Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm

Subscribe to Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm feed
förenar arkiv, bibliotek och forskningsfrämjande verksamhet
Updated: 3 hours 24 min ago

Mars 1917

4 hours 55 min ago

Under mars månad 1917 genomfördes februarirevolutionen i Ryssland, i Sverige infördes både dyrtid och matbristen var svår och regeringskrisen var ett faktum. Frågan om den kvinnliga rösträtten drevs även fram av det socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Februarirevolutionen. I Ryssland genomfördes den så kallade Februarirevolutionen som innebar att tsaren störtades. Inför arbetet med socialdemokraternas 1:a maj-tidning behandlas frågan vid Stockholms arbetarekommuns styrelsemöte den 28 mars 1917 §8. Som bilaga till protokollet finns det ett cirkulär (cirkulär nr 2, 1917) som partistyrelsen hade sänt ut. Notera även att här väljs den röda rosen som demonstrationssymbol. Stockholms arbetarekommun, Refkod: 2599/A/2/B/1.

I mars 1917 genomfördes februarirevolutionen i Ryssland vilket ledde till att tsar Nikolaus II abdikerade den 17 mars. Även i Sverige var det oroligt, framför allt med tanke på den så kallade dyrtiden och den matbrist som det innebar. Det fanns handelsembargon och importhinder och Marcus Wallenberg förhandlade med Storbritannien om ett handelsavtal som skulle underlätta importen av födoämnen.

Under mars 1917 ökade kraven på att Hjalmar Hammarskjöld skulle avgå som statsminister. Han var impopulär och då han inte ville skriva under handelsavtalet med Storbritannien blev protesterna från de övriga partierna så stora att han till slut tvingades avgå den 27 mars. Störst var spänningen mellan statsministern och utrikesministern Knut Wallenberg, speciellt med tanke på att det var utrikesministerns bror Marcus Wallenberg som hade förhandlat fram avtalet med Storbritannien.

Inom det socialdemokratiska partiet var spänningarna mellan de olika falangerna tillfälligt dämpade eftersom det hade beslutats om en splittring av partiet. Det rådde dock en viss osäkerhet vilka personer som skulle tillhöra vilket parti, vilket flitigt diskuterades framför allt på lokal nivå.

7-28 mars – Regeringskris

I den socialdemokratiska riksdagsgruppens förtroenderåds protokoll avslöjas att regeringskrisen var flitigt diskuterad inom rådet. Första gången frågan kom upp var vid ett extrainsatt möte den 7 mars för att ”rådgöra om den situation, som inträtt genom regeringens avskedsansökan”.

Efter diskussion beslutades att hålla ett möte för hela riksdagsgruppen redan nästföljande dag för att redogöra läget. Regeringskrisen var sedan ett återkommande tema på förtroenderådets möten. Den 14 mars redogjorde förtroenderådets ordförande Hjalmar Branting om det möte som han tillsammans med Thorsson och Rydén haft tidigare under dagen med statsminister Hammarskjöld. På mötet hade även utrikesministern varit närvarande. Av protokollet framgår att det fanns ett hemligt partsammansatt utskott där Branting, Thorsson och Rydén var de socialdemokratiska representanterna. Det fanns även liberala representanter i utskottet. Vid mötet med statsministern hade frågor ställts kring ”engelska frågan”, och det hade beslutats att alla diskussioner kring ämnet vid utskottets möten skulle vara sekretessbelagda.
I förtroenderådets protokoll från den 19 mars står det:

”Ordf. lämnade en redogörelse för ett samtal som han på utrikesministerns begäran haft med denne under lördagen, och därvid utrikesministern tillkännagivit, att han nu ej längre stode ut med samarbete med Hammarskjöld, vadan ministerkrisen ej kunde lösas genom ministärens kvarstannande. Högern opererade på linjen: Hammarskjöld till varje pris. Liberalerna syntes vara beslutna att visserligen förhandla, om så önskades, men absolut inte deklarera förtroende för Hammarskjöld. Ordf. uttalade som sin övertygelse, att en uppgörelse med England vore omöjlig med Hammarskjöld som statsminister. Visserligen borde man ej underlåta att sakligt pröva varje framställning, som kunde göras, men det tjänade ej längre till att dölja, att lång erfarenhet givit vid handen, att Hammarskjöld vore en fara för riket. Förtroenderådet gav enhälligt sin anslutning till dessa uttalanden”.

Den 28 mars meddelar Branting att statsrådsberedningen har behandlat det hemliga utskottets utlåtande och att ”ministären vidhållit sin avskedsansökan”.
Hela förloppet finns även redovisat i Socialdemokratiska riksdagsgruppens protokoll från den 19 mars.

1-6 mars – Partisplittringen och stadsfullmäktigevalet

I Stockholms arbetarekommun arbetade man för fullt med att välja kandidater till röstsedlarna och det stora orosmomentet var om något namn på valsedeln skulle gå till det kommande vänsterpartiet. I protokollet från det extrainsatta styrelsemötet den 1 mars står i §2:

”Med anledning av det i pressen tillkännagivna beslutet att, den s.k. vänsterinriktningen skall bilda ett nytt parti, föreslog Björlund att Thörnqvist, Wickberg, Björling och Samuelsson skulle skriftligen tillfrågas om sin ställning till detsamma på det att valmännen skulle få vetskap därom (se bilaga 1). Fr. Ström och Carleson varnade för att inför valet riva upp en strid därom. Björklunds förslag bifölls. I samband därmed interpellerades Ström och Carleson om sin egen ställning, huruvida de ansågo det förenligt att längre tillhöra kommunstyrelsen. Båda förklarade att, då det nya partiet konstituerades, skulle de avgå, men ej förr.”

Frågan som styrelsen skickade ut väckte ont blod hos vissa av de tillfrågade och som bilaga till nästa styrelsemöte den 6 mars finns ett urklipp ur Socialdemokraten där

Björling har gett sin syn på saken: ”I anledning av de angrepp som riktats mot mig…”  Frågan om vilka som kommer att gå över till det nya partiet och de som önskar stanna kvar diskuteras sedan vid samtliga resterande styrelsemöten under mars månad.

Socialdemokratiska riksdagsgruppen. Protokoll 19 mars 1917. Refkod: 1271/A/1/A/1.

Socialdemokratiska riksdagsgruppen. Protokoll 28 mars 1917. Refkod: 1271/A/2/1.

2 mars - Kvinnlig rösträtt

I marsnumret av det socialdemokratiska kvinnoförbundets tidning Morgonsbris återfinns ett längre uttalande från den socialdemokratiska kvinnokongressen angående frågan om kvinnlig rösträtt. Uttalandet är starkt kritiskt till hur den sittande regeringen skött frågan:

”Svenska socialdemokratiska kvinnor, samlade till kongress, tala härmed sin enstämmiga, harmfyllda protest mot vår nuvarande regering för dess vägran att till 1917 års riksdag…”

Ett av de argument som framhölls för att inte införa kvinnlig rösträtt (än) var bland annat kvinnornas pacifistiska hållning, ett argument som kvinnokongressen i sitt uttalande ansåg vara väldigt svagt och osakligt:

”Och när man nu, från högerhåll, kommer fram med kvinnornas starka fredsvilja som argument mot deras rösträttskrav, så får man en ännu starkare känsla av, att det är meningen att till vilket pris som helst, gör man sig också själv löjlig därvid, förhindra reformen. Det är sannerligen att löpa ’inkompetenskultens’ lina ut!”

De socialdemokratiska kvinnorna var övertygade om sin rätt att vara jämställda med männen, om inte annat för att de måste dela de umbäranden som krigstiderna hade medfört med männen. Uttalandet avslutas med en ironisk knorr som tydligt visar på kvinnornas bitterhet över att införandet av kvinnlig rösträtt har dröjt så länge:

”Låt det vara nog med den historiska triumfen, att Sverige dock blev sist av de skandinaviska länderna, då det gäller att tillerkänna kvinnorna deras oomtvistliga rätt.”

”På förslag av Viktor Larsson beslöts att åtgärder omedelbart skulle vidtagas för att framföra de förut beslutade motionerna om rösträtt åt kvinnor samt om höjt riksdagsarvode.”

I den socialdemokratiska riksdagsgruppens förtroenderåd togs frågan upp till behandling den 2 mars 1917, §1, men endast helt kort och inte fristående från andra frågor:

Morgonbris, nr 3A 1917 Tiden och språket

I den socialdemokratiska idé- och debattskriften Tiden för mars 1917 finns artikeln ”Apropå den nyaste språkrensningen” av Gösta Langenfelt. Artikeln är en del av en pågående debatt om det svenska språkets utarmning där den tidigare debattören Rolf Nordenstreng försökte  ”klargöra för svenskarna att deras modersmål höll på att ramla i ruiner”. Gösta Langenfelt skriver: ”Även om man icke kan gå med på hans språkliga katastrofteori, så kan man dock medge, att en del språkliga företeelser ej äro, som de borde vara”. Andra debattörer har menat att det är ”tidningssvenskan” som är roten till språkets förfall, något som Gösta Langenfelt delvis instämmer i, men han har även en alternativ förklaring:

”Det är sant, att nusvenskan är färglösare och märglösare än tidigare epokers språk, och det kan väl vara sant det också, att tidningarna ha sin stora skuld till förflackningen. Det kan ju inte hjälpas, att man tar intryck av stilen och orden i tidningarna; jag överraskade mig själv häromdagen med att säga både ’utöka’ och ’utnyttja’, båda av hr Berg fördömda ord. Men jämför vår lagtext nu och 1734 års! Vilken oändlig klyfta i klarhet och påtaglighet! Där är ej orsaken tidningssvenskan, ej heller är den kanslisvenskan, utan den är helt enkelt översättningstyskan.”

Sedan följer en redovisning med olika exempel på hur tyska översättningar har utarmat språket och hur det till exempel är bättre i engelska språket eftersom de har bibehållit sitt eget språk och inte lånat in tyska ord. Gösta Langenfelt kommer ändå fram till att ”Men detta är en sak: att bevara ordskatten från fordomdags levande. En annan sak är att utveckla språkets nybildningsmöjligheter.” Han fortsätter sin artikel med flera exempel på, i hans tycke, bra nybildningsord och understryker att :

”Varje nybildning, som icke bryter av mot språkkaraktären, koncentrerar och ger en klar bild av innehållet, är välkommen i svenskan. ’Dock får man ej låna, så att språkets egna bildningsmöjligheter dö ut’ citerar han J. Götlind.Man har i dessa artiklar förbisett en synpunkt: den ekonomiska. Tack vare dessa prepositioner, som prefigeras (=sättas före och sammanskrivas med) verben, få dessa ett ökat betydelseinnehåll, som kanske sparar en hel sats eller någon annan förklaring.” I resten av artikeln följer en uppräkning av exempel på bra och dåliga nysvenska ord.

Vi söker en ny arkivariekollega

Fri, 2017-03-24 12:05
Arkivarie Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek söker en arkivarie

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek är en fristående stiftelse som dokumenterar, bevarar och tillgängliggör material från arbetarrörelsen och andra sociala rörelser. Våra samlingar består av arkivhandlingar och ett omfattande vetenskapligt specialbibliotek. Här finns en stor foto- och affischsamling samt ljud- och bildsamling. Vi bedriver forskningsfrämjande verksamhet, ger ut publikationer och samarbetar med flera forsknings- och kulturarvsinstitutioner. Omkring 20 personer arbetar i våra lokaler i Flemingsberg, inte långt från Södertörns högskola.

Läs mer på: www.arbark.se

Arbetsuppgifter

Arbetsuppgifterna består av att ordna, förteckna, vårda och tillgängliggöra arkiv samt att delta i utvecklingen av digitala och IT-relaterade arkivfrågor. I arbetsuppgifterna ingår också att tillgängliggöra institutionens samlingar, utvecklingsarbete och kunskapsproduktion. Hit hör också andra förekommande arkivsysslor och tjänstgöring i vår forskarexpedition. Medverkan i projekt kan likaså bli aktuellt.

Utbildning, kompetens och erfarenhet

Du har akademiskt examen inom humaniora eller samhällsvetenskap och minst 60 poäng arkivvetenskap (40 p enligt gamla systemet). Forskarexamen är meriterande. Du har god erfarenhet av arkivverksamhet och utvecklingsarbete inom arkivsektorn. Din IT-vana är god och erfarenhet av e-arkiv är meriterande. Du har goda kunskaper om sociala och politiska rörelsers historia, är kommunikativ och kan uttrycka dig väl i tal och skrift. Vi värdesätter pedagogisk kompetens och erfarenhet av projektledning.

Personliga egenskaper

Vi söker dig som är flexibel, ansvarstagande och har lätt för och är van att samarbeta. Du har ett lösningsfokuserat arbetssätt och är utvecklingsorienterad.

