 att tacka för sin berömmelse. Romanen uppmärksammades för sin formella djärvhet med inspiration från modernistiska och surrealistiska författare. När en uppföljare lät vänta på sig glömdes författaren dock mer eller mindre bort. 1984 utkom så romanen Morbror Anders, en inlevelsefull skildring av en gammal bruksarbetares liv.

Den erhöll Tidningen Vi:s litteraturpris 1984, men väckte i övrigt inget större uppseende. Bakom den oskyldiga titeln döljer sig dock en intrikat och noga genomarbetad text, där skiftande tidsplan, berättartekniker och perspektiv väver en sammansatt bild av en unik individ och den miljö som format honom. Språket är genomgående dialektalt talspråk, ett idiom som i Pansarkryssaren endast framskymtar här och där; liksom där är trakten huvudsakligen Hofors och dess järnverk med omnejd, här under sitt riktiga namn.

Romanen inleds med en rundmålning i folklivsstil av omständigheterna kring Anders komplicerade födelse den 3 juli 1906 i det fattiga hemmet, där förut flera syskon fötts, varav ett nu är dött. Därpå följer en virrig monolog med utgångspunkt i gamla biominnen. I tredje kapitlet skriver en kvinna kallad M i juli 1978 ett långt brev från sitt barndomshem på landet, vars omgivningar hon beskriver utförligt. I kammaren innanför ligger hennes morbror Anders, nu en senil och hjälplös gubbe som kletar ned sig med sin avföring och vägrar tvätta sig; han är döende och vårdas av M under en vecka.

Sedan kommer en skildring i tredje person av M:s försök att föra en dialog med Anders, lirka med honom och få honom att berätta minnen och tvätta sig. Så följer ett par kapitel där Anders berättar ungdomsminnen. Därefter återvänder vi till Anders hårda barndom, återgivet av en anonym berättare. Detta följs av en drömskt suggestiv skildring av nattlig ångest, där Anders och M:s personligheter verkar smälta samman, präglad av långa, utflytande meningar, romanens kanske märkligaste avsnitt.

Berättelsen fortskrider så med en blandning av inre och yttre monologer, M:s långa brev, redogörelser i tredje person, minnesberättelser från Anders ungdom, dialoger mellan Anders och M samt kombinationer av dessa tekniker, med ständiga hopp fram och åter i tiden och sammanblandningar av tider och personer. Mot slutet återvänder vi till Anders och hans syskons svåra barndom med armod, ångest och hård uppfostran, samtidigt som vi med den förvirrade Anders genom ett slags dubbelexponering är kvar i nutiden; tiden tycks till sist ha upphävts eller mist sin betydelse. Slutligen börjar M fundera på att skriva en bok om Anders och radar upp viktiga årtal och händelser i hans liv. Flera viktiga biografiska fakta presenteras här för läsaren för första gången, bland annat något som förut endast antytts, att Anders tillbragt en lång rad år på sjukhus till följd av alkoholism och sinnesförvirring.

Molly Johnson visar liksom i debutboken stor lust att leka med den litterära formen. Den här gången har hon nyttjat andra delar av den modernistiska verktygslådan och ansluter sig närmast till författare som sysslar med medvetandeströmmar och minnets funktioner, såsom Proust, Joyce eller Claude Simon, men anpassar smidigt tekniken efter sina egna syften. De olika konstgreppen blir aldrig självändamål, utan alltid ett sätt att belysa Anders och bruksortens liv ur skiftande synvinklar, lite grann som en i tid och rum irrande kamera i en dokumentärfilm. Johnson beskriver här aldrig själva järnverket, vilket hon redan har gjort i Pansarkryssaren, men visar ändå hur dess tvång och hårdhet med åtföljande mansideal sätter sin prägel på bygden med fylleri och slagsmål och förakt för svaghet.

Den känslige och musikaliske Anders som dövar sin ångest med sprit och till sist blir närmast arbetsoförmögen synes förkroppsliga det lidande samhällets krav vållar. Det antyds avslutningsvis i förbigående att han har dött. Molly Johnson har dock rest ett tidlöst monument över honom och han olyckskamrater, ett slags äreminne över alla hunsade, förtrampade och undanskuffade, och detta i en konstfull litterär form, som ökar romanens kraft utan att göra den svårläst.

Källor:

Molly Johnson, Pansarkryssaren, 1979, nr 67/9083, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB)

Molly Johnson, Morbror Anders, 1988, nr 40285 (ARAB)

Anna Jörgensdotter, ”Till minnet av Molly Johnson och tack för allt”, Arbetarbladet 1 december 2016

Service & öppettider sommaren 2017

Thu, 2017-07-06 16:01
Här följer en översikt över våra öppettider och service under sommaren 2017

  • Forskarexpeditionen: stängt den 10 Juli till den 31 Juli 
Framtagningstider från magasinen

Spårvägsmännens semesterhem i Vallentuna. 26-6-1957. A-Bilds arkiv, ARAB. refnr: 4773/5/4689

  • Hämtningar från magasinet i Flemingsberg: Den sista beställningen är den 7 juli, kl 11.15 (för att se materialet samma dag).

Vill du ha material till efter sommaruppehållet? Maila in din beställning!

  Vi är nåbara via
  • telefon: 08 – 412 39 29
  • e-post: forskarexpedition [a] arbark.se

Observera att du via dessa kontakter inte kan få svar på dina forskningsförfrågningar under veckorna då vi håller stängt. Svar kommer från och med den 1 augusti. 

För förfrågningar som inte rör samlingarna: 

  • epost: info [a] arbark.se 

OBS! Vi håller stängt vecka 28, 29 och 31 = 10 juli 2017 till och med 31 juli 2017

In English
  • We are closed three weeks during Summer holidays (10 of July – 31 of July). We are open again on August 1. 
  • No retrievals are made from our collections during this time.
  • If you wish to have materials ready for your visit after summer, please note that we aren’t able to answer any requests until August 1.

Please plan your research and visits accordingly. Don’t hesitate to contact us if you have any questions. 

Boktips juli 2017

Thu, 2017-06-29 15:39
Ruth Kinna, Kropotkin : reviewing the classical anarchist tradition / Edinburgh : Edinburgh University Press, 2016, v, 266 s.

