Feed aggregator

Ny kalender för 2018 – Systrar, kamrater!


Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap tillsammans med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek gör även i år en väggalmanacka – ”Systrar kamrater!”

Väggkalendern kommer att vara i A3-format illustrerad med arbetarrörelsens kvinnor, organisationer, tidskrifter mera med mera.

Första utgivningsåret för almanackan var 2013, men kommer nu i 2018 års upplaga likaså.

På nedanstående beställningsblad i pdf-format kan man beställa väggkalendern för 100 kronor plus porto.

Beställs av: aks [snabel-a] arbark.se

eller se bifogad pdf för utskrift

 

 

CfP: Status and Social Conditions under the Risk of Social Demotion (Western and Southern Europe, 16th to Early 19th centuries)

Social and Labour History News - Wed, 2017-09-20 09:24

Status and Social Conditions under the Risk of Social Demotion (Western and Southern Europe, 16th to Early 19th centuries)
Rome, 24-25 May 2018
A conference organised by the École française de Rome, LARHRA, IDHE.S-ENS Paris-Saclay and the University of Milan
Coordinators: Jean-François Chauvard (University of Lyon II – LARHRA), Michela Barbot (CNRS, IDHE.S-ENS Paris-Saclay), Stefano Levati (University of Milan)

Frihetskämparnas förening – F.D. Politiska fångars klubb

Den 26 juni 1946 bildades, F.D. politiska fångars klubb vid Stortorgskällaren och föreningen nedlades i och med ett pressmeddelande 29 september 1999.

Föreningen bildades av folk inom arbetarrörelsen, vilka suttit i fängelse för sina åsikters skull, dömda för politiska brott. Hedersmedlem var Zeth Höglund som i två perioder suttit i fängelse. Andra personer som har varit medlemmar har varit bokförläggaren Axel Holmström, professor Israel Holmgren, borgarrådet Set Persson, förlagschefen Ragnar Johansson, riksdagsman August Spångberg.

Föreningens första ordförande var majestätsbrytare Einar ”Texas” Ljungberg som under storstrejken 1909 undrade om det var viktigare för kungen att ”leka boll” än att leva upp till sitt vackra valspråk ”Med folket för fosterlandet”. Uttalandet kostade nio och en halv månad på Långholmen.

1912 satt Gustaf Svensson tre månader på Långholmen för antimilitaristisk agitation och även Anton Nilsson satt där nästan 10 år, dömd till döden genom halshuggning vilket senare omvandlades till livstids fängelse.

 

Besök på Långholmen 1967. Från vänster: Mauritz Nilsson, Otto Grimlund, Folke Tiderman, Knut Mineur, Anton Nilsson, Einar Ljungberg, Morten Grindal, Gustaf Svensson, CJ Björklund. Fotograf: okänd. Fotografi från Gustaf ”Röde Gustav” Svenssons personarkiv, ARAB. Refkod: 559-274.

 

Otto Grimlund häktades för en artikel han skrivit i tidningen Folkets Dagblad, smädelse av mot stadsöverhuvud, Det gällde då Finlands Mannerheim och den tyske kejsar Willhelm. Grimlund ansågs även ha ett rekord i antalet tryckfrihetsåtal (40 st).

Mauritz Nilsson satt ett år och en dag i Chicago för antimilitaristisk aktivitet, Folke Tiderman dömdes till fängelse 1929 för antimilitaristisk artikel. Knut Mineur dömdes till 6 års tukthus i NaziTyskland för sitt arbete inom Internationell Sea and Harbour Workers och Morten Grindal dömdes till 3 dubbelt dödsstraff i Norge för hans kurirverksamhet under världskriget. C J Björklund för krigvägrarpropaganda vilket ledde till fängelse i Österrike.

 

”Röde Gustav” inspekterar sin gamla cell på Långholmen. Fotograf: okänd. Fotografi från Gustav ”Röde Gustav” Svenssons personarkiv, ARAB. Refkod: 559-287.

1975 bytte klubben namn till Frihetskämparnas klubb, (f.d. politiska fångars klubb) och man ändrade reglerna så att även 1930 talets Spanienfrivilliga och de som under andra världskriget var internerade i arbetsläger fick bli medlemmar.