Tillträde enligt överenskommelse.

Upplysningar om tjänsten lämnas av Magnus Åhrgren (områdesansvarig, arkivverksamheten) 08-412 39 10, Mikael Eivergård (institutionschef) 08-412 39 01 samt facklig företrädare Lars Gogman, 08-412 39 26. Skicka in din ansökan - personligt brev och CV - senast den 24 april 2017 till magnus.ahrgren[a]arbark.se

Boktips mars 2017

Thu, 2017-03-23 15:50
Catherine Merridale, Lenins resa : vägen till revolutionen 1917 / Historiska Media, 2017,  349 s. : ill.

Författaren, historiker vid brittiska vetenskapsakademin, har skrivit flera böcker om rysk/sovjetisk historia, bland annat den prisbelönade Ivans krig (2010). I den nya boken reser författaren i Lenins fotspår, eller snarare längs den järnvägsrutt som fortfarande trafikerar linjen Zürich-Frankfurt-Berlin-Sassnitz-Trelleborg-Malmö-Stockholm-Haparanda-Torneå-Tammerfors-Sankt Petersburg (Petrograd), d v s den resa i en ”plomberad järnvägsvagn” som Lenin med sällskap företog den första veckan i april 1917 enligt den västerländska kalendern.

Att de tyska befälhavarna över huvud taget släppte igenom Lenin 1917 berodde på att man räknade med att en revolution i Ryssland skulle innebära att tsaren störtades, och att Ryssland därmed skulle dra sig ur kriget, så att Tyskland slapp kämpa på två fronter. Tågvagnen sägs ha varit ”plomberad” under hela resan vilket dock inte stämmer. Resenärerna, 32 stycken, (förutom Lenin och hans hustru Krupskaja samt hans allt-i-allo Karl Radek var det bland andra hans förra älskarinna Inessa Armand och Zinovjev med familj) kunde promenera i tåget och ibland på perrongerna där tåget stannade. Restriktionerna gällde främst genomfarten i Tyskland. Vi vet från ett fotografi att Lenin stannade till i Stockholm, där han både hann köpa en kostym på varuhuset PUB, och diskutera den socialistiska vänsterns framtid i Sverige med Fredrik Ström. Och besökare kom och gick i kupén. Resan tog åtta dagar i närmare 300 mil, innan man 8 april nådde Finlandsstationen i Petrograd, där Lenin enligt en sovjetisk tavla stiger av tåget och möts av en jublande folkmassa. Om han, enligt tavlan som målats senare, följdes ur tåget av Stalin är däremot inte troligt.

Boken är ett reportage där författaren filosoferar om den världsunika händelsen som ryska revolutionen innebar, och hur den speglas i vår tids samhälle på 2000-talet. Hon försöker närma sig och förstå den mångfacetterade personen Lenin, som i Petrograd levde borgerligt i sina systrars lägenhet, som innehöll bekväma möbler, ett piano, och ett skissblock som Krupskaja fyllde med teckningar av små runda barn som leker med hundar och kattungar. Lenin var förtjust i pianomusik av Beethoven, men ville inte lyssna för ofta, för ”det påverkar ens hårdhet”. Boken ger också en träffande skildring av Haparanda, som under första världskrigets år kom att stå i händelsernas centrum. Här utväxlades fångar mellan väst och öst, varor bytte händer, smuggelgods förflyttades nattetid, väldiga postsäckar färdades över gränsen, och stora hotell växte upp där diplomater av olika nationalitet tillbringade tiden mellan skål och vägg.

Revolutionen kom inte som någon överraskning. Hunger och missmod var utbrett i Ryssland efter tre års krig. Särskilt tsarens hustru Alexandra, som var från Tyskland, var illa omtyckt. Tsarens hemliga polis var hatad. Många ville ha ett slut på kriget. Tsaren visade sig oduglig som militärbefälhavare, hans närmaste officerare korrumperade. Den brittiske ambassadören rapporterade att ryska officerare, som borde befunnit sig vid fronten, istället festade på hotellen i Petrograd.

Samtidigt reste Lenins närmaste män, Stalin och Trotskij, och veteranen Plechanov till Petrograd på andra vägar. Den ”plomberade vagnen” genom Sverige och Finland förde, enligt Churchill, med sig en ”pestbacill”, som snart skulle sprida sig med rekordfart genom hela Ryssland och även infiltrera länder utanför Ryssland. Catherine Merridale skildrar med sakkunskap den märkliga bakgrunden till revolutionens utbrott, och även de ryska revolutionärernas förhållande till Sverige och de svenska socialisterna under första världskriget.

Jack Linchuan Qiu, Goodbye iSlave : a manifesto for digital abolition / Urbana : University of Illinois Press, 2016, ix, 230 s.

Själva sinnebilden av slaveri torde vara den organiserade människohandel som tvångsförflyttade afrikaner till ”den nya världen”, där de sattes i arbete under vidriga förhållanden. Men hör slaveriet historien till? Medieforskaren Jack Linchuan Qiu driver i denna bok tesen att så alls icke är fallet. Tvärtom, menar han, finns det skrämmande likheter mellan 1600-talets slaveri och dagens. Genom att fokusera på relationen mellan teknikföretaget Apple och den ökända elektroniktillverkaren Foxconn visar författaren hur vår tids digitala slaveri fungerar och upprätthålls. Långt över en miljon människor är anställda av Foxconn och det är allmänt känt att de dels utnyttjas som lågavlönade slit-och-släng-varor, dels har så usla arbetsförhållanden att flera av dem begått självmord (något som även det minner om den transatlantiska slavhandelns livsöden, där det inte var ovanligt att slavarna slängde sig i havet för att slippa vad som väntade).

En förutsättning för att slaveriet ska vara lukrativt är att de fria människornas konsumtionsbegär omformas. Inte sällan talas det ju i reklamer om någon ny produkt som ”du inte visste att du ville ha”. När socker först introducerades i Europa var det en slavproducerad vara som kom att förändra våra matvanor och på sikt faktiskt även fick oss att allt oftare äta ensamma. Och när den första iPhone-modellen släpptes för tio år sedan var det en produkt som vi dittills klarat oss utan, men idag ägnar många en stor del av sin vakna tid åt att stirra på sina smartphoneskärmar. De som nyttjar slavproducerade varor måste, precis som slavarna själva, individualiseras till den grad att det globala system de ingår i inte omstörtas. Att bryta rådande sociala och kollektiva förhållanden är ett sätt att ge stadga åt den grund på vilken systemet vilar.

Till skillnad från exempelvis Marx och Weber hävdar Qui att moderniteten som vi känner den är beroende av slaveri. Den frihet vi upplever att informationstekniken ger oss är frukten av andras ofrihet. Samtidigt gör författaren den intressanta iakttagelsen att vi som använder oss av tekniken i någon mån själva är slavar, fastän frivilliga sådana. Facebooks intäkter, för att nämna ett exempel, är avhängigt av användarskapat innehåll som är produkten av hundratals miljarder timmar oavlönat arbete årligen. De som i boken kallas för ”iSlaves” är alltså inte endast de slavar som skapar en viss produkt, utan även de slavar som produkten skapar.

Även om boken delvis är skakande läsning är den inte pessimistisk. Solidariska initiativ som Fairphone lyfts fram och Qui visar även hur arbetare tillsammans hittar vägar att motarbeta systemet. För så länge det finns slavar finns det motstånd.

Daniel M. Mendoza (Red.), Stray dogs : interviews with working-class writers / Lutz : Down & Out Books, 2016, 253 s.

Den amerikanska arbetarlitteraturen är levande men befinner sig ofta periferin i ett land där ordet arbetarklass sällan hörs i den offentliga debatten och där majoriteten av de breda filmerna och de bästsäljande böckerna är medelklasskildringar. Inte minst av den anledningen är det välkommet att vi i denna bok får stifta närmare bekantskap med åtta arbetarförfattare. Daniel M. Mendoza har nämligen slagit sig ned med var och en av dessa för att avhandla ämnen som uppväxtvillkor, politik och givetvis den samtida skönlitteraturen.

”The working-class writer is a strange artist in our politically correct climate. Blacks, Latinos, LGBTQ, and others have voices, but it is rare that the working-class is given attention in this conversation of ’minority’ voices. Granted they are not at racial minority, but they are definitely an underrepresented voice in the literary community – and perhaps the art community at large.” (s. 15)

Stuart Hall, Selected political writings : the Great Moving Right Show and other essays / Durham : Duke University Press, 2017, 368 s.

Stuart Hall föddes i Kingston, Jamaica, 1932 och gick bort 2014. Han var en ledande kulturteoretiker, knuten till Centre for Contemporary Cultural Studies i Birmingham. Dessutom var han en framträdande vänsterintellektuell och återfinns bland grundarna av tidskriften New Left Review. Föreliggande urval av artiklar, av vilka många härstammar från tidskrifter som New Left Review och Marxism Today, omspänner åren 1957-2011 och är tematiskt sorterade under rubrikerna “The New Left and after”, “Thatcherism”, “Neoliberalism”. Att säga att artiklar nödvändigtvis skulle vara mindre läsvärda för att de har ett par år på nacken är ofta dumt och Stuart Halls artiklar bevisar det. Ett utmärkt exempel bland många är just den artikel, “The great moving right show”, som nämns i bokens underrubrik. Den skrevs 1979 och sätter fingret på och analyserar den högervridning som då börjat bita sig fast och hur den påverkar samhällets sätt att vara, verka och tala.

Jeffrey R. Webber, The last day of oppression, and the first day of the same : the politics and economics of the New Latin American left / Chicago : Haymarket Books, 2017, 327 s.

Under 2000-talets inledande år växte ett omfattande motstånd mot nyliberalismens grepp fram i Sydamerika. Fabriksockupationer, strejker, markockupationer, resningar bland ursprungsbefolkningen – motståndet tog sig många direkta och utomparlamentariska former. Vid 2000-talets mitt hade motståndet från allt starkare sociala rörelser sipprat in i och vunnit insteg i parlament och presidentpalats. Och sedan? Webber pekar på hur vänsterregeringar svänger högerut när finanskrisen hårdnar, pekar på hur, som han uttrycker det, de väljer att ställa sig på samma sida som de som suger ut mervärdet istället för på de direkta producenternas sida och i den andan verkar för nedskärningar i social service och lägre löner. Han visar även på hur högern reorganiserar sig och vinner mark på nytt, något som bland annat beror på att många vänsterregeringar lyckats alienera sina egna stödtrupper med sin ekonomiska politik. Samtidigt är Webber ingen fatalist, det som en gång byggts upp bryts inte ned hur lätt som helst och det som en gång organiserats kan organiseras på nytt.

Internationella kvinnodagen igår och idag

Wed, 2017-03-08 10:44

Året var 1913 och suffragetterna marscherade i New York City. “New York women have no vote at all”, löd en av många paroller. Rösträtt för kvinnor var ännu inte självklart i många delstater och framförallt inte globalt sett. Deltagarna samlade inte bara amerikanska deltagare, utan även internationella. Bland annat en svensk delegation.

Marschen, som hade föregåtts av en marsch i Mars 1913 i Washington, gällde kvinnans rätt att rösta samt delta i val. I Sverige och Finland hade redan begränsade valmöjligheter givits, samt i några av de amerikanska delstaterna.

Bilderna är tagna från suffragettparaden i New York den 3:e maj 1913, vid  5th avenue and 35th street. Enligt baksidestexten på fotografierna deltog de svenska suffragetterna och var “bäst representerade” och “hyllades mest”.

Suffragettmarsch, New York 1913. Fotografi från Ture Nermans arkiv. Fotograf okänd.

Suffragettmarsch, New York 1913. Fotografi från Ture Nermans arkiv. Fotograf okänd.

Rösträtt i Sverige

Allmän rösträtt för kvinnor (utan förbehåll om egendom, civilstatus eller inkomst) infördes inte förrän 1919 i Sverige. 1921 var det första val (till andra kammaren) då kvinnor deltog.

Redan 1884 hade däremot den första motionen om allmän kvinnlig rösträtt inlämnats. Först kring sekelskiftet drog det mer organiserade arbetet igång. 1903 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. En samlingsorganisation av både liberala och socialdemokratiska kvinnor.

Föreningen kom att samla cirka 17 000 medlemmar och en stor namninsamling 1913 samla 350 000 namnunderskrifter för allmän kvinnlig rösträtt.

Se även vår artikel från 2013 om internationella kvinnodagen.

Missa inte det internationella kvinnomaterialet i våra samlingar

Under projektet Worlds of Women - (International Material in ARAB’s Collections) tillkom en rad essäer och texter. Projektet syftade till att inspirera forskare, akademiker och de som är aktivt intresserad av att forska kring arbetarkvinnornas historia, över nationsgänser.