För dagens anarkister är Pjotr Kropotkin (1842-1921) antingen ett slags upphöjd hjälte, alternativt en person vars tänkande helt enkelt inte är applicerbara på den verklighet vi idag lever i. Däremot fungerar han som en inspirationskälla och pionjär för forskare inom några få discipliner, som förvisso vet att hans vetenskapliga insatser är föråldrade, men inte hans vetenskapliga perspektiv. Till exempel Kropotkins Inbördes hjälp” torde bland dagens biologer framstå som ett ovanligt framsynt verk.

Hur som helst torde denna man vara en av 1800- och det tidiga 1900-talens mest märkvärdiga personligheter. Han var fursten som blev vetenskapsman och anarkist och som därefter levde ett liv som innehöll både fängelsevistelser, exiltillvaro, samt till sist en återkomst till det Ryssland han hade tvingats att fly ifrån. För den som vill veta mer om Kropotkin – läs gärna hans självbiografi En anarkists minnen.

Han gjorde sig ett känd som geograf, radikal tänkare och en som gjorde vetenskapens rön tillgängliga även för människor med låg eller ingen bildning. Dessutom kallas Kropotkin ofta för den mest tillgängliga och koherenta av de klassiska anarkisterna, dit bland andra Michail Bakunin, Errico Malatesta och Emma Goldman också räknas.
För den intresserade är denna bok en riktig bladvändare som bjuder på upplysande redogörelser över den vida kontexten och innehållet i hans filosofiska tillvägagångssätt. Kinna visar bland mycket annat att Kropotkins tänkande och vetenskapliga studier formar en tydlig enhet. Hans sociala teorier är intimt förknippade med det vetenskapliga arbetet, samt hans naturalistiska perspektiv.

Boken är uppdelad i tre delar som, introduktioner och avslutningar exkluderade, omfattar två kapitel vardera. En utgångspunkt för boken var att en läsning av Kropotkin utifrån klassiskt anarkistiska, nyanarkistiska och postanarkistiska perspektiv varken ger en korrekt bild av personen i fråga, eller av dennes insatser inom vetenskap och filosofi. Kinna gör därför en nytolkning och i och med denna högst läsvärda bok slår hon hål på en del tidigare accepterade sanningar.

In many ways Kropotkin’s experience of exile was untypical. The assorted asylum seekers and political refugees who arrived in London to escape particular bouts of repression tended to maintain strong and near exclusive ties with other members of their language-groups. Kropotkin had strong personal relationships with fellow Russians bu the also had connections with his family, was networked with activists and intellectuals across Europé, was lauded in London’s cosmopolitan socialist scene and was well-regarded in British society. When the Liberal MP Sir Charles Dilke made the case against the introduction of the 1905 Aliens Ac the argued that the measure threatened to exclude ’from this country people whom we shall afterwards be ashamed we have excluded’ and invited the House of Commons to remember Kropotkin (s. 50-51).

 

Dave Randall, Sound system : the political power of music / London : Pluto Books, 2017, xiii, 210 s.

Precis som alla andra konstformer kan musik användas som ett politiskt medel för att åstadkomma förändringar åt det ena eller det andra hållet. Ibland lyckas det, ibland inte. Vad som är ovanligt med just den här boken om musikens politiska kraft är att författaren, britten Dave Randall, själv inte bara är musiker, utan också är politisk aktivist. Han var medlem i brittiska Socialist Working Party mellan 2004-2013. Han har även närvarat på ett flertal demonstrationer, exempelvis Love Music Hate Racism. Dessutom är han, bland annat, en bidragsgivare till PSC (en solidaritetsgrupp i England och i Wales, som med olika medel arbetar för att ge palestinierna en mer dräglig tillvaro). Faktumet att Randall är en erkänt duktig musiker gör den här boken tämligen unik, då det finns flera historiker och sociologer som undersökt protestmusiken, men mig veterligen bara en aktiv musiker. Apropå protestmusik är en central tes i denna bok att protestmusik inte är en genre i sig, då den kan uppstå inom vilken genre som helst; från punk, reggae och afrobeat till hip-hop, funk och country. En låt behöver inte ens ha ett politiskt budskap för att kunna användas som ett politiskt ”vapen”. Randalls politiska uppvaknande kom när han var en tonåring och han en augustinatt var på en festival där han fick höra Special AKA:s mästerverk ”Free Nelson Mandela”.

I had no idea who Nelson Mandela was, but I knew by the end of the first chorus I wanted him to be free. In that one moment, surrounded by thousands of festival goers hollering to the hook, I learned – instinctively felt – that the future is unwritten and ordinary people like me could have a say. Music, I realised, is our weapon (s. 3).

Boken har 12 relativt korta kapitel, där författaren verkligen går på djupet och bredden av musikens förhållande till det övriga samhället. På djupet går han när han undersöker förhållandena under Platons tid, under kejsarnas tid, och under den katolska medeltiden. På bredden täcker så gott som jordens alla hörn; undergroundpunk i Sydafrika som under apartheidstyret utmanade detta; den allom bekante Victor Jara i Chile; musiken under den arabiska våren, med mera.

Avslutningsvis vill jag bara nämna att det, i denna välskrivna bok finns ett helt kapitel (det elfte i ordningen) kallat ”Rebel music manifesto”, som, föga oväntat, är ett manifest att läsa för de som vill begagna musiken som ett slags politisk vänsterkrok.

Erik Sandberg, Jakten på den försvunna skatten : så blev Sverige ett skatteparadis för de rika / Stockholm : Ordfront, 2017, 186 s.

Om bara drygt ett år är det valdag och vi kan nog räkna med att få höra ord som ”Mer pengar i plånboken”, ”Skattetryck”, et cetera, på närmast daglig basis. Jakten på den försvunna skatten är journalisten Erik Sandbergs senaste bok och som undertiteln lyder handlar den i korthet om hur Sverige har blivit ett skatteparadis för de rika – medan alla andra, inte minst de låglönearbetare, arbetslösa och pensionärer fått det sämre ställt. Det är på många sätt chockerande läsning, bland annat ity att boken redogör för hur det omkring 40 år sedan påbörjades en exponentiellt ökande nyliberal attack på allt fler nationer, även vår egna.