Föreningen ordnade en utställning på Kulturhuset ”Frihet i Sverige” 24/1-24/2 1985 där tre perioder ställdes i fokus:

  • Förräderiprocessen efter fredskongressen 1916,
  • Frivilligrörelsen för Spanien och
  • interneringen under andra världskriget.

Klubbens siste ordförande var Ny Dags chefredaktör Per Franke och den siste invalde medlemmen var vapenvägraren och blivande riksdagsmannen Lennart Värmby.

Vid föreningens nedläggande överlämnades föreningens arkiv och kassabehållning till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Källor:

Bilderna kommer från Gustaf ”Röde Gustav” Svenssons personarkiv, ARAB. Refkod: 559

Frihetskämparnas förenings arkiv, ARAB. Refkod: 4747

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek förvarar även personarkiven för majoriteten av namnen nämnda i denna artikel.

 

Las Mamás belgas, Jonge Spanjestrijdsters uit de Lage Landen

Social and Labour History News - Tue, 2017-09-19 14:44

Amsab-ISG, Uitgeverij Lannoo en Boekhandel Walry nodigen u van harte uit op de voorstelling van het boek ‘Las Mamás belgas, Jonge Spanjestrijdsters uit de Lage Landen’ van journalist Sven Tuytens, op 12 oktober 2017 om 20u in de Fernandezzaal van Ons Huis aan de Vrijdagmarkt in Gent.

Over het boek

In Memoriam: Hélène Kaplan

Social and Labour History News - Mon, 2017-09-18 16:21

Hélène Kaplan nous a quittés le 9 septembre dernier.

Lennart Värmby

Lennart Värmby. Fotograf: okänd. Norrskensflammans arkiv, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

Lennart Värmby avled i söndags morse efter en tids sjukdom i cancer. Han föddes 28 september 1944, död 17 september 2017, var en svensk vänsterpartistisk politiker. Värmby var mellan 1998 och 2002 riksdagsledamot för Kronobergs läns valkrets på plats 123.

Han var suppleant i näringsutskottet och skatteutskottet. Senare var han ledamot i landstingsfullmäktige i Kronoberg och arbetade som en av regeringensvindkraftsamordnare.

Lennart har besökt Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek vid flera tillfällen och i vår tidning Arbetarhistoria berättade han om när han blev den siste invalde medlemmen i Frihetskämparnas förening.

Lennart Värmby var regionråd i Kronoberg för vänsterpartiet och den sist invalde medlemmen i Frihetskämparnas förening. Frihetskämparnas förenings arkiv finns hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Ur Arbetarhistoria: nr 152
»Frihetskämparnas förening lades ned, men frihetskampen är evig»

För min del började det 1965. Det var då jag i maj månad vägrade bära vapen och göra mina tio månaders värnplikt på T2 i Skövde. Det resulterade i en första fängelsedom på en månad. Den månaden gjorde jag i februari 1966. Var inhyst i en barack och det var kallt och snöigt. Det året var jag enligt Dagens Nyheter så gott som den ende av ett hundratal vapenvägrare, som inte var religiös.

De flesta var i maranatarörelsen eller andra kyrkliga grupper. Återigen inkallad 1966 i maj, vägrade och blev dömd till två månader. En advokat i Borås, för övrigt reservofficer, som var min offentlige försvarare, lyckades med det otroliga att få mig benådad! Ny lag var på gång som öppnade för vapenfri tjänst därav nåden från Kunglig Majestät.

Namnteckningen under var Rune B Johansson, inrikesminister. 1968 inkallades jag enligt nya lagen efter noggrann prövning. Jag var godkänd som »samvetsöm». Ny placering blev räddningstjänsten på Arlanda. Som övertygad totalvägrare vände jag hem redan efter ett dygn. Åtal med dom på tre månader följde.

Lennart Värmby. Foto Mats Samuelsson. Norrskensflammans arkiv, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

Jag var sedan 1966 verksam i arbetskollektivet Emmaus Björkå i Småland. Vi hade fullt upp med att samla in kläder, loppis och annat för att stödja flyktingar och befrielserörelser runt om i världen. Jag överklagade och hann bli inkallad en fjärde gång och vägra även då, innan Göta Hovrätt avslog överklagan. Den 23 september 1969 kunde jag inte hålla mig undan längre. Dagen efter den värsta stormen i mannaminne anlände jag rejält försenad av nedfallna träd till Singeshult, öppen anstalt mellan Ljungby och Halmstad.