World of Women presenteras i sin helhet på webbsidan, nedan följer en länk till vår forskningsledares artikel som berörde specifikt den internationella kvinnorörelsen.

Silke Neunsinger, International Women’s Day - A prism for Women’s Political Work

Februari 1917

Thu, 2017-02-23 16:20

Signerad L. Kumlien. Möjligen Ludvig Kumlien (1880-1958). Ur Naggen nr. 2 1917 Bildtext: Borgarsamhället: "Det är rätt! Klappa till varann bara, herrar socialister! De där smällarna skulle annars jag ha fått!"

Februari är den månaden under vilken partisplittringen inom Sveriges socialdemokratiska arbetareparti fullbordas. Hungerkravaller drabbar USA och i Sverige påbörjas ransonering av bröd och kaffe.

1 februari 1917

Tor Aspengren i föds Oslo. Tor arbetade på ett stålverk från fjorton års ålder och slutade först efter knappt 30 år. Tor var tidigt fackligt engagerad och gjorde senare karriär inom fackförbundet Norsk Jern- og Metallarbeiderforbund, där han var förbundsordförande under perioden 1958-1966. Han blev till sist Landsorganisasjonens ledare mellan 1969-1977. Tor Aspengren dog 2004.

2 februari 1917

En sjuksköterska vid namn Hanna Norman avlider i Ronneby efter några dagars sjukdom. I tidskriften Rösträtt för kvinnor skrivs följande till minne av henne:

”Med hennes bortgång förlora Ronneby rösträttsförening och dess styrelse, vars vice ordförande hon var, en av sina bästa krafter. Med övertygelsens hela styrka arbetade hon träget och allvarligt på att hos kvinnorna väcka intresse för deras egen fråga och övriga samhällsfrågor. [...] Modig och fast som få, grep hon in överallt, varest hon fann trångsynthet eller begångna orättvisor. […] Därför lever hon i vårt minne som en god, fast och modig arbetskamrat. Och vi bringa henne vårt tack för hennes gärning och insats i kvinnornas frigörelse.” (Rösträtt för kvinnor, nr. 4 1917, s. 5)

3 februari 1917

En tysk ubåt sänker det amerikanska fartyget ”Housatonic” efter en varning. President Wilson avbryter de diplomatiska förbindelserna med Tyskland.

5 februari 1917

Socialdemokraten Carl Lindhagen väcker i Riksdagens andra kammare ett dussin motioner med förslag om en revidering av grundlagarna och till dessa knutna författningar. Till dessa förslag hör beviljandet av kvinnors politiska rösträtt.

8 februari 1917

Wilson vädjar till de neutrala länderna att följa USA:s exempel. Den svenska regeringen avvisar förslaget och framhåller neutralitetspolitiken. Svaret får högerpressens stöd men kritiseras från vänsterpressen som anser att Sveriges svar har en sårande och utmanande ton.

I den svenskamerikanska tidningen Svenska socialisten uppmanar Socialistpartiets styrelse samma dag Förenta staternas arbetarklass att göra sitt yttersta för att motverka ett fredsbrott. Rubriken och ingressen lyder:

”Skrid till omedelbar handling, kamrater!
En vädjan till vårt förbunds avdelningar att bidraga till avvärjandet av historiens orättvisaste krig.” (Svenska socialisten, 8 februari 1917, s. 1)

11 februari 1917

T. Nagi Reddy föds i den indiska delstaten Andhra Pradesh. Efter att ha varit medlem och verksam inom såväl Communist Party of India (CPI) som dess marxistiska utbrytarparti CPI(M) bröt Reddy drygt 50 år gammal med sina tidigare partikamrater, och kom därefter att skapa två nya partier. Det andra av dessa – Unity Centre of Communist Revolutionaries of India (Marxist-Leninist) – grundades år 1975 och leddes av Reddy fram till dennes död året därpå. Idag ser många grupper inom den indiska vänstern T. Nagi Reddy som en inspirationskälla.

12 till 28 februari 1917

På måndagen den 12 februari är det sju grader kallt och på Stockholms gator är snön på sina håll 30 centimeter djup. Detta är första dagen på Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis (SAP) 10:e kongress, men redan i dagens nummer av Social-demokraten publiceras en av Hjalmar Branting skriven text angående kongressen. I texten går han först till angrepp mot det Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF), som länge varit i ömsesidig konflikt med riksdagsgruppens majoritet. Branting avslutar emellertid sin text i ett mer hoppfullt tonläge:

”Vi äldre i partiet ha till de många nackdelarne av den egenskapen dock den fördelen, att vi minnas en smula partihistoria. Klyvningens spöke har alltid förts fram, oftast på god tro, när oförenlighetens konsekvenser skulle tagas.
Det blev aldrig så farligt som det fruktades. Om blott partiet förblir sig självt, det arbetande folkets parti, som utan fruktan för nya uppgifters nya krav städse söker vinna med ärligt arbete allt starkare ställning att föra fram den stora, fortgående samhällsomdaningen ― så skall förvisso dess verksamhet alltjämt som förr samla växande massor, vilka med tillförsikt och tillit ropa sitt: leve socialdemokratin!” (Social-demokraten, 12 feb, s. 1)

Social-demokratens redaktion 1917. Nils Horney, Ivar Ljungqvist, Bengt Sjöberg, Sven Backlund, Otto Johansson, Johan Danielsson, Gottfrid Björklund, Per Albin Hansson, Kaj Andersson. Fotograf: Victor Malmström, 1917. Fotosamlingen vol. 3331:2, löpnummer 192, ARAB

Några timmar senare samlas 176 män och 4 kvinnor för den 10:e kongressen. Halvvägs in i Brantings hälsningsanförande säger han:

”Vad våra inre partiförhållanden vidkomma måste denna kongress bli en uppgörelsens dag, det är oundvikligt att så sker.” (Protokoll SAP, 1917 s. 2)

Vad Branting knappast anar under sitt tal är att ovanstående citat skulle visa sig vara väldigt träffsäkert, enär denna kongress ska visa sig bli den sista för ett antal närvarande. Det har som bekant uppstått en spricka i partiet, som sträcker sig åtminstone nio år bakåt i tiden och som nedan kräver en längre resumé:

Upprinnelsen till sprickan i partiet

Den 9 december 1908 började SDUF edera tidskriften Stormklockan, som blev ett effektivt politiskt organ. Zeth (Zäta) Höglund och Hjalmar Gustavsson var redaktörer och veckotidningen präglades av en betydligt radikalare socialism än förbundets officiella organ Fram, som vid det här laget var inne på sin femte årgång. Frams redaktör var den redan då namnkunnige Per Albin Hansson. Stormklockan gjorde redan i första numret tydligt att den riktade sig mot socialdemokraternas vänsterfalang och att den skulle strida mot förnedrande kompromisser. Till skillnad från Fram, som publicerades i Malmö, utgavs Stormklockan i Stockholm.

Den 28 mars 1912 bildades Stockholms socialdemokratiska vänsterförening, där bland andra Fredrik Ström, Carl Lindhagen och Richard Sandler ingick i interimsstyrelsen. Tanken var att skapa en organisation som låg mellan ungdomsförbundet och partiet, i syfte att förhindra att ungdomsförbundet blev en fraktion. Det dröjde dock inte länge förrän partistyrelsen kritiserade bildandet av ”speciella tendensföreningar”, då de ansåg att sådana kunde splittra partiet. Ström menade ändå att den hårda linje som högerfalangen drev skulle spränga partiet om den själv fick bestämma. Majoriteten uppfattade detta som ett försök att ge partiledningen skulden vid en eventuell splittring.
1914 års partikongress inleddes den 3 och 4 augusti och fortsatte sedan mellan den 23 november och den 1 december. Inför kongressen i november hade såväl SAP som SDUF, på sin kongress samma år, utarbetat en policy som skulle beskriva relationen mellan partiet och dess ungdomsförbund.

SAP:s lydde:
Ungdomsförbundet förklarar sig å sin sida redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med av partiet och dess underavdelningar fattade beslut.
SDUF:s lydde:
Ungdomsförbundet förklarar sig å sin sida redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med partiets program och socialismens principer.

Under 1915 beslöt riksdagsgruppen att alla viktiga frågor skulle behandlas internt. Ingen i riksdagen fick yttra sig angående riksdagsgruppens beslut, men det var tillåtet att lägga ned sin röst. Denna ”munkorgsstadga”, eller ”enighetsresolutionen”, möttes av ett starkt motstånd bland riksdagsgruppens mer radikala personer och skärpte motsättningarna än mer.

Avrustningsfrågan

En av de tidigaste skiljelinjerna mellan partiets höger- och vänsterfalang var frågan om avrustning, där vänsterfalangens linje var försvarsnihilistisk; detta gjorde att sprickan mellan falangerna blev ännu större när första världskriget utbrutit, inte minst i och med den borgfred som slutits mellan landets styrande partier.

Zimmerwaldkonferensen 1915 och fredskongressen 1916

Den socialdemokratiska internationalens sammanbrott i samband med första världskrigets utbrott ledde till att det i Zimmerwald i Schweiz hölls en konferens i september 1915. Radikala socialister av olika riktningar och från ett flertal länder samlades till den internationella socialistiska konferensen. Deltagarna vid konferensen var ideologiska motståndare till sina respektive nationers försvar. Ture Nerman och Zäta Höglund var Sveriges representanter.
Inspirerade av Zimmerwaldkonferensen arrangerade det socialdemokratiska ungdomsförbundet en fredskongress den 18-19 mars 1916. Denna kongress kritiserades hårt från officiellt socialdemokratiskt håll. Zeth Höglund blev snabbt dömd till ett års fängelse för högförräderi. Som en följd av detta organiserade sig riksdagsgruppens opposition. Den 15 man starka minoriteten började hålla sina egna, slutna sammanträden. Tisdagen den 13 februari 1917 börjar kongressförhandlingarna kring ungdomsförbundet. En stor del av kongressen ägnas åt programfrågor- och svek och inre demokrati. I ingressen till den resolution som partistyrelsen förelägger kongressen står det bland annat:

”Redan vid sitt årsmöte 1916 ansåg sig partistyrelsen böra på grund av upprepade händelser inom partiet genom ett särskilt uttalande påkalla partimedlemmarnas synnerliga uppmärksamhet på den uppenbart söndersprängande hållning som det socialdemokratiska ungdomsförbundet allt mer börjat intaga.”

Riksdagsgruppen kontra ungdomsförbundet

Riksdagsgruppen konstaterar vidare att ungdomsförbundet, de hårda tiderna till trots, inte mildrat sitt uppförande mot partiet. Det hävdas att de bedriver avsiktlig och systematisk propaganda som i allra högsta grad bidrar till att skada partiets verksamhet och försvårar dess möjligheter till aktion för arbetarklassens intressen. Vidare föreslår partistyrelsen kongressen att anta resolutionen i vilken det fastlås sådant som:

att ungdomsförbundet har anklagat riksdagsgruppen för att i flera betydelsefulla frågor inte följt partiets program, trots att 1914 års partikongress hade godkänt riksdagsgruppens politik.
att ungdomsförbundets tidning och klubbar fortsatt splittringsarbetet genom att väcka misstankar mot partiets ledning och politik.
att ungdomsförbundets ledande män anklagat partiets ledning för att dennas provokationer bidragit till att tre deltagare i fredskongressen 1916 hamnade inför domstol.
att ungdomsförbundet ledning försöker skada partipressen genom att förbereda bojkotter och ekonomiska repressalier mot hela partipressen.
att ungdomsförbundet […] visar tydliga tecken på att vilja spränga partiet.

Under kongressens följande två dagar ägnas en hel del tid åt mer eller mindre infekterade debatter mellan dess majoritet och minoritet, vilka kort därpå återges i tidningen Social-demokraten. De debattörer som oftast yttrar sig är Per Albin Hansson, Ivar Vennerström, Hjalmar Branting, Fredrik Ström, Ernst Åström, Arthur Engberg och Carl Lindhagen. Trots de två dagarnas diskussioner nås inga överenskommelser. Medlingsförslag, som inbegriper att de norska och danska partiledningarna går in som medlare avvisas av majoriteten, liksom förslaget att en allmän omröstning inom partiet skulle genomföras för att nå överenskommelser.