Vad har då hänt med det svenska skattesystemet? Vid tillfället ligger vårt ”skattetryck” på omkring 43%, medan det år 2000 låg på 49%. Med 2000-års skatt skulle den offentliga sektorn i runda slängar få ytterligare 250 miljarder. Sandberg blottlägger bland annat vad som skulle kunna betraktas som en konspiration av lobbyister, företagsledare och debattörer medelst politiska dimridåer, förtäckta hot, och ränker, på senare år framgångsrikt fått igenom sina krav på att halvera skatten på bolags- och aktievinster, slopat såväl förmögenhets- som arvskatten. Tillkommer gör även de många jobbskatteavdragen, som ”gett oss mer i plånboken”. Detta är inte ett direkt falskt påstående, men ju mindre vi betalar i skatt, desto fattigare blir den offentliga sektorn. Dessutom bidrar jobbskatteavdragen, samt sänkningen/avskaffandet av bland annat de olika skatter jag nämnt, till ökade klassklyftor. Och att det understundom dyker upp debattörer som pratar om vårt ”skattetryck” och vår ”typiska, svenska avundsjuka” är absurt, när faktum är att amerikanska skattesänkarorganisationer ser på vårt land som ett föredöme.

Det finns, i denna eljest väldigt viktiga bok, en plump i protokollet. Författaren spekulerar nämligen lite väl fritt kring gärningsmannen som låg bakom svärdattacken mot skolan Kronan i Trollhättan för knappt två år sedan. Att som Sandberg fundera kring huruvida ett uppenbart rasistiskt motiverat brott kanske inte hade hänt om gärningsmannen inte råkade vara arbetslös. Något svar på den frågan får vi givetvis aldrig, men den känns helt malplacerad i detta sammanhang. Avslutningsvis: Häromåret gjorde Sandberg såväl en dokumentärfilm för SVT:s räkning. Nästkommande år släppte densamme en bok. Den fokuserar han på växande klassklyftor och relationen löner-vinster. Boken och dokumentären hade samma titel, nämligen Lönesänkarna.

 

Juli 1917

Thu, 2017-06-29 15:35

Från ett av de värsta rasupploppen i USA:s historia, via livsmedelsransoneringar, smittkopps-epidemi och vänsterpolitiska konflikter i Sverige, till en brittisk storoffensiv i Flandern var juli månad 1917 sannerligen ingen sömnig sommarmånad.

Socialdemokraten rapporterar: ”‘Massaker’ – sammanstötningar mellan negrer och vita” – Social-demokraten 1917-07-03

3 juni 1917 – Blodig massaker

I Social-Demokraten rapporteras om de raskravaller mellan afro-amerikanska och vita arbetare i Eastern Saint Louis där ett stort antal afro-amerikaner dödades. Det exakta dödsantalet var svårt att fastställa då vissa döda togs om hand direkt av sina anhöriga, kroppar brann upp eller inte togs om hand alls. Dödssiffrorna varierar mellan ett trettiotal till flera hundra beroende på källor. De vita dödsfallen har kunnat fastslås till nio stycken eftersom rättsläkaren utredde dessa i större grad. Tills följd av massakern blev ca 6 000 afro-amerikaner hemlösa då deras hem satts i brand.

Konflikten blåste upp då de vita arbetare som strejkat i Saint Louis snabbt ersatts av afro-amerikansk arbetskraft från södra landsbygden, vilket gjort strejken uddlös. När de afro-amerikanska arbetarna efter strejken sedan fick behålla sina jobb med samma lön som de vita arbetarna orsakade detta ytterligare oro och kravallerna var ett faktum.

3 juli 1917 – Ryska fredsdelegationen kommer till Stockholm

I förberedelserna för Stockholmskonferensen 1917 besöker många internationella kommittéer Stockholm. I början på juli ankommer den ryska delegationen V. Rosanov, J. Goldenberg och A. Smirnov, med sekreteraren Tatjana Rubinstein.

Ryska delegationen på besök. Social-Demokraten 1917-07-05
Holländsk-skandinaviska kommittén [samling], referenskod 1917/3, bildnummer 43

5 juli 1917 – Kaffepanik

Kaffe var då som nu riktig hårdvaluta i de svenska hushållen. När kaffet först kom till Sverige 1685 så var det en mycket exklusiv vara och det tog ytterligare ett par år innan det började säljas i Sverige. Det fanns då tillgängligt endast på Apotek, utskrivet som medicin.

Under 1700-talet hade kaffedrickandet ökat betydligt i Sverige, men det var fortfarande en kostsam dryck. Mycket tillskrivs populariteten Karl XII som sägs ha lärt sig uppskatta drycken i Turkiet och spridit bruket av den i de kungliga kretsarna. I mitten av 1700-talet hade kaffe-drickandet spridit sig så till den milda grad att importen av bönorna belades med extra tull och skatt. Detta fick dock inte de finare kretsarna i Sverige att sluta dricka kaffe. Tvärtom ansågs det då ännu finare att smutta i sig den dyrbara drycken.

Vid fem tillfällen mellan 1756-1822 har totalt kaffeförbud rått i Sverige. Första kaffeförbudet drevs fram av bönderna som ett svar på adeln, prästerna och borgarnas brännvinsbrännarförbud. Förbudet mot sprittillverkning drevs igenom då det rådde brist på spannmål och slog hårdast mot de fattiga i samhället. Bönderna riktade då in sig på kaffet, denna findryck!

Kafeér började dyka upp i stadsbilden, men då kaffe var dyrt valde många att dricka de alkoholhaltiga drycker som serverades billigare. Kaffehusen fick därmed ett rykte att vara uppsluppna och högljudda tillhåll. Först under 1900-talet började kaffe med tillhörande godsak att bli huvudsyftet med stadens kaféer.

”Ytterligare 5000 balar kaffe i handeln” Social-demokraten 1917-07-05

Likt mjöl, mjölk och socker blev kaffe en bristvara 1917 i dyrtidens Sverige. 19 februari 1917 infördes ransonering av bönorna.

Under juli månad rapporteras om den överhängande kaffebristen i Sverige. Varje ny leverans som anländer blir nyhet i bland annat Social-Demokraten. Kaffebristen leder också till en del dråpliga historier om jakten på de åtråvärda bönorna.