I maj det revolutionära året 1968 hade jag och en kamrat till mig, Tage Ström, mångfaldigat och spridit ett flygblad med rubriken »Medborgare! Vägra värnplikt!» Det skedde med Björkå som bas runtom i Småland, till Eksjö med många militärer, till samtliga tidningar i Småland, till beslutsfattare i riksdag, landsting och kommuner. Genomslaget var enormt! Det skedde ju samtidigt med studentrevolten i Paris och världen.

Trots det och trots att Tage Ström angett sin adress, kunde polisen inte hitta honom! Helgen efter den första raiden satte vi oss i vår Volvo PV för att täcka östkusten med vårt blad. Det slutade i Oskarshamn på lördagkvällen. Vår Volvo vägrade rulla vidare. På morgonen häktades vi av polisen och fick tillbringa dagen med förhör.

När de konstaterat att det inte förelåg någon fara för väpnad revolution utan snarare tvärtom, släpptes vi fria. De tre månaderna på Singeshult avverkade jag genom att med traktor och plog lägga de vackraste fårorna i Småland.

Med min skrivmaskin skrev jag permissionsansökningar åt medfångar och blev snabbt anstaltens populäraste fånge! Kom ut dagen före julafton med en helsida i Borås Tidningsom bonus!

I januari 1970 dömdes jag sedan skyldig till en fjärde vägran, men straffet räknades in i de tre månaderna jag precis hade avtjänat.

Senare blev jag åtalad för ”medhjälp till uppvigling”. Domen blev att jag var skyldig och straffet dagsböter. Tage Ström, uppviglaren, skrev till tidningen VI sommaren 1969 och frågade: Är vi inte lika inför lagen? Detta med anledning av att Jan Myrdal medverkat i boken Vägra döda – Vägra värnplikt!(Zindermans 1965). Jan Myrdal svarade bland annat:

»De etablerade vill inte förlora sin position. Det som för oss är frihet är för dem subversion. Så blir orden till uppvigling.»

Lennart Värmby. Fotograf: okänd. Norrskensflammans arkiv, Arbetarrörelsens arkiv och bibliote

Tage Ström försvann från scenen genom att han tog sitt liv. För min del blev det en fortsättning, eftersom Per Francke, chefredaktör för Ny Dag, VPK:s tidning, när han fick veta min historia som vapenvägrare och uppviglare frågade om jag ville bli medlem i Frihetskämparnas förening. De behövde lite yngre medlemmar sa han. Jag blev invald, men aldrig aktiv.

Man kan lugnt säga att föreningen självdog. De gamla kämparna vandrade vidare till sällare marker.

Vi fanns och vi finns med eller utan förening. Av det enkla skälet att friheten ständigt måste erövras och försvaras.

 

ToC: Journal de la BDIC

Social and Labour History News - Mon, 2017-09-18 16:16
Journal de la BDIC
N°43 - Octobre 2017

La Bibliothèque de documentation Internationale Contemporaine & ses lecteurs

September 1917

September månad år 1917 kom i stor utsträckning att behandla efterspelet till vårens hungerkravaller i Sverige, val i både Stockholm och andrakammarval till riksdagen med efterföljande bråk mellan partierna. För att inte nämna den politiska kalabalik som rådde i Ryssland. Följ nyhetsrapporteringen i Social-demokraten under september 1917.

Social-Demokratens redaktion 1917: Fr.v. Nils Horney, Ivar Ljungqvist, Bengt Sjöberg, Sven Backlund, Otto Johansson, Johan Danielsson, Gottfrid Björklund, Per Albin Hansson, Kaj Andersson. Fotograf: Victor Malmström. ARAB Fotosamlingen 3331, löpnr 192, neg.nr 270, serie 1, volym 2

1 september 1917

Hårda domar i hungerkravallernas (5/5), på Södermalm i Stockholm, efterspel. 4 personer döms till 2-5 månaders straffarbete. Andrakammarvalen inleds med början i Skåne. Mjölkpriset höjs m 8 öre/litern. Mjölkbrist rapporteras i tidningarna.