Kongressbeslut och splittring

När det blir dags för kongressen att ta ställning till partistyrelsens ultimatum vinner partistyrelsens förslag med 136 mot 42 röster. Det hävdas dock att propositionsordningen styrdes så att alternativa förslag bortsorterades och ett rent avslagsyrkande ställdes mot partistyrelsens förslag i huvudvoteringen. Mot detta avlämnar Ivar Vennerström och 39 andra kongressombud en reservation mot beslutet ”som drivit partiet till sprängnings rand”. (Höglund, 1928, s. 145)

Kongressbeslutet innebär att oppositionens omkring 40 ombud börjar diskutera möjligheten att bilda ett nytt parti redan innan kongressen var avslutad. Således ägnar oppositionen kongressens resterande tre dagar, söndagen den 18 februari till tisdagen den 20 februari åt att vårda sina egna angelägenheter. Redan på måndagen föreslår Karl Kilbom att sända ett manifest till Sveriges arbetare och bjuda in dessa till att bilda ett nytt parti. Splittringen var i och med detta så gott som ett faktum.
Lördagen den 24 februari står att publiceras en text av samme Kilbom i Stormklockan:

“Så har då det väntade inträffat. Partihögern har utan att blinka sprängt partiet. Inga varningar hjälpte, vare sig de starkaste skäl, vädjanden eller framhållandet av de allvarliga konsekvenserna. […] Allt under hr Brantings och hans korpralers hänsynslösaste svängande av piskan. Vissa ögonblick måtte dock hr Branting ha anfäktats av tvivel på den inslagna vägens framkomlighet; han lockade med att ‘följderna bli nog icke så farliga för partiet.’ […] Hr Branting må hur mycket han vill försöka inbilla sig och andra att ungdomsförbundets kongress kanske ändå kommer att desavouera den företagna omröstningen. Kanske kan höga partiledningen f.ö. behöva den trösten. Det måste nämligen medges att vederbörande har all anledning att känna sig bortkomna, då de se sin makt över ungdomsförbundet så litet svara mot de stora orden, att ungdomsförbundet så långt ifrån lyder order, finner sig i att komma i efterhand och själv ta ansvaret för vad som nu enligt vårt förmenande måste komma: partiets klyvning.” (Stormklockan, 24 februari 1917, s. 1)

Stormklockans redaktion 1917. Zeth Höglund och Sven Larsson-Linderot. Fotograf: Axel Malmström, 1917. Fotosamlingen vol. 12, löpnummer 1924, ARAB

Därefter skyller Kilbom splittringen på ”partihögerns” uppträdande på kongressen. Och i artiklar i Social-demokraten gäller förstås det motsatta: att ”partivänstern” ligger bakom den första svenska partisplittringen av ett parti på vänsterkanten.

Det nya socialdemokratiska partiet

Tisdagen den 27 februari publiceras ett manifest för bildandet av ett nytt socialdemokratiskt parti i tidningen Politiken, som grundades strax efter att fredskongressen 1916 avslutades. Tidningen är en konkurrerande opinionsbildare till Social-demokraten och har Ture Nerman och Fredrik Ström som redaktörer. I manifestet står att läsa:

”I de flästa länder har inom socialdemokratin funnits tvänne strömningar med olika syn på rörelsen i både principiella och taktiska frågor. Under världskrigets tryck har klyftan mellan dessa båda riktningar vidgats och i vissa fall redan lett till en sprängning av den organisatoriska enheten. Även i Svärge ha sedan länge dessa riktningar förefunnits. […] Vår övertygelse bjuder oss att i dessa maktorgiernas och principlösheternas tider bevara det mästa möjliga av den samhällsåskådning och de riktlinjer, som för en mansålder sedan bildade grundval och utgångspunkt för den svenska socialdemokratins genombrott. […] Vi inbjuda alla de organisationer som gilla ovan angivna tankar och riktlinjer, att utse ombud för att sammanträda till en kongress för överläggning och beslut rörande bildandet av ett nytt socialdemokratiskt parti. Denna kongress sammanträder i Stockholm den 12, 13 och 14 instundande maj.”

Manifestet var undertecknat av trettiofem namn, var av femton utgjorde hela den Socialdemokratiska riksdagsgruppens minoritet.

Onsdagen den 28 februari splittras riksdagsgruppen definitivt i och med att minoriteten begär utträde ur den med formuleringen:

”Med anledning av innehållet i partikongressens klandervotum mot riksdagsgruppens minoritet samt dess beslut och åtgöranden i åtskilligt annat varigenom detta misstroendevotum ytterligare skarpt understrukits, anse vi oss självfallet ej vidare kunna tillhöra gruppen utan anmäla vårt utträde ur densamma.” (Klockare, 1967, s. 20)

17 februari 1917

Brödransoneringen skärps. Dagsransonen för mjöl minskar med 50 gram.

19 februari 1917

Kafferansonering i Sverige. Priset på te ökar.

20 februari 1917

Denna tisdag uppstår hungerkravaller i New York när tusentals kvinnor från fattigdistriktet protesterar mot de orimliga matpriserna. Detta utlöser en bojkottkampanj som så småningom tvingade försäljarna att sänka sina priser. Om detta skriver den svenskamerikanska tidningen Arbetaren:

”De skyhögt stegrade lefnadsomkostnaderna ha nu lett dithän att värkliga hungerkravaller börjat förekomma i fattigkvarteren i fattigkvarteren i storstäderna. […] Och så hände det sig att när de för amerikanska städer typiska handkärrehandlarna skulle börja sin kommers i Brooklyn, så blefvo de överfallna af en hop af ett par tusen kvinnor. […] [D]e överföllo månglarna och vände upp och ned på deras kärror. Många af kvinnorna förklarade att de och deras barn formligen hålla på att svälta ihjäl.” (Arbetaren, 22 februari 1917, s. 1)

Den socialdemokratiska vänstergruppen i riksdagen 1917. På bilden syns bland annat Zeth Höglund, Fredrik Ström, Fabian Månsson och Carl Lindhagen. Fotograf: Okänd Zeth Höglunds arkiv, ARAB

Strejker var också vanliga i Förenta staterna. under 1917 års första halvår och under februari månad ägde uppskattningsvis mellan fyra- och femhundra sådana rum.

25 februari 1917

De tyska ubåtarna får order att sänka alla fientliga och neutrala fartyg utanför Storbritannien. Livsmedelsleveranser och transporter av krigsmaterial skall skäras av. I Sverige kritiserar liberalen Adelswärd och socialdemokraten Branting statsminister Swartz för partiskhet i ubåtsfrågan.

25 till 26 februari 1917

De socialdemokratiska kvinnorna sammanträder för en kongress. Tidigare under månaden meddelade centralstyrelsen följande:

”Glöm ej att taga med brödkorten! De som på platsen kunna erhålla resebrödkort, torde i god tid ombesörja erhållandet därav. För de andra torde det nog vara lämpligast taga bröd med sig. Socker är nog bäst att även taga med på resan.” (Morgonbris, nr. 2B 1917, s. 7)

26 februari 1917

Mjölkransonering i Sverige. Tsaren suspenderar Duman.

27 februari 1917

I Petrograd har hungerkravaller brutit ut och en konflikt vid Putilovverken har utvidgats. Tsaren beordrar in armén men soldaterna gör myteri och gemensam sak med befolkningen.

Ministerrådets ordförande furst Golitsyn och kabinettet avgår. Progressiva blocket bildar en dumakommitté och deklarerar att de i egenskap av en statskommitté har ersatt tsarens regering.

28 februari 1917

Sovjetens tidning ”Izvestija” manar folket att gripa makten.

Källförteckning - samtliga återfinns i ARAB: samlingar:

Arbetaren, 22 februari, 1917.

Gustafsson, A. (1976). SAP:s partisprängning 1917. Lund: Lunds universitet

Hansson, S. (red.) (1936). Svenska folkrörelser. 1, Nykterhetsrörelse. Politisk arbetarrörelse. Fackföreningsrörelse. Folkbildning. Kooperation. Stockholm: Lindfors.

Harenberg, B. & Söderberg, M. (red.) (1988). Krönika över 20:e århundradet. Stockholm: Bonnier

Haste, H. (1988) Det första seklet. D. 1 (1889-1939). Stockholm: Tiden

Höglund, Z. (1928) Hjalmar Branting och hans livsgärning. D. 1, Hövdingen. Stockholm: Tiden

Isaksson, A. (1985). Per Albin. 1, Vägen mot folkhemmet. Stockholm: Wahlström & Widstrand

Klockare, S. (1974) Den unge Per Albin – marxisten. Stockholm: Tiden

Klockare, S. (1967) Svenska revolutionen 1917-1918. Stockholm: Prisma

Lindgren, J. (1950). Per Albin Hansson i svensk demokrati. D. 1., 1892-1920. Stockholm: Tiden

Lindorm, E. (1959) Ett folk på marsch. D. 3. (1914-1932). Stockholm: Bonnier

Misgeld, K., Bergström, V., Åmark, K. & Molin, K. (red.) (1989). Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år. Stockholm: Tiden.

Morgonbris, nr. 2B 1917

Olsson, L. & Ekdahl, L. (2014). Klass i rörelse: arbetarrörelsen i svensk samhällsutveckling. ([Ny uppl.]). Stockholm: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Olsson, S. (1999). [Redogörelse för partisplittringen 1917]. Åmål: [S. Olsson]

Politiken, 27 februari, 1917.

Rösträtt för kvinnor, nr. 4, 1917.

Shaw, W. & Pryce, D. (1993). Tsarryssland, Sovjetunionen, Ryssland: [en uppslagsbok]. Västerås: Ica

Social-demokraten, 12 februari, 1917.

Sv. socialdemokratiska arbetareparti (1917), Kongressprotokoll.

Svenska socialisten
, 8 februari, 1917.

Ström, F. (1942). I stormig tid: memoarer. Stockholm: Norstedt.

Boktips februari 2017

Thu, 2017-02-23 11:15
International review of social history, Volume 61, special issue 24, Cambridge University press 2016, 284 s.

ARAB har ca 130 löpande tidskrifter på svenska, norska, danska, franska, tyska, holländska, portugisiska och engelska. Det svenska och engelska materialet överväger, från Sverige finns alla de vanliga veckotidningarna och politiska tidskrifterna, från t.ex. LO, LO:s förbund, och SAP, SAC och V. De är ett viktigt komplement till vårt övriga bestånd av arkiv och biblioteksmaterial, och används inte minst på nationell nivå i vår fjärrlåneverksamhet till andra forskande institutioner och universitet/högskolor.
En av de mest renommerade tidskrifterna är International review of social history (IRSH), en vetenskaplig forskningstidskrift som utges av vår systerorganisation i Amsterdam, International institute of social history (IISH). Den behandlar framförallt arbetarhistoria i internationellt och globalt perspektiv, och utges sedan 1956. Den utges med tre tjocka nummer per år, plus ett s.k. ”special issue”, 2016 års specialnummer behandlar ”Conquerors, employers and arbiters: States and shifts in labour relations, 1500-2000” (not: ”Arbiter-Arbitration=Skiljedom”).
Här presenteras i elva uppsatser arbetarhistoria ur olika perspektiv, inte minst ”långa”, från Kina, Ryssland (på 1700-talet), gruvarbete i Bolivia, Mozambique, kolonialismen i Nederländerna, den japanska kolonialismen under 1900-talet, kolonialismen i Spanien i historisk kontext, Turkiet, ”prekariatsarbete” i dagens Portugal, och slutligen en uppsats om arbete och välfärd i Sverige visavi EU, av Max Koch från Lunds universitet. Specialnumret är på 284 sidor, motsvarande en normal bokantologi!

Philippe Bourrinet, The Dutch and German communist left (1900-68) : ”Neither Lenin nor Trotsky nor Stalin!” ” All workers must think for themselves!” / Leiden : Brill, 2017, 639 s.

Denna bok följer på ett minutiöst sätt en strömning inom den europeiska kommunismen i spåren, en strömning som genererar andra strömningar, lösligt sammanknutna eller i opposition mot varandra utifrån liknande utgångspunkter. Det tog sin början i Holland med det lilla partiet Sociaal-Democratische Partij (SPD), vars medlemmar kom att kallas ”tribunister” efter den tidskrift, De Tribune, som partiet gav ut. Partiet var antireformistiskt och antirevisionistiskt och dess ledande företrädare var Herman Gorter (1864-1927) och Anton Pannekoek (1873-1960), den förstnämnde en av marxismens främsta populisatorer, den sistnämnde en av dess främsta teoretiker. De samarbetade nära med det tyska radikala kommunistpartiet Kommunistische Arbeiter Partei Deutschlands (KAPD) och byggde mycket av sin propaganda och teoretiska styrka på socialistisk internationalism och rådskommunism. Lenins skrift Kommunismens barnsjukdomar riktade skarp kritik mot rörelsen och 1921 uteslöts de ur Komintern. Bourrinet leder oss vidare i denna strömnings alla flöden och kan bland annat konstatera att det mytomspunna 1968 ledde till en renässans för dess skrifter och teorier.

Holger Weiss, red.: International communism and transnational solidarity : radical networks, mass movements and global politics, 1919-1939 / Leiden : Brill, 2017, 375 s.