 

”Onsdagens vilda kaffejakt”, Social-demokraten 1917-07-05

10 juli 1917 – Skarpa Valmanifest

Valmanifest – Sverges socialdemokratiska vänsterparti, Zeth Höglunds arkiv, referenskod 256, bildnummer 4
Sveriges socialdemokratiska vänsterpartis arkiv [1917-1921], referenskod 3176/A/2/1
Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis arkiv, referenskod 1889/B/3/A/7


Efter Socialdemokraternas splittring i två delar i februari samma år så förbereder sig vänsterfalangen Sverges socialdemokratiska vänsterparti, med Zeth Höglund i spetsen, inför val till andra kammaren i Sveriges riksdag. I juli 1917 presenterar de sitt valmanifest som inte skräder orden i den kritik som riktas mot tidigare partikamrater i Sverges socialdemokratiska arbetarparti:

Så kommer vi till det andra mellanpartiet; det socialdemokratiska (höger) partiet, det som fordom var, men ej längre är den svenska eniga socialdemokratin. Det är allom känt att den svenska socialdemokratin nu är delad i två partier: en höger och en vänster.
Anledningen till denna klyfning var den ena halvans ständiga marsch åt höger, bort från de klassiska socialdemokratiska idealen och principerna fram till en ställning där man slöt borgfred med folkets fienden, upphävde kampen för republiken och enkammarsystemet, beviljade väldiga militäranslag, godkände ”summa revisibilis” d.v.s. högerregeringens attentat mot likheten inför lagen, lämnade intresset för jordfrågans enhetliga lösning, försvagade sin kamp mot tullarne, klasslagarne och byråkratin.

De övriga partierna; Allmänna Valmansförbundet och Liberala Samlingspartiet, åker även de på en släng med sleven och omnämns som ”folkförtryckare”, ”vankelmodiga” och ”en ruin av vad det som fordom varit”. I slutet av juli 1917 kommer Sverges socialdemokratiska arbetareparti med sitt valmanifest som inledningsvis på intet sätt uppmärksammar vänsterns politiska ståndpunkter. Istället uppmanar de:

Tala därför nu i valen, Sverges folk, högt och oförtydbart, så att alla slingringsförsök från högerns sida på förhand måste uppgivas!

Avslutningsvis kommer dock ett tillägg på förekommen anledning av förfrågningar från partivänner i olika valkretsar angående partibeteckning på ”nysocialisternas parti”:

Det nya partiet begagnar valrörelsen till att blåsa till strids emot Sverges socialdemokratiska arbetarparti; dess uppträdande vid valmöten har i mycket högre grad till syfte att nedsvärta och misstänkliggöra detta parti än att rikta valmännens uppmärksamhet på faran av ett fortsatt högervälde. Partistyrelsen anser sig därför böra förklara, att sådana överenskommelser om gemensam partibeteckning icke kunna medgivas med mindre det nya partiets valledningar å de orter, där gemensam partibeteckning skall ifrågakomma, förbinda sig att se till, att dess partis valrörelse riktas mot högern och icke emot Sverges socialdemokratiska arbetareparti.

I andrakammarvalet september 1917 slutade Socialdemokratiska arbetarpartiet som största parti med 31,1% av rösterna och Socialdemokratiska vänsterpartiet som fjärde största parti på 8,1%.

5 juli 1917 – Bildningen tar inte semester

 

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek annonserar om sommarens öppettider i Social-Demokraten, 1917-07-05

 

31 juli 1917 – Brittisk storoffensiv i Flandern inleds

Tredje slaget vid Ypern. ett ytterst blodigt kapitel i första världskrigets historia, inleds.
Mellan den 31/7 – 6/11 1917 dör över en halv miljon människor i slaget som handlade om erövringar av några få kilometer fram och tillbaka i den meterdjupa lervällingen.

 

Juni 1917

Mon, 2017-06-26 10:56

Under juni månad 1917 inträder nya led i flera långvariga skeenden: första världskriget utvidgas, protesterna mot hungersnöd når en höjdpunkt, kraven på allmän och lika rösträtt förstärks.

Tisdag 5 juni 1917

Junikravallerna i Stockholm 1917 utgör en del av de så kallade Hungerkravallerna 1917. Det nybildade vänsterpartiet har uppmanat Stockholms arbetare att lämna sina arbetsplatser och möta upp utanför riksdagshuset, där livsmedelskrisen ska debatteras.

”När regeringen icke kan göra något, när riksdagen icke kan göra något […] då är tiden inne för gatans parlament att tala, då måste folket ta sin sak i egen hand. […] Leve massrörelsen, leve gatans parlament!”, säger Zeth ”Zeta” Höglund i riksdagens andra kammare den femte juni 1917, samtidigt som tiotusentals arbetare samlas på Gustav Adolfs torg och demonstrerar mot det rådande nödläget i landet, mot livsmedelsbrist och växande klassklyftor samt för allmän och lika rösträtt.

Polis och militär har stängt av Norrbro, som leder till riksdagshuset på Helgeandsholmen, och posterat kulsprutor på flera offentliga byggnader. Demonstrationen är först lugn men urartar när militär och ridande polis anfaller arbetarna.

Hjalmar Branting på Gustaf Adolfs torg under kravallerna 1917. Fotograf: Axel Malmström, 1917. Gustav Gerhard Magnussons arkiv vol 393/1, löpnummer 32, ARAB

Många personer skadas och andra trampas ner när folkmassan flyr i panik, under vad som senare kallas ”Blodbadet på Gustav Adolfs Torg”. På en bild syns den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting som på plats förgäves söker lugna demonstranterna. Det blir den sista stora manifestationen 1917. Demonstranterna beger sig sedan till Folkets hus på uppmaning av radikala socialdemokrater som Per Albin Hansson och företrädare för Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV).

Demonstration utanför Riksdagshuset 1917. Gustav Gerhard Magnussons arkiv vol 393/1, löpnummer 24, ARAB

Vid mötet skallar rop på storstrejk. Polisen attackerar även rösträttsdemonstranter utanför riksdagshuset, där 20 000 arbetare samlats med anledning av debatten om genomgripande demokratiska reformer. När polisen spärrar vägen utbryter tumult.

Onsdag 6 juni 1917

Dagen därpå hålls ett nytt möte under ledning av SSV med stort antal deltagare. Då socialdemokraterna sagt nej till samarbete med vänstern i sina arbetarkommittéer, beslutar mötet att bilda Arbetarnas landsråd som i sin tur ska bygga på lokala arbetarråd. Rådet för fram krav på löneförhöjningar, åtta timmars arbetsdag, amnesti för politiska flyktingar och förbättringar i livsmedelsförsörjningen.

Morgonbris juni 1917

I en ledare betitlad ”Sann kärlek” skriver Julia Ström-Olsson bland annat om hungerkravaller och angriper den borgerliga regeringens hänsynslösa politik.

Julia Ström är 1916–1919 redaktör för Morgonbris; Tidens förlag ger 1918 ut hennes roman Hjärtan som kämpa. ”Inför avgörandet” av Agda Östlund behandlar kampen för kvinnlig rösträtt. Agda Maria Östlund, född Lundgren 3 april 1870 i Köping, död 26 juni 1942 i Stockholm, är socialdemokratisk politiker och en av de fem första kvinnorna i Sverige som väljs in i riksdagens andra kammare efter den kvinnliga rösträttens införande. Lika och allmän rösträtt för kvinnor och män införs den 24 maj 1919 . Östlund sitter i riksdagens andra kammare mellan åren 1921 och 1940.