3 september 1917

Erik Hedén, Socialdemokratiska vänsterpartiet (SVP), angriper Branting i en artikel i Folkets Dagblad-Politiken (FDP), och får kraftigt mothugg i Social-Demokraten (SD). Man plockar kottar till bränsle, skriver Social-Demokraten.

5 september 1917

 Stearinljus ransoneras. Tyskland intar Riga och närmar sig Petrograd.

6 september 1917

Oppositionella i Ryssland arresteras.

11 september 1917

Sverige påstås ha vidarebefordrat tyska krigstelegram från svenska Utrikesdepartementet, vilket avslöjas av amerikansk underrättelsetjänst. Det blir pinsamt för högerregeringen, som lovar upphöra. Kupp i Ryssland av general Kornilov, som har framgång i början, men snart stoppas. Sveavägen byggs, och har nått Kungsgatan. Hårda utfall i SD mot Socialdemokratiska vänsterpartiet.

12 september 1917

”Arbetarrörelsens arkiv, Folkets hus, 4 tr., hålles öppet ons. och lör. 1-3, övriga dagar 6-8.” Arkivet var beläget i några rum i Folkets hus vid

Regeringskrisen september 1917. Fr.v. Arvid Lindman, Allmänna valmansförbundet. Nils Edén, Liberala samlingspartiet, Ernst Trygger, Första kammarens nationella parti (”Förstakammarhögern”), Hjalmar Branting. Fotograf: Axel Malmström. ARAB Fotosamlingen 3331, löpnr 473, vol. 5.

Norra bantorget, i samma lokaler som Stockholms arbetarebibliotek.

13 september 1917

Kalabalik råder i Ryssland efter general Kornilovs uppror. Haparanda blir nu en viktig knutpunkt för handel och utväxlande av fångar mellan Ryssland och Tyskland. Den fackliga internationalen håller möte i London. Beslutas att det internationella sekretariatet flyttas från Berlin.

15 september 1917

Stor bostadsbrist i Stockholm, med hyreshöjningar som följd.

16 september 1917

Stor freds- och valdemonstration av Socialdemokratiska arbetarpartiet i Stockholm. Tal från fyra podier på Gärdet av Branting, Herman Lindqvist (LO), Erik Palmstierna, P.A. Hansson, Gustav Möller, Ivar Vennerström, Knut Tengdahl. Även SDV håller demonstration, med tal av Carl Lindhagen, Fabian Månsson, Ivar Vennerström, Z. Höglund. Ca 15.000 deltagare deltar i SAP:s tåg. Andrakammarvalet fortsätter under hela månaden med framgångar för SAP. Krigsmobilisering i USA. Stor rysk politisk konferens i Moskva.

21 september 1917

Val hålls i Stockholm. Bygget av Stadshuset fortgår och de ökade kostnaderna för detta diskuteras i stadsfullmäktige. Den så kallade ”Folkhushållningskommissionen”, som bevakar ransoneringen av olika varor, bestämmer priset på potatis och uppmanar att detta följs i alla led.

Nils Edén och Hjalmar Branting i andra kammaren, 1917. Foto: Axel Malmström. ARAB, Fotosamlingen 3331, löpnr 2972, vol. 18.

27 september 1917

Den 27 september 1917 grundade svarta och vita radikaler en revolutionär fackförening vid namn Industrial Workers of Africa (IWA), inspirerad av IWW (Industrial Workers of the World). Kommittén bestod endast av afrikaner och hade som slogan ”Sifuna Zonke!” (”Vi vill ha allt!”).

Andrakammarvalet 1917  

I andrakammarvalet i september går högern kraftigt tillbaka. Socialister och liberaler får majoritet, men svenske kungen Gustaf V säger att han inte kan acceptera Hjalmar Branting i Sveriges regering. Han vill i stället se en högerministär, varvid parlamentarismen i Sverige ställs på prov.

Andrakammarvalet medförde en stark tillbakagång för Högerpartiet, från 86 till 58 mandat. De två bondepartierna fick tillsammans 11 mandat. Liberalerna ökade från 57 till 62, socialdemokraterna blev kammarens största parti med 87 mandat, Socialdemokratiska vänsterpartiet 11. (Endast män hade rösträtt, dock gav förmögenhet flera röster, ett av flera så kallade ”rösträttstreck”.)