Komintern, eller Tredje internationalen, grundades 1919 och upplöstes 1943. Organisationen var ett uttryck för arbetarinternationalism och förespråkade genomdrivandet av en världsrevolution enligt rysk revolutionsmodell. Samtidigt var den ett propagandainstrument för Sovjetunionen. Under den stalinistiska tiden, då strategin kom att vara revolution i ett land och utrensningarna florerade, inleddes dess nedgång. Denna bok låter oss studera dess internationella arbete i detalj. Fram tonar en rik flora av rörelser som verkar transnationellt under mellankrigstiden och som mer eller mindre lösligt knyter an till Komintern. Internationella arbetarhjälpen, Röda hjälpen, The League Against Imperialism, The International of Seamen and Harbour Workers, The International Trade Union Committee of Negro Workers för att bara nämna några.

I ett förord kan tre av antologins författare, Bernhard Bayerlein, Kasper Braskén och Holger Weiss, skriva att något som var genomgående i dessa organisationer var en radikal internationalistisk solidaritet, som ofta kombinerade en radikal syn på kön, ras och klass med anti-kapitalism, anti-imperialism och anti-fascism.

Yulia Gradskova och Monica Quirico (red.), Solidariteten med Chile 1973-1989 / Huddinge: Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola, 2016, 78 s.

Vad som borde kallas det första 9/11 eller ”11 september” inträffade i och med 1973 års militärkupp, när den demokratiskt valda presidenten Salvador Allende tog sitt eget liv. Allende efterträddes av Augusto Pinochet, vars militärdiktatur tog slut efter knappt 17 år. Under denna långa period torterades, dödades och ”försvann” tusentals människor. Hundratusentals chilenare flydde från sitt hemland. Mot bakgrund av dessa händelser framväxte en av 1900-talets största solidaritetsrörelse, där den svenska som bekant var en av de största.

Under det förlidna året hölls ett vittnesseminarium där människor som när det begav sig var engagerade i solidaritetsrörelsen för Chile. Panelen bestod av fem personer däribland musikartisten Jan Hammarlund och Anna Rydmark Venegas, som var en av Chilekommitténs grundare. Denna bok är i huvudsak av en transkription av seminariet, som i sin tur består av samtal om hur det var att vara aktiv i den solidaritetsrörelse som på ett eller annat sätt förenar de medverkande. Detta är alltså ett dokument över ett källskapande seminarium, som Håkan Blomqvist nämner i inledningen. Han fortsätter:

Då förstår ni att det inte är så att vi ska gå till källorna för att få veta vad som egentligen hände, utan det här är vad den här panelen just idag anser hände. Men det fiffiga och spännande är att det ofta leder till forskningsuppslag, alltså att man får många idéer när man kan gå igenom sånt här material, till ingångar i forskningen. Det är så det här formatet, vittnesseminariet, är. (s. 11)

Alexander Berkman, Anarkismens ABC / Stockholm : Anarkistiska studier, 2016, 145 s.

1920-talet var ett mörkt årtionde för den anarkistiska rörelsen. Bland annat hade hundratals anarkister utvisats ur USA 1919 (däribland Emma Goldman och Alexander Berkman) och i den nya staten Sovjetunionen hade en stor mängd anarkister antingen fängslats eller avrättats. År 1926 bad den New York-baserade Jewish Anarchist Federation nyssnämnde Berkman att skriva en introduktion till anarkismen och dess tankegångar ämnad för en bred allmänhet. Givetvis ser världen idag inte ut som den gjorde 1929, när boken först publicerades. Men alldeles oaktat detta fungerar boken som en utmärkt introduktion till den som vill förstå det tidiga 1900-talets anarkokommunistiska tankegångar.

Utlysning av Rudolf Meidner-priset 2017

Thu, 2017-02-09 12:34
Rudolf Meidner-priset för forskning i fackföreningsrörelsens historia, 2017

Forskningsrådet vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek utlyser Rudolf Meidner-priset för forskning i fackföreningsrörelsens historia för 2017. Beträffande priset, vars summa för närvarande är sammanlagt 25 000 kr, gäller följande:

• Priset tilldelas i första hand framstående yngre forskare eller författare av tryckta arbeten, vilka väsentligt bidragit med ny kunskap om fackföreningsrörelsens historia eller angränsande ämnen. Till grund för bedömningen ligger inte bara arbetets vetenskapliga halt utan också dess informationsvärde och tillgänglighet för en bredare publik.

• Prissumman kan tilldelas en eller delas mellan flera författare.

• Två exemplar av arbeten ska sändas in av författaren själv eller av annan person och skall ha inkommit senast den 1 juni 2017/ till

Silke Neunsinger
Arbetarrörelsen arkiv och bibliotek
Elektronvägen 2, 141 49 Huddinge

• Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och dess forskningsråd kan också på eget initiativ ta upp arbeten för bedömning.

• Forskningsrådet beslutar om pristagare under hösten 2017.

För närmare upplysningar: Silke Neunsinger (tel 08-412 39 27) eller Mikael Eivergård
(tel 08-412 39 01), Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek; e-post: förnamn.efternamn[a]arbark.se

Stockholm i februari 2017

Silke Neunsinger
Forskningsrådets sekreterare

Tidigare pristagare har varit Annette Thörnquist (Uppsala, 1995), Eva Blomberg (Stockholm, 1996), Lisa Öberg (Stockholm, 1997), Anders Kjellberg (Lund, 1998), Göran Salmonsson (Uppsala, 1999), Gunnela Björk (Örebro, 2000), Örjan Nyström (Göteborg, 2001), Carina Gråbacke (Göteborg, 2002), Roger Johansson (Malmö/Lund, 2003), Urban Lundberg (Stockholm) och Magnus Nilsson (Lund; båda 2004), Lars Hansson (Växjö) och Rebecca Svensson (Västerås/Uppsala; båda 2005), Anders R. Johansson (Visby 2006), Jonas Sjölander (Växjö 2007), Jimmy Engren (Växjö 2008), Jesper Johansson (Växjö 2009), Andres Brink-Pinto (Lund) och Björn Ohlsson (Göteborg, båda 2010), Sofie Tornhill (Berlin/Stockholm 2011), Rasmus Fleischer (Stockholm 2013), Lena Sohl (Uppsala 2014), Malin Nilsson (Göteborg 2015), Matias Kaihovirta (Åbo 2016).

150 år sedan Kapitalet kom ut

Fri, 2017-02-03 14:13

Vår äldsta utgåva av Kapitalet, den reviderade utgåvan från 1872. En fullödig beskrivning av allt som rör Kapitalet ges i Marx/Engels Gesamtausgabe (MEGA).

I Paris 1843, tjugofem år gammal, började Karl Marx studera politisk ekonomi på ett systematiskt sätt och föresatte sig att skriva ett omfångsrikt verk som förde kritiken av den bestående ordningen till en högre nivå. Ambitionen kan tydligt utläsas ur hans tidiga verk, De ekonomisk-filosofiska manuskripten (1844), Den tyska ideologin (1845-46), Filosofins elände (1847), Lönearbete och kapital (1847), Kommunistiska manifestet (1848). Redan i dessa verk redogjordes för vad som skulle komma i mer utarbetad form i Kapitalet: Grunderna vad gäller den kapitalistiska exploateringen, de oförsonliga motsättningarna mellan kapitalisternas och löntagarnas intressen, kapitalismens antagonistiska och förgängliga karaktär.

I augusti 1849 tvingades Marx emigrera till London där han fortsatte sina omfångsrika studier av det omgivande samhällssystemet. Till Friedrich Engels, hans trogne vän och medarbetare, kunde han år 1851 skriva att han om fem veckor trodde sig vara ” klar med hela den ekonomiska skiten” och därmed i stånd att kasta sig över en annan vetenskap.

Men samtidigt som han kämpade med sitt ambitiösa projekt, kämpade han mot fattigdom, nöd och sjukdom. Dessutom var han djupt engagerad i Internationella Arbetarassociationens (Första internationalen, 1864-1874) politiska arbete. I slutet av 1850-talet fanns emellertid den manuskripthög som sedermera skulle få namnet Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie (gavs ut på svenska i urval 1971 och 2010).

Sexton år efter det tidigare nämnda brevet till Engels, kunde han meddela samme person:

”Denna vecka blir alltså skiten färdig.”

September 1867. Så låg då första delen av Kapitalet på disken. Ett verk präglat av idogt kunskapsinsamlande, frustande ilska, frätande ironi och vittomfattande lärdom. Samt av motsatsförhållandenas vikt, sten som slås mot sten för att frambringa gnistrande energi och få fastfrusna förhållanden att röra på sig.

Det översattes tidigt, 1872, till ryska. En fransk översättning gavs ut 1875 och inför den ansåg sig Marx tvingad att göra omfattande redigeringar, vilket skulle visa sig vara den sista gången som Marx själv var inblandad i utgivningen och redigeringen. Han dog 1883 och de två nästkommande banden av Kapitalet utgavs av Engels, del två 1885 och del tre 1894, då Engels hade ett år kvar att leva.

Kapitalet ges ut i svensk språkdräkt på Tidens förlag 1930. Översättare var Rickard Sandler, som i sitt förord påpekade att han påbörjat verket 18 år tidigare. En ny översättning, denna gång av Ivan Bohman, såg dagens ljus 1969. En sjätte upplaga kom 2013.

Tre citat ur Kapitalet, första bandet. Samtliga från svenska upplagen 2013.

”Hur ryslig och motbjudande upplösningen av de gamla familjeförhållandena inom det kapitalistiska systemet än kan te sig, så skapar dock storindustrin den nya ekonomiska grundvalen för en högre form av familjeliv och för ett bättre förhållande mellan könen, genom att den tilldelar kvinnor, barn och ungdomar avgörande roller i den samhälleliga produktionsprocessen utanför hemmet. Det är naturligtvis lika enfaldigt att tro, att familjens kristligt-germanska form är evig och oföränderlig, som att anse att den gammalromerska eller den gammalgrekiska eller den orientaliska var det. Alla dessa former är för övrigt led i en sammanhängande historisk utveckling. Det är också uppenbart, att samarbete mellan människor av bägge könen och ur olika åldersstadier i samma produktionsprocess under lämpliga samhällsförhållanden bör kunna bilda grundvalen för en human utveckling. Under de brutala kapitalistiska formerna är detta samarbete i stället en källa till fördärv och slaveri, emedan arbetaren är till för produktionsprocessen, inte omvänt produktionsprocessen för arbetaren.” (s. 427-8)

”Kapitalet frågar inte efter arbetskraftens livslängd. Det som intresserar kapitalet, är bara det maximum av arbetskraft, som det kan tillägna sig under loppet av en arbetsdag. Det uppnår detta syfte genom att förkorta arbetskraftens livslängd, på samma sätt som en girig jordbrukare uppnår ökad avkastning genom att utsuga åkerjorden.” (s. 228)

”Och Antipatros, en grekisk diktare från Ciceros tid, hälsade uppfinningen av vattenkvarnen att mala spannmål med, denna grundform för allt produktivt maskineri, såsom slavinnornas befriare och den gyllene tidsålderns skapare. ’Dessa hedningar, ja dessa hedningar!’ De begrep ingenting alls av politisk ekonomi och kristendom ( … ). De begrep bl a inte, att maskinen är ett beprövat medel att förlänga arbetsdagen, och de ursäktade måhända den enes slaveri som ett medel för den andres fulla mänskliga utveckling. Men de saknade de speciellt kristliga känslor, som är nödvändiga för att predika massornas slaveri i syfte att göra några råa och halvbildade knoddar till ’eminent spinners’, ’extensive sausage makers’ och ’influential shoe black dealers’.” (s. 355)

Några verk med klar anknytning till Karl Marx Kapitalet utgivna under senare år. Finns i vår bibliotekskatalog

“Das Kapital” kompakt / Georg Fülberth Köln : Papyrossa, 2011
A companion to Marx’s Capital / David Harvey London : Verso, 2010
A companion to Marx’s Capital. Volume 2 / David Harvey. London : Verso, 2013
A political history of the editions of Marx and Engels’s “German ideology” manuscripts / by Terrell Carver, Daniel Blank New York : Palgrave Macmillan, 2014
An introduction to the three volumes of Karl Marx’s Capital / by Michael Heinrich ; translated by Alexander Locascio. New York : Monthly Review Press, 2012
Att studera Kapitalet : Första boken. Kommentar och studiehandledning / Mats Lindberg Lund : Arkiv, 2013
Behind the crisis : Marx’s dialects of value and knowledge / Guglielmo Carchedi. Chicago, Ill : Haymarket, 2012
Capital and community / Jacques Camatte ; [översättning: David Brown] New York : Prism Key Press, 2011

Kapitalet som serietidning. Kapitalet med bubblor av Carlos Barradas (1982)