Stockholmskonferensen 1917. Delegationen från USA (Max Goldfarb, D. Davidovitch, Boris Reinstein) och delegerade från Tjeckoslovakien (Antonin Nemec, Gustav Haberman) med J W Albarda, H van Kol, Pieter J Troelstra med fru (Holland), Camille Huysmans (Belgien), Carl Moor (Schweiz) och Hjalmar Branting, Arthur Engberg, Gustav Möller, Ernst Söderberg. Omkring 20 juni. Holländsk-skandinaviska kommittén [samling] vol 1917/3, löpnummer 39, ARAB


Signaturen ”A. I.” presenterar Martin Kochs roman Guds vackra värld från 1916 i en översvallande recension av den andra upplagan från 1917. Romanen utgör en bred släkt- och samhällskrönika som mot en kontrasterande bakgrund av traditionellt bonde- och bruksliv i Bergslagen skildrar storstadens fattigdom, brottslighet och prostitution. Huvudpersonen Frasse Gyllenhjelm är en inträngande psykologisk studie av en människa som genom att misshandlas av samhället drivs in i brottslighet.

Tiden juni 1917

Gustav Möller berättar detaljerat om den stundande ”Stockholmskonferensens problem.” Möller tror framför allt att det blir svårt att förena kravet på enighet mellan de deltagande socialistpartierna med de olika folkens självbestämmanderätt, och tvivlar på att partierna ska kunna vinna sina länders regeringar för ett eventuellt gemensamt program.

Holländsk-skandinaviska kommittén konstitueras den 3 maj 1917 i syfte att samla den splittrade Andra internationalens socialistiska partier i en gemensam konferens och åstadkomma en fredsaktion samt ett fredsprogram. Konferensen kommer aldrig till stånd, men olika länders delegationer håller separatmöten om fredsfrågor. Dessa överläggningar utmynnar den 25 september i ett fredsmanifest och den 10 oktober i ett fredsutkast.

I artikeln ”En kulturhistorisk institution inom den svenska arbetarerörelsen.” ger P. A. Löfgren ”En kortfattad redogörelse för Arbetarerörelsens Arkiv, nu 15 år, dess tillkomst och utveckling.” Han beskriver institutionens samlingar, utländska förbindelser, lånerutiner och lokaler, som då låg fyra trappor upp i Folkets hus. Slutligen skildrar han utförligt dess ägandeförhållanden och sammanfattar med några ord om ”denna den svenska arbetarerörelsens kulturhistoriska institution, vartill kommande tider komma att stå i stor tacksamhetsskuld.”

Stockholmskonferensen 1917. MSPD-delegationen från Tyskland ankommer till Stockholm, 3 juni, Friedrich Ebert, Eduard David och Richard Fischer, tillsammans med Thorvald Stauning (Danmark). Holländsk-skandinaviska kommittén [samling] vol 1917/3, löpnummer 34, ARAB

Lördag 9 juni 1917 – Eric Hobsbawm

Eric John Ernest Obstbaum, senare Hobsbawm, föds i Alexandria i Egypten. Eric Hobsbawm växer upp i Wien och Berlin; familjen flyttar 1933 till London. Hobsbawm blir marxistisk historiker och författare och anses vara en av 1900-talets ledande historiker med stort inflytande på framför allt Labours politik. Hans medlemskap i brittiska kommunistpartiet med dess band till Sovjetunionen gör honom länge omstridd. Eric Hobsbawm dör i London den 1 oktober 2012.

Onsdag 13 juni 1917

Hilda Nilsson, född 1876, död 1917, från Helsingborg, känd som ”änglamakerskan på Bruksgatan” döms år 1917 för att ha mördat åtta barn. Rättegången inleds den 2 juni 1917, med uppehåll för sinnesundersökning, och slutar den 14 juni 1917 med att hon döms till döden. Under rättsligt förvar på Landskrona citadell hänger hon sig med en snara av en linneduk fastbunden vid cellfönstret. Hilda Nilsson är Sveriges värsta kvinnliga seriemördare. Genom att förbuden mot abort och preventivmedel upphävs 1937-1938 undanröjs marknaden för änglamakerskor, kvinnor som mot betalning tar emot barn och vanvårdar dem till döds.

Ankomst av Peter Krapotkin till Stockholm 9 juni 1917. Gustav Gerhard Magnussons arkiv vol 393/1, löpnummer 28, ARAB

Torsdag 14 juni 1917

Brattsystemet med motbok på Systembolaget införs i hela Sverige i ett större försök att minska svenskarnas alkoholförbrukning. Motboken är ett häfte med plats för stämplar, där inköp av alkoholdrycker skrivs upp för bevakning av den köpta ransonen. Från början gäller motboken endast spritdrycker för att senare registrera både öl, vin och sprit. Motboken införs av läkaren och politikern Ivan Bratt och används i hela Sverige från 1917 (i vissa områden från 1914) fram till 1955. Efter rusdrycksförbudslinjens knappa förlust i folkomröstningen 1922 stadfästs motbokssystemet som en politisk kompromiss mellan de båda sidorna.

Tisdag 19 juni 1917

Brittiska underhuset röstar för rösträtt åt kvinnor efter långvarig och delvis våldsam kamp av rörelsen för kvinnors rösträtt, de så kallade suffragetterna. Begränsad kvinnlig rösträtt införs i Storbritannien 1918, fullständig först 1928.

Joshua Nkomo, sedermera ledare för den 1961 bildade självständighetsrörelsen ZAPU (Zimbabwe African People’s Union), föds i Rhodesia, senare Zimbabwe. Robert Mugabes ZANU-PF besegrar 1980 tillsammans med ZAPU Ian Smiths rasistregim, men angriper därefter ZAPU med våld och tar ensamt makten. Inbördeskriget förs främst i Matabeleland, Nkomos hemtrakt, och skildras i romanen Jungfrur av sten av den zimbabwiska författaren Yvonne Vera, 1964-2005, själv uppvuxen i Bulawayo i samma område.

Fredag 29 juni 1917

Grekland går in i första världskriget på ententens sida.

Lördag 30 juni 1917

Civilminister Oscar von Sydow, senare statsminister februari – oktober 1921, avgår ur Carl Swartz’ högerregering, troligen på grund av missnöje med Swartz’ vägran att införa allmän rösträtt, och ersätts av Walter Murray.