Das Kapital : Rezensionen, Konspekt, Texte. 1.4, Friedrich Engels über “Das Kapital” / Friedrich Engels ; [ed. Bearb. und Kommentierung: Rolf Hecker] Berlin : Dietz, 2011
Das Kapital. 1.3, Briefe über das Kapital / Karl Marx ; [ed. Bearb. und Kommentierung: Rolf Hecker] Berlin : Dietz, cop. 2010
Der sich selbst entfremdete und wiedergefundene Marx / Helmut Lethen … (hrsg.) München : Wilhelm Fink, 2010
In Marx’s laboratory : critical interpretations of the Grundrisse / edited by Riccardo Bellofiore, Guido Starosta, and Peter D. Thomas. Leiden : Brill, 2013
Inledning till Kapitalet : särtryck ur sjätte upplagan av första boken / Mats Lindberg Lund : Arkiv, 2013
Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet / Michael Heinrich Hägersten : Tankekraft förl, 2013
Kapital & Kritik : nach der “neuen” Marx-Lektüre / Werner Bonefeld, Michael Heinrich Hamburg : VSA Verlag, c2011
Kapitalet : kritik av den politiska ekonomin. Bok 1, Kapitalets produktionsprocess / Karl Marx ; översättning: Ivan Bohman ; inledning: Mats Lindberg. 6 uppl. Lund : Arkiv, 2013
Marx : a guide for the perplexed / John Seed. London : Continuum, c2010.
Marx and singularity : from the early writings to the Grundrisse / Luca Basso Leiden : Brill, 2012.
Marx and the politics of abstraction / by Paul Paolucci Leiden ; Boston : Brill, 2011.
Marx’s Capital, method and revolutionary subjectivity / by Guido Starosta. Leiden : Brill, 2016
Marx’s Grundrisse / Simon Choat London New York : Bloomsbury Academic, 2016
Marx’s Inferno : the political theory of Capital / William Clare Roberts. Princeton : Princeton University Press, [2017]

Inlaga från Kapitalet som serietidning. Kapitalet med bubblor av Carlos Barradas (1982)

Marx’s temporalities / Massimiliano Tomba Leiden : Brill, 2013
MEGA - halvvejs fremme Artikel : ett internationellt projekt / Gerd Callesen Arbetarhistoria (2011:4)
PolyluxMarx : a Capital workbook in slides. Vol. 1 / Valeria Bruschi … New York : Monthly Review Press, 2013
PolyluxMarx : Bildungsmaterial für Einführungen ins Kapital. Bd 2 / Valeria Bruschi … Berlin : Dietz, 2015
Prüfstein Marx : zu Edition und Rezeption eines Klassikers / hrsg. von Matthias Steinbach und Michael Ploenus. Unter Mitarb. von Benedikt Einert Berlin : Metropol-Verl, 2013
Reading capital : the complete edition / Louis Althusser ; Etienne Balibar, Roger Establet, Jacques Ranciere and Pierre Macherey London Verso 2016
Reading Marx in the information age / Christian Fuchs. New York : Routledge, 2016
Representing Capital : a commentary of volume one / Fredric Jameson London ; New York : Verso, 2011
The Marx dictionary / Ian Fraser and Lawrence Wilde. London : Continuum, c2011.
Time in Marx : the categories of time in Marx’s Capital / Stavros Tombazos Chicago : Haymarket, 2014

Januari 1917

Fri, 2017-01-27 10:27

År 1917 börjar med en försmak av kommande kriser och olyckor: första världskriget förvärras och därmed livsmedelsbristen, oron i Ryssland tilltar, 15 000 indonesier dör i jordbävning. Stockholms arbetarbibliotek fyller 25 år och Anton Nilson döms till döden för bombattentatet mot Amalthea.

1 januari 1917

– Stora protestmöten hålls i Stockholm, Göteborg och Malmö mot Tysklands deportation av belgiska arbetare. I Stockholm håller Hjalmar Branting tal. Möten hålls även i andra länder såsom Frankrike. Belgiens arbetare har via Internationalen vädjat till världsopinionen.
– I Sverige får Katrineholm och Sollefteå stadsrättigheter. Sollefteå stad bildas den 1 januari 1917 (enligt beslut den 30 december 1916) genom en ombildning av den dåvarande Sollefteå köping.
– AB Stockholms Spårvägar (SS) bedriver kollektivtrafik i Stockholm mellan den 1 januari 1917 och den 31 december 1966, då verksamheten övergår i AB Storstockholms Lokaltrafik (SL). Verksamheten innebär från början enbart spårvagnstrafik men utökas 1925 till att även innefatta busstrafik då företaget blir delägare i Stockholms Centrala Omnibus AB.

Stockholms arbetarbibliotek, Storgatan 24 A. Fotosamlingen vol 3331/11, löpnummer 1760, ARAB

5 januari 1917

– Stockholms arbetarbibliotek fyller 25 år, men högtidlighållandet uppskjuts till den 21 januari.

8 januari 1917 - brödransonering

– Statens livsmedelskommission, ursprungligen Folkförsörjningsnämnden, existerar mellan 1914 och 1917 samt 1939 och 1950 för att handha ransoneringen av livsmedel och andra dagligvaror som det råder begränsad tillgång på grund av de två världskrigen. Kommissionen inrättas 1914 för att organisera de statliga åtgärderna inom livsmedelsförsörjningsområdet. När ransonering blir nödvändig inrättas 1916 Folkhushållningskommissionen, som leder förarbetet inför ransoneringen.

I juli 1917 övertar Folkhushållningskommissionen alla livsmedelskommissionens uppgifter och blir centralorgan för livsmedelsförsörjningen i Sverige. 19 december 1916 beslutas om införande av ransonering på bröd, vilken träder i kraft 8 januari 1917, då alla förråd av vete och råg såväl otröskad som tröskad beslagtas och i Norrland korn samt mjöl och bröd därav.

Efter inventering av lagren erhålls från och med den 15 januari en dagsranson om 250 gram mjöl eller 325 gram mjukt bröd eller 200 gram hårt bröd. Personer med tungt arbete kan tilldelas påbrödskort om 50 gram mjöl per dag. Brödkorten gäller enbart inom respektive område - resande kan mot inlämnade av sina ransoneringskuponger få särskilda resbrödkort och trafikpersonal vid Statens järnvägar och Postverket erhåller särskilda ransoneringskort för trafikpersonal. Efter en minskning av dagsransonen till 200 gram mjöl per dag i februari 1917 höjs den åter i november 1918 till 250 gram. 25 augusti 1919 hävs ransoneringen på bröd.

9 januari 1917 – strejker och Tsarrysslands siste ministerpresident

– Stora strejker äger rum i Moskva – enligt bolsjevikuppgift strejkar 300 000. Demonstrationer skingras av polis i Petrograd och Moskva. Nikolaj Dmitrijevitj Golitsyn, född 12 april 1850, död 2 juli 1925, är Tsarrysslands siste ministerpresident (premiärminister). Golitsyn utnämns till guvernör i Archangelsk 1885 och i Tver 1902, senator 1903 och medlem av kejserliga rådet och president i hjälpkommittén för krigsfångar 1915. Han har innan sin utnämning till ministerpresident 1917 varit verksam inom tsaritsan Alexandra av Hessens välgörenhetsarbete och har liten erfarenhet av politik.

Den 9 januari 1917 blir han motvilligt ministerpresident och avgår den 12 mars samma år i samband med februarirevolutionen (februari enligt den Julianska kalendern) då även tsar Nikolaj II abdikerar. Han är därefter inte politiskt aktiv och tjänar sitt levebröd som skomakare och trädgårdsmästare. Trots detta arresteras han flera gånger och avrättas i Leningrad 1925 på grund av påstådda kontakter med kontrarevolutionära grupper.

10 januari 1917 – Silent Sentinels

– The Silent Sentinels (De tysta vaktposterna) inleder sina protester framför Vita huset under Woodrow Wilsons presidentskap. Vaktposterna är en grupp kvinnor som under tystnad demonstrerar för kvinnlig rösträtt. Protesterna organiseras av Alice Paul och National Woman’s Party. Kvinnorna posterar sex dagar i veckan fram till 4 juni 1919, då tillägget om kvinnors rösträtt införs i USA:s grundlag.

Amaltheakommittén 1917. Axel Holmström, Carl Lindhagen, Carl Cederholm och Einar Ljungberg. Fotograf: Axel Malmström, 1917. Fotosamlingen vol 3331/1/1, löpnummer 31, ARAB

27 januari 1917 – Anton Nilson

, arkiv nr 1555, affisch nr XL/1916/001, ARAB”], arkiv nr 1555, affisch nr XL/1916/001, ARAB”]– En nådeansökan från Anton Nilsons avslås. Fängelsemyndigheterna i Härnösand anser honom inte tillräckligt ångerfull. Anton Nilson, folkbokförd Nilsson, född 11 november 1887 i Norra Sandby socken i Skåne, är ungsocialistisk agitator och aktivist. Han deltar i det så kallade Amaltheadådet mot brittiska strejkbrytare natten mellan den 11 och 12 juli 1908 varvid en man dör och 23 skadas. Nilson döms som en av de sista i Sverige till döden (genom giljotinering), men benådas till livstids straffarbete och blir även den längst överlevande.

Bombattentatet mot Amalthea gör honom till Sveriges förste moderne terrorist. Så småningom uppstår en massrörelse för Nilsons och hans två medhjälpare Algot Rosbergs och Alfred Sterns frigivning, och advokaten Axel Holmström engagerar sig i fallet. I oktober 1917 benådar Edén–Brantings nytillträdda vänsterregering Nilson, som utbildar sig till flygare och blir stridsflygare i Sovjetunionen.

Efter Stalins makttillträde återvänder Nilson 1926 till Sverige, arbetar vid sovjetiska handelsdelegationen, är några år ombudsman i Socialistiska Partiet och därefter inblandad i ett affärsföretag. Senare delen av livet ägnar Nilsson åt författarskap och folkbildningsarbete. Hans memoarer Dömd till döden för Amalthea (1962) är välskrivna och målande beskrivningar av svåra barn- och ungdomsår och personliga upplevelser av brutalitet och sadism i svenska fängelser. Från Amalthea till ryska revolutionen (1980, 1987) ger unika inblickar i Röda armén under 1920-talet. Anton Nilson dör den 16 augusti 1989 i Enskede församling i Stockholm vid 101 års ålder.

Tiden januari 1917

– Karl Hedmansson beskriver “Näringsproblemet i Sverge 1917″ och förordar bland annat konsekventare prisreglering för att råda bot på bristen på vissa livsmedel.
– Gösta Langenfelt utreder “Den svenska skämttidningskulturen”, där han anser Strix, Naggen och Söndags-Nisse hålla hög klass internationellt, medan deras tyska motsvarigheter och dessas svenska eftersägare förfallit under kriget.
– Ejnar Hedeman menar att kriget medfört en allmän “Kulturell regress” i vulgär och reaktionär riktning med bland annat löjeväckande dyrkan av Karl XII företrädd av Verner von Heidenstam och Sven Hedin med flera.

31 januari 1917

– Tyskland proklamerar det oinskränkta ubåtskriget vilket inleds nästa dag med 111 ubåtar. Ubåtskrigets syfte är att avskära Storbritannien och Frankrike från import, särskilt av krigsmateriel.

Material ur samlingarna:

Stockholms Arbetarebibliotek 1892-1917 : minnesskrift utg. till 25-årsdagen / red. av Fredrik Nilsson
Tidstecken : Stockholms arbetarbibliotek och samhällskroppens utformning, 1892-1927 / Hans Larsson

Affischsamlingen, ARAB

Fotografier från Fotosamligen, ARAB

Detta är den första av 12 artiklar om revolutionsåret 1917, följ dem via ämnestagg 1917, se nedan.

Revolutionsåret 1917 - en återblick

Tue, 2017-01-24 10:11

I år är det jämnt 100 år sedan 1917. Det år som gått till historien som sluttampen på första världskriget, men även det år då protester och hungerkravaller präglade hela Europa. Sverige inte undantaget. Kriser, olyckor, livsmedelsbrist, hungerkravaller, revolution och revolutionsrädsla var kännbart även här. I en rad artiklar under detta år kommer vi att lyfta fram detta år med avstamp både i internationella och nationella händelser, samt ur våra samlingar.

9 Maj 1917. Läs mer om denna månads händelser och vad bilden föreställer under maj månads artikel. Fotografi ur Per Albin Hansson personarkiv, 204:0455, ARAB

Snart kommer den första av 12 artiklar publiceras på vår webbsidan. En för var månad för år 1917, späckat med händelser som knyter an både till den internationella och nationella politiska scenen, men även med direktanknytning till våra samlingar.

Tanken är att ge allmänheten en bild av den bredd av material som ARAB inhyser - men även givetvis att lyfta fram det som skedde 1917. För många är detta händelser som ligger i historiens mörker, men många av händelserna knyter an till händelser idag, och händelser för 50 år sedan.

Artikeln för Januari 1917 kommer snart att publiceras - och för den uppmärksamme - en ny webbsida kommer att likaså lanseras i och med detta publiceringsprojekt över revolutionsåret 1917.

God fortsättning på 2017 önskar vi på ARAB!

Pansarkryssarens kapten har mönstrat av - Molly Johnson död

Fri, 2017-01-20 14:19

Molly Johnson vid tiden för debuten (kring 1955), Källa: Wikipedia, public domain.

Morgonen den 29 november 2016 avled den 85-åriga arbetarförfattaren Molly Johnson på St Görans sjukhus i Stockholm. Molly Johnson hör dock till det fåtal författare som gjort sig odödliga genom ett enda verk, i hennes fall debutromanen Pansarkryssaren, senast återutgiven 2009.

Molly Johnson föddes den 24 januari 1931 och växte upp i en arbetarfamilj i Hofors i Gästrikland. Då hon gav ut sin debutroman hade hon arbetat som hushållerska, gått Poppius journalistskola i Stockholm och även gift sig och fått barn. Hon skrev Pansarkryssaren efter att ha sett Sergej Eisensteins filmklassiker Pansarkryssaren Potemkin på Folkets Hus-bion i Hofors.

Filmen från 1925 om ett matrosuppror med blodigt slut hade länge varit förbjuden av Statens biografbyrå och fick visas i Sverige först på 1950-talet. Johnson fick av filmen uppslag till en novell, som publicerades i BLM 1954 och senare kom att utgöra romanens första del. Textens djärvhet och originalitet gav upphov till ett stort antal anbud från förläggare. Året efter utkom romanen.

Vad Molly Johnson såg för sig och i texten måleriskt skildrar är hur pansarkryssaren med de upproriska matroserna kommer till Grusviken, ett brukssamhälle som påminner om verklighetens Hofors. Pansarkryssaren pressar sig i dimman uppför ån inför häpna Grusviksbor och medför ett budskap om revolution och befrielse. Jublet uteblir dock; järnverksarbetarna är avvaktande och förvirrade. Bruksdisponent och myndighetspersoner tillkallas och vet hur man avvärjer hot utifrån. Revolutionsmatrosernas kampglöd falnar, de ger upp och anpassar sig.

Samtidigt provsprängs en vätebomb i Stilla havet. På lyxhotellet Grandest på Grand Bahamas vältrar sig överklassen i överflöd, och när tiggarna från kåkstaden kommer för nära öppnar rikemanssönerna eld och anställer blodbad. Slitet, våldet och förtrycket hänger samman, och de fortsätter så länge ingen gör något åt dem.
Johnson skriver en suggestiv, mångstämmig prosa, där språket pendlar mellan det associativt poetiska och kärv dialekt, och där idyllisk reseskildring med exotiska inslag kan slå över i saklig dokumentär. Romanen saknar huvudpersoner och kollektivet och klassen står i centrum; händelsernas plats och tid är obestämda. Tillsammans med det stilistiskt nyskapande språket fjärmar detta Pansarkryssaren från socialrealistisk arbetarlitteratur och närmar den till litterärt nydanande arbetarförfattare som Martin Koch och Eyvind Johnson, men även till ryska surrealistiska författare som Nikolaj Gogol, Andrej Belyj och Michail Bulgakov.

Samtidigt innehåller boken ett uttalat politiskt budskap och en tydlig protest mot klassamhällets orättvisor och avhumanisering, och Molly Johnson uttrycker det, i likhet med sin stora förebild C. J. L. Almqvist, inte utan religiösa undertoner.

Efter barn- och ungdomsboken Guje med flätorna året därpå dröjde det nästan trettio år innan nästa roman, Morbror Anders, kom ut. Den inkännande skildringen av en gammal stukad bruksarbetare belönades med Tidningen Vi:s litteraturpris 1984. Molly Johnson har också skrivit flera så kallade LL-böcker (lättlästa böcker) och bearbetat klassiska verk till lättläst. 1989 skrev hon tillsammans med sin dotter litteraturvetaren och författaren Tilda Maria Forselius Mormorsboken, tre generationers vittnesmål om drömmar och tungt arbete. Hon har även arbetat som journalist och skrivit sagor och noveller för pressen.

När Pansarkryssaren publicerades 1955 var Molly Johnson 24 år och spåddes en lysande framtid som författare. Så blev det inte, men Johnson är en av dem som i skymundan utvecklat arbetarromanens form. Hon hänvisade själv till att hon ägnat mycken tid åt att sköta hem och barn, men prestationsångest och skygghet för offentlighet kan också ha spelat in. Hennes debutverk har dock förblivit en klassiker och inspirationskälla, som då och då ges ut på nytt.

Källor:
Kristian Ekenberg, “Hoforsförfattaren Molly Johnson är död”, Gefle Dagblad 2 december 2016
Gregor Flakierski, “Pansarkryssare avlossar en modernistisk salva”, Flamman 10 december 2009
Molly Johnson, Pansarkryssaren, 1979, nr 67/9083, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB)
Molly Johnson, Morbror Anders, 1988, nr 40285 (ARAB)
Anna Jörgensdotter, “Till minnet av Molly Johnson och tack för allt”, Arbetarbladet 1 december 2016

Vi bygger landet - av Yvonne Hirdman

Wed, 2017-01-18 14:55

Vi bygger landet är en av den svenska arbetarrörelsens klassiska kampsånger, men även en klassiskt översiktsverk av historikern Yvonne Hirdman av arbetarrörelsens historia fram till och med Olof Palme.

Vi bygger landet (1979) har sedan den gavs ut första gången vandrat mellan många nävar på bibliotek och i studiecirklar. Den tar upp arbetarrörelsens viktigaste händelser, ger en idébakgrund till organisationerna och personerna.

Vi vill passa på att uppmärksamma både boken och Yvonne då det just idag, den 18:e januari, är hennes födelsedag. Ett stort grattis till Yvonne!

Vill du ha ett gratisexemplar av boken?


Under januari och februari kommer vi att skänka bort exemplar från boken i vår forskarexpedition. Besök oss och få ett gratisexemplar! Vi kommer även att bjuda på en hel del annan litteratur.

Läs om Yvonne Hirdmans egna ord kring Vi bygger landet

I Medan jag var ung : ego-historia från 1900-talet (2015) skriver Hirdman om dels upprinnelsen till boken men även om det ögonblick då hon skulle presentera boken framför “arbetarrörelsens hela elit” - däribland Tage Erlander och Olof Palme. Se även fotografierna från arkivet föreställande just Palme och Erlander vid mötet med Hirdman.

JA JÖSSES - samarbetet mellan mig och Hans Haste på Pogo Press som hade börjat efter lite trevande på vårvintern 1975 - nu låg boken där. Stor, praktfull, fylld av bilder, av små textbitar efter varje kapitel ur protokoll, böcker och artiklar, dikter. Det var Hans Hastes dröm som nu gick i uppfyllelse mer än min: en bok om den svenska arbetarrörelsens framgångssaga - vi bygger landet.

Medan jag var ung : ego-historia från 1900-talet, Yvonne Hirdman (Ordfront: Stockholm, 2015) s. 254

Boken presenterades den 31 maj 1979 klockan 17.00. Nu stod jag här. Framför hela arbetarrörelsens elit och Haste lyste som en sol­uppgång. Där satt Olof Palme och där var Tage Erlander, oj oj. Där satt den gamle Anton Nilson (han som satte fyr på båten Amalthea där det fanns strejkbrytare och året var 1908 och en dog), hjälp, där satt Alva Myrdal och Gunnar Myrdal och - helvete - Hilding Hagberg och Gunnar Sträng och Torsten Nilsson, Axel Strand, Sven Andersson, Sven Aspling - och många, många fler. Rummet var fyllt. Rummet var varmt.

Medan jag var ung : ego-historia från 1900-talet, Yvonne Hirdman (Ordfront: Stockholm, 2015) s. 258

Yvonne Hirdman, Tage Erlander och Hans Haste. Juni 1979. Fotograf ej angiven. ARAB, LO-tidningens arkiv: 2816/1/31

Yvonne Hirdman och Olof Palme. 1979. Foto: Jan E Nilsson, ARAB, LO-tidningens arkiv: 2816/1/31

Boktips januari 2017

Tue, 2017-01-17 14:41
Trebor Scholz, Uberworked and underpaid : how workers are disrupting the digital economy / Cambridge : Polity Press 2017, 242 s.

”Delningsekonomi eller Sharing Economy och collaborative economy är samlingsnamn på aktiviteter som minskar resursåtgången genom att effektivare utnyttja varor och tjänster genom delning. [D]igitaliseringen utgör den möjliggörande teknologiska kraften för delningsekonomin.  Innovation på området innebär att identifiera outnyttjade varor och tjänster, maximera resursutnyttjandet samt att föra samman utbud och efterfrågan. ( … ) Bland policyrekommendationerna nämns bl a behovet att främja flexibilitet både på arbetsmarknaden och inom utbildningsystemet och att underlätta för företagande och innovation.”

Så står det att läsa rapporten Sharing Economy: Embracing Change With Caution (Näringspolitisk forum rapport 11; red Anna Felländer mfl.) från Entrepenörskapsforum som finns tillgänglig på nätet.

I sin bok myntar Trebor Scholz begreppet ”crowd fleecing”. Ordet ”fleecing” har många betydelser, den som är aktuell i detta fall är svindleri, att lura av någon pengar eller tillhörigheter. Tillkommer gör här även att expropriera och lura folk på tid. Exploateringen består, i detta fall uifrån från en aldrig tidigare skådad mängd av anonyma, ständigt nåbara och globalt utspridda ensamarbetare, i avsaknad av anställningstrygghet och knutna till en exklusiv skara av monopolliknande plattformsägare.

Scholz ser detta breda ut sig och bli en allt starkare trend. Han ser även en annan trend: problemen ses och förstås av många, samtidigt som utvecklingen ses som oundviklig. Bokens sista tre kapitel visar på möjliga utvägar, möjliga sätt att agera och verka för solidaritet och rättvisa för framförallt den digitala ekonomins mest utsatta och exploaterade deltagare. I åtgärdspaketet ingår även byggandet av alternativa, kooperativa plattformar baserade på solidaritet, gemenskap och icke-profit.

Ytterst handlar boken om ”digital labor”, som på svenska kan ges namnet ”digitalt arbete”. En sökning på just ”digitalt arbete”  ger en ingång till andra skrifter i våra bibliotekssamlingar som behandlar detta ämne. Utifrån dessa verks övriga ämnesord går det dessutom att navigera vidare till skrifter av liknande karaktär.

Philip Levine, 1933 : dikter / Lund : Ellerström, 2011, 92 s.

I förment socialistiska länder såsom Kina tvingas understundom konstnärligt begåvade människor att till slavlöner lägga sina ambitioner åt sidan för att inte riskera att svälta ihjäl. Detta drabbade den kinesiska poeten Xu Lizhi (1990-2014), som drömde om ett liv som bibliotekarie. I stället tvingades han att arbeta på den ökända fabriken Foxconn, som exempelvis tillverkar komponenter till smartphones. Som en följd av detta tog han sitt liv, men efterlämnade en handfull dikter, däribland den till engelskan översatta ”Conflict”, vilken lyder:

They all say / I’m a child of few words / this I don’t deny / but actually / whether I speak or not / with this society I’ll still / conflict.

Även om skillnaden mellan denna dikt och diktsamlingen ”1933” av Philip Levine (1928-2014) är markanta finns vissa beröringspunkter. Levine började, blott 14 år ung, arbeta i Detroits bilindustri. Visserligen gjorde han senare en rejäl klassresa och belönades 1995 med Pulitzer-priset, men han glömde aldrig sina barndomserfarenheter. Levine strävade efter att hitta en röst åt de röstlösa och är känd för sina poetiska skildringar av arbetarklassen. Hans dikter har därför ofta analyserats med stöd av Karl Marx teorier. Just denna diktsamling är till dags dato den enda till svenska översatta och ger på ett egensinnigt sätt en lyrisk röst åt bland annat depressionens och arbetarklassens levnadsvillkor. I en av dikterna låter han sin far, som dog när Levine var fem år, komma till tals:

”[…] Pengar är vad / de vill ha, säger han, och mera / och ett sätt att behålla dem.” (s. 12)

Den svenska arbetarpoesin är som bekant omfångsrik, men under 2000-talet är det nog Jenny Wrangborg som träffsäkrast fångar vårt samhälles arbetsförhållanden. Wrangborg är sedan förra året ny ordförande för Föreningen arbetarskrivare och medverkar även i flera av dess antologier. Hennes hittills två utgivna diktsamlingar finns givetvis att låna hos oss:

Kallskänken

Vad ska vi göra med varandra

Elina Antell (red.), Maria Adlercreutz, väverska mellan mörker och ljus / Stockholm : Ordfront, 2016, 159 s. Eva Brita Järnefors, Vävar vi aldrig glömmer : Maria Adlercreutz - politisk konstnär / Stockholm : Books on Demand, 2016, 80 s.