Maj 1917

Mon, 2017-06-26 10:19

I maj 1917 fortsatte demonstrationerna och köerna ringlade långa i handelsbodarna. För Sveriges del var den konstituerande kongressen för det Socialdemokratiska Vänsterpartiets en stor händelse. Denna månad var även då Zeth Höglund blev utsläppt från Långholmen och tillsammans med de andra dömda talade för 10.000 människor.

Potatiskö utanför grönsakshandel på Södermannagatan 44, strax söder om Fredrik Karlssons butik snett över gatan där kvinnorna samlades den 5 maj 1917. Fotografi från Per Albins Hanssons arkiv, refkod: 204-0455

”Från det svältande Söder – en deputation från Söders arbetarkvinnor hos Politiken”. Folkets Dagblad Politiken, maj 1917.

1 maj 1917

Den första maj i Stockholm gick demonstrationen under parollen ”För freden mot kriget och dyrtiden. För fred och bröd.” Demonstrationen blev lugn och imponerande med 50-60 000 i tåget över 100 000 på mötet. I talarstolarna fanns Hjalmar Branting, Arthur Engberg, Rut Gustafsson och Per Albin Hansson för Arbetarepartiet. För vänstern talade Carl Lindhagen och Karl Kilbom. Ordningen bland demonstranterna var mönstergill delvis tack vare att polisen fått order att hålla sig passiva.  I Göteborg deltog 20 000 i tåget och I Malmö 15 000.

5 maj 1917 – ”Vi behöver inte lyda några polisdjävlar”

Under lördags eftermiddagen och kvällen utlöstes kravaller på Södermalm i Stockholm. I tidningarna denna morgon står det att läsa att kvinnorna i Norrköping hade stormat och plundrat butikerna.
Det hade också gjorts inventeringar av olika varulager och en handlare Carlsson som uppenbarligen ljugit sitt innehav av potatis tvingades sälja potatisen till de hungrade.   När potatisen var slut utbröt kravaller som pågick under eftermiddagen och kvällen. sjutton personer anhölls varav fyra kvinnor som tagit mycket stor del i uppträdet.

En av dem var Clarry Ählström som liksom många andra vägrade att tro på att handlaren inte hade någon potatis. Hon anklagades för delaktighet i upploppet och för att ha ”uppträdt som anstiftare” genom att upprepade gånger säga ”här finns potatis och vi gå icke härifrån”.

6 maj 1917 – Zeth Höglund åter till friheten

Det var en solig söndag då Zeth Höglund lämnade Långholmen efter att ha varit fängslad sedan 22 mars 1916. Han häktades tre dagar efter Socialdemokratiska Ungdomsförbundets fredskongress och han anklagades i den så kallade ”förräderiprocessen” för anstiftan och stämpling till landsförräderi.  I de andra åtalade Erik Heden och Ivan Oljelund anklagades för landsförräderi.

Domen föll den 3 maj 1916 och de tre dömdes till straffarbete: Höglund tre år, Oljelund 18 månader och Erik Hedén ett år.
Dessutom dömdes de till förlust av medborgerligt förtroende, ett så kallat vanfrejdsstraff i ett år efter avtjänat straff. Domarna överklagades straffen korrigerades men inom stora grupper ansågs domarna och själva processen som varande en rättsskandal. I Södra folkparken. där Zeth Höglund och de andra dömda talade inför 10.000 människor.

Zäta Höglund talar i Västberga folkets park, 6 maj 1917. Zeth Höglunds arkiv, refkod: 393-0038

Processen var ett politiskt mordförsök, riktat mot antimilitarism och vänstern inom arbetarrörelsen.

9 maj 1917

Lördagen den 5 maj hade det varit tumult i hörnet mellan Skånegatan och Södermannagatan i Stockholm. Om detta kunde läsas i måndagens Folkets Dagblad ”Svåra hungerkravaller i Stockholm” Dagen efter kunde man läsa en berättelse från ”det svältande söder”. Men den 8 maj kom det en långkärra med knöliga säckar till grönsaksbutiken på 44:an Den första sändningen var på 1500 kg potatis och grönsaksbodens ägare O.F. Johansson hade själv i flera dagar flackat om kring i Mälardalen för att göra uppköp vilket resulterade i 8 000 kg. Hälften såldes i hans egen affär och hälften i butiken Skånegatan 80.
Att hitta och köpa potatis hade varit svårt. Arbetarna på landsbygden såg honom som ”jobbare” och lantbrukarna ville ha en extra slant utöver maximipriset för frakt. När potatisen sedan kom till Stockholm stod det en kö av ombud för restauranter och kaféer vilka frestade med höga anbud. Men Johansson ville inte sälja sin potatis och Socialdemokraten skrev: ”Heder åt honom”.

11 maj

Det första mötet med den Holländsk- skandinaviska kommittén skedde i Stockholm den 10 maj.
Denna kommitté bildades efter en maning från arbetar och soldatrådet i Petrograd, vilka önskade att en internationell Socialistkongress skulle genomföras i Stockholm under augusti månad.

Stockholmskonferensen 1917. Holländsk-skandinaviska kommittén möte med delegationen från Bulgarien, Holländsk-skandinaviska kommittén [samling], refkod: 1917-020


Den Holländsk- skandinaviska kommittén skulle försöka organisera denna kongress. Under de följande månaderna besöktes Stockholm bland annat av Holländarnas ledare Troelstra, van Kol och Albarda, Stauning från Danmark och internationalens sekreterare belgaren Huysmans.

Den 21 maj utsändes ett manifest och under fyra månader pågick förberedelserna.  Förhandlingar pågick oavbrutet, under ständiga sammandrabbningar mellan olika länders socialdemokrater och mellan olika riktningar inom samma land. Man kunde inte nå en samsyn.

Den 14 Juli utsändes ett manifest om en socialistisk konferens i Stockholm den 15 augusti. Ententländerna vägrade att ge sina länders delegater pass vilket omöjliggjorde ”stockholmskonferensen”. Först i februari 1919 skulle den andra internationalen samlas.

13-16 maj 1917 – Socialdemokratiska vänsterpartiets kongress

Socialdemokratiska vänsterpartiets kongress 13-16 maj hölls i Viktoriasalen Tunnelgatan 19 i Stockholm. På kongressen samlades vänsteroppositionen inom det socialdemokratiska partiet. Dessa hade förlorat viktiga omröstningar på den socialdemokratiska partikongressen i februari 1917.

  1. Ungdomsförbundet skulle fortsättningsvis ”samarbeta i full överensstämmelse med av partiet och dess underavdelningar fattade beslut”.
  2. Riksdagsgruppens disciplinstadga skulle gälla.
  3. En principiellt försvarsnihilistisk ståndpunkt avvisades.

Organisatoriskt kan man knyta vänsterns partibildande tillbaka till när den socialdemokratiska riksdagsgruppen splittrades våren 1916.  Den 5 maj 1916 finns ett protokoll med representanter för SAP:s partistyrelses minoritet, SAP:s riksdagsgrupps minoritet samt Socialdemokratiska ungdomsförbundets arbetsutskott sammanträder.

Fram till partiets kongress i februari rådde dock osäkerhet om det skulle bildas ett nytt parti. På vänsterns kongress deltog ungefär 200 deltagare och där fanns också ett antal prominenta utländska socialister som Robert Grim, Karl Radek och Angelica. Vänsterpartiet räknar sina kongresser från denna kongress.

Socialdemokratiska vänsterpartiets kongress i Stockholm 1917, i Viktoriasalen, Tunnelgatan Stockholm. Utländska gäster. Här även bland annat  Zeth Höglund. Fotosamlingen ARAB, refkod: 3331-1050

Socialdemokratiska vänsterpartiets konstituerade kongress 13-16 maj 1917 i Viktoriasalen, Tunnelgatan Stockholm. Fotosamlingen ARAB, refkod: 3331-1944

Boktips juni 2017

Mon, 2017-06-26 10:07
International Labor and Working-Class History (Number 90, Fall 2016): Workers’ education and the global labor movement, 279 s.)

Ovanstående tidskrift, förkortad ILWCH, ägnar ett stort nummer åt folkbildning över hela världen. Internationellt betyder det vuxenutbildning, främst åt de som kanske bara gått i skolan 5-6 år. ”The history of workers’ education is a history of workers struggling to remake themselves into democrats and their communities into democracies” skriver redaktörerna Michael Merrill och Susan J. Schurman i numrets förord.

Den svenska folkbildningens historia beskrivs i en artikel av pedagogikhistorikern Petros Gougolakis. Här ingår till exempel den unika svenska ”studiecirkeln” och dess antiauktoritära utformning, startad i början av nittonhundratalet av socialdemokraten och nykterhetsmannen Oscar Olsson i Lund. Studiecirkeln har bl.a. exporterats till Sydamerika, som framgår i artiklar i tidskriften av Gabriella Scodeller (som bland annat behandlar Chile före kuppen 1973,) och en artikel om vuxenutbildning i Brasilien, som genomförs av en organisation för det egendomslösa jordbruksproletariatet, så kallade ”landless workers”. En jämförelse mellan vuxenutbildning inom ABF och LO, och brittiska Trades unions congress och andra brittiska fackföreningar, gör statsvetaren Jenny Jansson från Uppsala universitet.

I övrigt handlar det välmatade numret om kooperationen i Englands vuxenutbildning i kooperativa frågor, s.k. kvällsundervisning i Grekland före militärkuppen 1967, vuxenundervisning organiserad av COSATU (den svarta fackföreningen i Sydafrika) under apartheidtiden, den socialdemokratiska och kommunistiska folkbildningens utveckling i Norge, vuxenutbildning för kvinnor, lönearbete i turkiska fängelser, samt rapporter om pågående projekt i Indien och Barbados. Här finns också en intervju med Oskar Negt (känd för sin uppmärksammade bok tillsammans med filmaren Alexander Kluge om en ”arbetaroffentlighet” 1972, i norsk övers. ”Offentlighet og Erfaring”), och en ”omläsning” av Georges Duveaus bok La pensée ouvrière, från 1948.

Stuart Hall, Familiar stranger : a life between two islands / London: Allan Lane 2017, 301 s.

Stuart Hall (1932-2014) ägnades ett lästips i mars detta år (Selected political writings : the Great Moving Right Show and other essays). Han var bland annat en av Storbritanniens mest framträdande vänsterintellektuella och en ledande kulturteoretiker. Denna bok är en självbiografi som uppstått ur samtal med Bill Schwarz. Hall berättar om sin uppväxt i Jamaica, sitt vuxenliv i Storbritannien, sitt politiska engagemang på vänsterkanten. Hans liv präglades till stora delar av ras, färg och klass, av slaveriets och kolonialismens historia. Samt av främlingskap, av en känsla av att inte riktigt höra hemma någonstans.

Strax efter sin 80-årsdag samtalade han med Lynne Segal och sa bland annat:

”Till sist, för att vara någon som kämpat för politisk och social förändring är jag, när jag ser tillbaks, förundrad över att finna hur oförändrad jag är. Jag tror fortfarande på att de fattiga skall besitta jorden, att kapitalism är ett barbariskt samhällssystem, att social, sexuell och etnisk rättvisa är möjlig och värd att kämpa för trots all sin politiska komplexitet. Jag tror att även i stunder när allt förefaller mörkt och dystert – som det gör nu – så finns det alltid det som Raymond Williams kallar ’frambrytande krafter och idéer’, som inte kan inneslutas av den existerande struktur av överenskommelser och kompromisser som utgör den dominerande sociala ordningen. Andra önskemål, begär, idéer och intressen kan inte hållas inneslutna för evigt. De kommer alltid att bryta igenom på sätt som inte går att förutspå.” (Lynne Segal, Out of time: the pleasures & perils of ageing, London: Verso 2014. S. 276f.)

William Clare Roberts, Marx’s inferno : the political theory of Capital / Princeton: Princeton University Press, 2017, 282 s.

På uppdrag av Beatrice tar Vergilius Dante Alighieri vid handen och för honom ned till helvetet för att därifrån ta sig vidare uppåt och uppåt tills Beatrice, hans döda älskade, står fram och leder honom vidare, in i paradiset. “Lämna allt hopp, ni som går över tröskeln.” Bland annat de orden står skrivna på porten som leder in till helvetet. William Clare Roberts ser tydliga kopplingar mellan Dantes Den gudomliga komedin och första bandet av Karl Marx’ Kapitalet vad gäller själva strukturen. Den beläste Marx fascinerades av Dantes bok och fann i den en lösning på problemet med att strukturera upp sitt eget magnum opus; fann att Dantes verk kunde hjälpa honom att hantera ambitionen att skriva ett verk som på en och samma gång var beskrivande och kritiskt, teoretiskt och praktikorienterat. För honom blev det dock inte tal om att de som vistades i helvetet endast hade sig själva att skylla. Som Roberts uttrycker det:

Istället utsåg han proletariatet till Dantes pilgrim och antog själv rollen som en Vergilius som hade att guida den revolutionära klassen genom den moderna världens hemskheter för att avslöja kapitalismen som den skyldiga, som syndaren fångad i ett egenhändigt åstadkommet helvete (s. 23).