Genom att överföra fotografier till bildvävnader blev Maria Adlercreutz (1936-2014) en pionjär inom svensk textilkonst, framförallt känd för sina politiska motiv. Besynnerligt nog dröjde det så länge som två år efter Adlercreutz hädanfärd innan de två första böckerna om henne publicerades, men bättre sent än aldrig. Trots att en tonvikt ligger på hennes politiska engagemang, ger böckerna olika perspektiv på konstnärskapet, varvid de i mångt och mycket kompletterar varandra. Att de dessutom är rikt illustrerade gör läsningen till en fröjd även för ögonen.

Werner Schmidt: Peter Weiss: ett liv som kritisk intellektuell, Tankekraft förlag, 2016, 481 s.

Peter Weiss var på många sätt en ovanlig författare. Som tysktalande jude, utbildad på konstskola i Prag, i exil i Sverige, med en far som var uppvuxen i Ungern, kände han sig aldrig riktigt ”hemma” någonstans. I sin konst, teater, filmer och böcker var han dessutom en ”politisk författare”, en författare som ansåg att konst och politik var lika viktigt. En författare som på det sättet kan jämföras med t ex Sara Lidman, Göran Palm, Sven Lindqvist eller Jan Myrdal. Från början skrev han på svenska, men fann aldrig sin riktiga stil utan gick tillbaka till att skriva på tyska. 1965 gick från att ha varit i stort sätt okänd till världsvid berömmelse med sitt ofta spelade drama, som i sin kortform kallas ”Mordet på Marat”.
Historikern Werner Schmidt från Stockholm skriver i denna den första stora översikten på svenska över Weiss dramatik och prosa, särskilt om Weiss försök att i Brechts efterföljd skriva en litteratur som får läsaren att börja fundera på orättvisorna i världen. Hans pjäser behandlade nästan alltid dagsaktuella händelser, som ”Rannsakningen” (om Förintelsen under andra världskriget), ”Vietnam-diskurs” om kriget i Vietnam, eller ”Sången om skråpuken”, om Portugals kolonialkrig i Angola). Parallellt med sitt konstnärskap var han ständigt indragen i politiska debatter i media, tidningar, offentligt och på radio. Han var politiskt engagerad i Vänsterpartiet kommunisterna, men starkt kritisk till den utveckling mot diktatur som han såg i socialiststater som Sovjetunionen, Östtyskland eller Kina.
Särskilt intressant är Schmidts redogörelse för mottagandet, kulturellt och politiskt, av Weiss författarskap i Sverige och Tyskland. I Tyskland var han betydligt mer känd än i Sverige, också omdebatterad, och hans enorma personarkiv förvaras idag i Berlin. Han var gift och samarbetade tätt med scenografen Gunilla Palmstierna, som för några år sedan publicerade en rikt illustrerad bok om sitt liv med Peter Weiss.
Peter Weiss sista stora verk var boktrilogin Motståndets estetik, om motståndskampen mot nazismen under andra världskriget. Samtidigt med redogörelserna för den politiska händelseutvecklingen, inte minst inom kommunismen i Sverige, och scener från inbördeskriget i Spanien, skriver Weiss här om konst och estetik, om Brechts tid i exil i Stockholm, och om Karin Boyes sista tid i Alingsås, strax före sin död 1942. Den östtyska kollegan Christa Wolf citeras i slutet av Schmidts bok: enligt henne karakteriserades Weiss just av sökandet efter en objektiv ”sanning” bakom alla dimridåer av lögner, men också själva detta hans sökande blev som en hållning, ett förhållningssätt att vara. Weiss prövar också ständigt sina egna ståndpunkter i processen, han arbetar ”hegelskt”, t.ex. när han diskuterar sina egna ståndpunkter med Karin Boyes, för att komma fram till större klarhet, eller när han ställer Markis de Sades cyniska individualism mot Marats kommunism.
Peter Weiss var en mångbottnad artist, som började som bildkonstnär, utgav sina första prosaböcker på svenska, och försökte sig också på film under en period. I samband med att han träffade Gunilla Palmstierna 1952 gjorde han flera kortfilmer, ofta med en minimal budget och med sina vänner som skådespelare. 1958 gjorde han t ex två filmer på uppdrag av SSU, ”Vad ska vi göra nu då?”, om narkotikaproblematik, och ”Ungt rådslag”. Han deltog som debattör i de båda Russelltribunalerna i Stockholm, 1967 och 1973, och var en mycket stark röst i kampen mot det amerikanska kriget i Vietnam. Strax före sin död 1982 började också hans bildkonst, som även innefattar en rad bokillustrationer, att uppmärksammas. Peter Weiss skulle 2016 ha fyllt ett hundra år.

Info till låntagare - januari 2017

Mon, 2017-01-16 15:44

Vi går i en period över till dagslån och frångår de tidigare månadslånen

På grund av yttre omständigheter såsom logistik och hantering av arkivmaterial, kommer vi att endast bevilja dagslån istället för som tidigare månadslån.

Var därför ute i god tid och hör gärna av dig för att försäkra dig om att volymerna finns på plats, eller plockas fram till ditt besök.

Boktips december 2016

Wed, 2016-12-07 16:13
Osynliga kommittén, Till våra vänner ; Det stundande upproret / Hägersten : Tankekraft, 2015, 221, 129 s.

För att göra en lång och omständlig historia kort är Osynliga kommittén ett anonymt franskt anarkistkollektiv av som enligt utsago är en utbrytargrupp ur Tiqqun-gruppen. Det stundande upproret utkom första gången på svenska 2010, men presenteras här i en omarbetad översättning av den första upplagan. Verket vållade på många håll ett rabalder, då det bland annat står att det inte finns några fredliga uppror och att vapen är nödvändiga (däremot konstateras även att det handlar om att göra allt för att inte använda dem).

Till våra vänner kan bäst sammanfattas som en direkt uppföljare till Det stundande upproret, vilket bekräftas av att det första kapitlet heter ”Upproren har kommit, till slut”. Boken argumenterar för att uppror efter börskraschen 2008 ökat exponentiellt och numera blivit mer normalt än tidigare.

”Stabiliteten är död. Också inom politiken tänker man sig numera för innan man delar ut AAA som kreditbetyg. Ett uppror kan tändas när som helst, med vilket motiv som helst, i vilket land som helst. Ledarna går mellan avgrunder. Även deras skugga verkar hota dem.” (s. 13)

Susan Lindholm, Remembering Chile : an entangled history of Hip-hop in-between Sweden and Chile / Malmö : Fakulteten för lärande och samhälle, Malmö Högskola, 2016, 168 s.

I denna sammanläggningsavhandling visar historikern Susan Lindholm på de ömsesidiga kopplingar som finns mellan svenska hiphopartister med chilenskt ursprung och chilenska musiker verksamma inom samma genre. Avhandlingen undersöker skärningspunkten mellan migration och hiphop och bygger dels på intervjuer, dels på analyser av låttexter. Inte minst det kollektiva minnet av militärkuppen 1973 bidrar till hur artisternas identiteter formas, utan att för den skull nödvändigtvis permanentas.

Efter militärkuppen mottog det solidariska Sverige ett stort antal politiska flyktingar från Chile. När hiphopen under 1980-talet nådde vårt land och svenska rappare omkring 1990 började ge ut skivor hade samhällsklimatet förändrats. Många artister var uppvuxna i framför allt de stockholmska förorterna och bar med sig erfarenheter av marginalisering och segregation, något som ofta tas upp i låttexterna.

Avhandlingen påvisar även hur vissa artister ger ut sin musik i såväl Sverige som Chile, samt verkar i båda länderna.

Laura Beers, Red Ellen : the life of Ellen Wilkinson socialist, feminist, internationalist / viii, 532 s.

Det sägs att kärt barn har många namn, men Ellen Wilkinson (1891-1947) hade under mellankrigstiden många öknamn, såväl som ledamot för Labour Party i det brittiska underhuset, som för sitt stöd för den republikanerna under det spanska inbördeskriget. ”The Mighty Atom”, ”Elfin Fury” och ”Pocket Pasionaria” hör till dessa. Men mest känd torde hon vara som ”Red Ellen”, vilket också är titeln på Laura Beers detaljrika levnadsteckning av en kvinna som under sin förhållandevis korta tid på jorden hann åstadkomma en hel del för att förbättra de utsattas liv i och utanför sitt hemland.

Listan på hennes insatser kan göras lång och för nyfikna läsare är boken ett hett tips! Även om hon gjorde mer än de flesta för kvinnosaken lägger Beers tonvikten på klasskampen, då Wilkinson alltid ansåg den vara av högsta prioritet.

Avner Offer & Gabriel Söderberg, The Nobel factor : the prize in economics, social democracy, and the market turn / Princeton : Princeton University Press, 2016, 323 s.

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne instiftades 1968. Det är inte ett Nobelpris, inte något som Alfred Nobel själv initierade, men det delas ut tillsammans med de andra Nobelprisen. Boken skildrar hur priset tar form ur en konflikt mellan den svenska centralbanken och socialdemokratin. Priset är tänkt att öka centralbankens status och inflytande, bereda väg för en mer marknadsvänlig ekonomi i Sverige såväl som i den övriga världen. Författarna kan dra slutsatsen att strategin varit framgångsrik, många gånger med katastrofala följder för länders välfärdssystem och jämlikhet.

Boken skildrar Sveriges och världens ekonomiska utveckling sedan framförallt 1970-talet och den ses genom att sätta fokus på Riksbankens pristagare, deras teorier och appliceringen av dessa teorier. Fram träder ett klart samband mellan priset och en övergång från traditionell socialdemokratisk ekonomisk politik till marknadsliberalism. I en kommentar på skyddsomslagets baksida funderar Bo Rothstein över om det alls kan sägas att ”ekonomiämnet, så som det oftast läres ut, stödjer en sund ekonomi.”

Victor Estby (red.), Efter oss : en antologi av Föreningen Arbetarskrivare / Sundsvall : Föreningen Arbetarskrivare 2016, 271 s.

Föreningen Arbetarskrivare bildades 1990. Syftet var, och är, att ge en plattform åt skribenter som skriver utifrån ett arbetarklassperspektiv. Föreningen anordnar möten och skrivarcirklar och ger ut tidningen Klass. Dessutom publicerar föreningen antologier där dess medlemmar står för bidragen. Föreliggande volym är den tionde antologin. Många av de skrivandes namn känns igen: Crister Enander, David Ericsson, Torgny Karnstedt, Kalle Holmqvist, Jenny Wrangborg, Henrik Johansson… I sitt förord skriver antologins redaktör, Victor Estby:

”Här finns den tydligaste och intressantaste bilden av hur vid och komplex dagens arbetaklass är, där kallskänkor och byggnadsarbetare kan känna gemenskap och igenkänning med arbetslösa, lärare och journalister när villkoren försämras, arbetsdagen hårdnar och otryggheten ökar.”

Service och öppettider vintern 2016/2017

Wed, 2016-12-07 14:29
Här följer en översikt över våra öppettider och service under årsskiftet 2016/2017
  • Forskarexpeditionen: stängt den 23 december - 9 januari
Framtagningstider från magasinen
  • Hämtningar från våra fjärrmagasinet för Metall: Inga hämtningar. Vi flyttar allt material under december. Materialet åter tillgängligt 20 januari.
  • Hämtningar från magasinet i Flemingsberg: Den sista beställningen före jul är den 22 december kl 11.15 (för att se materialet samma dag).

Vill du ha material till efter jul? Maila in din beställning!

A-bilds arkiv, Skidåkare på Gärdet, Fotograf: okänd.

Se komplett information om våra framtagningstider.

Vi är nåbara via
  • telefon: 08 - 412 39 00
  • e-post: info [snabel-a] arbark.se

Observera att du via dessa kontakter inte kan få svar på dina forskningsförfrågningar under vecka 52 samt veckan 1. Vi svarar så snart vi kan efter julhelgerna.

OBS! Vi stängt vecka 52 och vecka 1 , 23 december 2016 till och med 9:e januari 2017

In English
  • We are closed two weeks during Christmas holidays (23rd of December - 9th of January). We are open again on January the 10th.
  • No retrievals are made from our collections during this time.
  • If you wish to have materials ready for your visit after Christmas, please note that we aren’t able to answer any requests until the 10th.

Please plan your research and visits accordingly. Don’t hesitate to contact us if you have any questions.