Samtidigt ville han göra upp med en stor del av den socialistiska propaganda och teoriutläggning som fanns runtomkring honom. Yviga utläggningar om moral, tankar om kooperativa kolonier, folkbanker, penningreformer, om justeringar och “förbättringar”, räckte inte till för att förstå och få bukt med det intrikata kapitalistiska systemet. Istället för att se ett system med vissa “avigsidor” som det skulle kunna gå att komma till tals med, såg han en enda stor avigsida som krävde att förstås och hanteras som en helhet.

Roberts kapitelindelning ger en bild av hans tankegång (kapitel 1 är en introduktion):

2. Taenarus: The Road to Hell
3. Styx: The Anarchy of the Market
4. Dis: Capitalist Exploitation as Force Contrary to Nature
5. Malebolge: The Capitalist Mode of Production as Fraud
6. Cocytus: Treachery and the Necessity of Expropriation
7. Conclusion: Purgatory, or the Social Republic

Tijana Vujošević, Modernism and the making of the Soviet New Man / Manchester: Manchester University Press, 2017, 193 s.

Efter revolutionen 1917 genomgick Ryssland, som en bit in på 1920-talet blev Sovjetunionen, en enorm omstrukturering. Det handlade inte enbart om stora förändringar vad gällde samhällets byggstenar, industrin och lantbruket utan även, inte minst, om den enskilda människan. Det handlade om skapandet av en ny människa, en socialistisk och modern människa.

Tijana Vujošević inriktar sig på att undersöka hur den sovjetiska arkitekturen gick till väga för att skapa en omgivning ämnad att gynna frambringandet av denna nya människa. Hon pekar på att 1920-talets arkitektur var tänkt att gynna en produktivistisk inriktning; den nya människan var framförallt en människa som hyllade arbetet och uppfyllde kvoterna. 1930-talet såg en större inriktning på representation och den nya människan hade nu blivit en socialistisk estet, en person som till fullo uppskattade och beundrade socialismen som sådan, som ett allkonstverk. I ett antal intressanta undersökningar av det sovjetiska 1920- och 1930-talet, visar hon på ett konkret sätt vad det handlar om.

Kapitel om teatermannen Vsevolod Meyerholds skapande av en biomekanisk scen som baserades på teorier om en vetenskaplig organisering om arbetet, och om skapandet av ett perfekt arbetarhem (“A home for a very industrious individual”) åskådliggör den produktivistiska perioden. Den andra perioden representeras av kapitel som behandlar byggandet av allmänna badhus i Leningrad och Moskva, och den sovjetiska hemmafrun (“an attempt to transform the intimate world into a masterpiece of socialist realism”). Samt skapandet och byggandet av Moskvas tunnelbana (“the embodiment of socialist modernity”). Byggandet av denna avsåg bland annat att utveckla de som byggde den, bönder från alla delar av Sovjetunionen, till nya människor, till upplysta, moderna människor som inte enbart spräckte alla produktivitetsrekord utan även var kännare av det sköna i socialism.

Matthew S. Witkovsky and Devin Fore, ed., Revoliutsiia! demonstratsiia! : Soviet art put to the test / Chicago: Art Institute of Chicago, 2017, 324 s.

De lettiska fältjägarna var en elitkår i den ryska armén under Första världskriget. År 1917 tillhörde kåren bolsjevikernas trognaste anhängare och I den fanns många konstnärer och författare. Det inreddes en studio åt deras konstnärskollektiv i Kreml, där de även ställde ut. Kåren upprättade en särskild kulturkommitté som rekryterade alla soldater med någon som helst erfarenhet av konstnärligt arbete. En underkommitté till denna De Lettiska Fältjägarnas Upplysningskommitté frågade samtliga sina medlemmar om de hade uppträtt på en scen eller i en kör eller om de kunde rita. Detta endast som ett exempel på den energi som Röda Armén investerade i för att skapa en grund för åvägabringandet av proletär konst bland sina soldater, något som ansågs viktigt för att garantera seger inte minst under inbördeskriget – “Han som vet kommer att vinna!” (23f).

Denna bok bottnar i en utställning om tidig sovjetisk konst hållen vid The Art Institute of Chicago. Den är uppbyggd runt områden som var viktiga för produktionen, mottagandet och spridandet av denna konst: Slagfältet, skolan, pressen, teatrarna, hemmen, skyltfönstren, fabrikerna, utställningar. Boken är i stort format och visar upp en rikedom av illustrationer, flertalet i färg, och innehåller förklarande, djupgående texter och en omfattande bibliografi.

Öppettider sommar 2017

Wed, 2017-06-14 09:29
Här följer en översikt över våra öppettider och service under sommaren 2017
  • Forskarexpeditionen: stängt veckorna 28, 29 och 31 (10 juli till och med 31 juli)
Framtagningstider
  • Hämtningar från magasinet i Flemingsberg: Sista beställningen kl 11.00 den 7 juli

Vill du ha material till efter vårt sommaruppehåll? Maila in din beställning! Första hämtningarna kommer att göras den 1:a Augusti efter sommaruppehållet.

Se komplett information om våra framtagningstider.

Vi är nåbara via
  • telefon: 08 - 412 39 00
  • e-post: info [snabel-a] arbark.se

Observera att du via dessa kontakter inte kan få svar på dina forskningsförfrågningar under de veckor vi har stängt. Beroende på mängd av beställningar, kommer vi däremot att försöka ta fram det material som har beställts under vårt sommaruppehåll. Vi svarar så snart vi kan efter sommaruppehållet.

OBS! Vi har stängt vecka 28, 29 och 30, 10 juli 2017 till och med 31 juli 2017

In English
  • We are closed 3 weeks during Summer (10th of July - 31st of July). We are open again on August 1st.
  • No retrievals are made from our collections during this time. The first retrieval will be done on the 1st of August.
  • If you wish to have materials ready for your visit after the dates mentioned above, please note that we aren’t able to answer any requests until the 1st of August.

Please plan your research and visits accordingly. Don’t hesitate to contact us if you have any questions.