Efter förhandlingar under slutet av september bildar liberalen Nils Edén regering 1.10 tillsammans med socialdemokraterna. Fyra socialdemokrater utnämns till ministrar: Hjalmar Branting, finansminister, Värner Rydén, ecklesiastikminister (skola, kyrka), Erik Palmstierna, sjöminister (med ansvar för flottan), och Östen Undén, konsultativt statsråd (Undén var jurist). På regeringsprogrammet står fortsatt neutralitet i kriget, lika kommunal rösträtt för alla väljare (utan ”inkomststreck”), kvinnlig rösträtt. En av de första åtgärderna blir frigivning av de så kallade ”Amalthea-männen”, Anton Nilson, Algot Rosberg och Alfred Stern.

Den nya regeringen kritiseras omgående av Socialdemokratiska vänsterpartiet för för många eftergifter till det liberala partiet. SV kritiserar den fortsatta spekulationen med livsmedel med höjda priser för vinstmaximering, av så kallade ”gulaschbaroner”. Partiet kräver kamp mot bostadsbristen, inga militäranslag, amnesti åt ”politiska fångar” från hungerkravallerna, totalt rusdrycksförbud, författningsreform, stöd till folkbildning, socialförsäkrings- och arbetsskyddslagstiftning mm. Verksamhetsberättelsen 1917 slutar: ”Den frigörelse vårt och alla folk i sin skriande nöd längtar efter, finner de emellertid först i sin egen vakenhet och vilja till hänsynslöst utnyttjande av sin revolutionära kraft mot den härskande kapitalistiska samhällsordningen. Nu mer än någonsin gäller det gamla socialistiska ordstävet:

”Arbetareklassens befrielse måste vara dess eget verk.”

 

I regeringsfrågan går riksdagen på en annan linje än kungen Gustaf V som inte velat acceptera en regering med socialdemokratiska ministrar. Därmed har parlamentarismen på allvar slagit igenom i Sverige. Den gamla högerregeringens tyskvänlighet byts mot en mer positiv ställning visavi Storbritannien.

Inför valet i september turnerade SDV i den så kallade ”röda bilen” (se bild), 66 möten hölls runtom i Sverige mellan 16 juni och 23 juli.

Bilturné inför valet 1917 med den så kallade ”Röda bilen”. I bilen bland annat Kata Dalström. Foto: Victor Malmström. Z. Höglunds arkiv, 256, löpnr 20.

Partiets tidningspress var omfattande: Folkets Dagblad Politiken, Norrskensflamman (Luleå), Nya Norrland (Sollefteå), Västerbottens Folkblad, Dalarnes Folkblad, Norra Småland (Huskvarna), Östgöta-Folket (Linköping), Skånes folkblad (Malmö), Nya Värmland (Karlstad), samt ungdomsförbundets tidning Stormklockan, med en sammanlagd upplaga på 82.000 exemplar.

 

Till stöd för småbönder, arrendatorer, torpare och statare inom jordbruket bildade SDV tillsammans med två mindre jordbruksorganisationer Sverges Demokratiska Jordbrukareförbund, med uppgift att arbeta för ”jordfrågan” om en demokratisk fördelning av åkerjorden, under parollen ”Arbetets frukter åt dem som arbetar.”

Den så kallade tredje Zimmerwaldkonferensen, där Socialdemokratiska vänsterpartiet deltog, hölls i Stockholm 3-7 september. Från partiet deltog Ture Nerman, C.N. Carleson och Zeth Höglund. Konferensen slutade i upplösning, där SV tog det ryska bolsjevikpartiets sida gentemot de parlamentariska socialistpartierna. Partiets förhållande till bolsjevikerna i Ryssland var gott, och man gav dem sitt samlade stöd. Zeth Höglund och Karl Kilbom besökte efter revolutionen i början av 1918 ”det socialistiska Ryssland” för att ”framföra partiets hälsningar”.

Stockholmskonferensen i september

Under intryck av ryska revolutionen i mars 1917 och den amerikanske presidenten Wilsons därpå följande fredsförslag bildades i maj 1917 i Stockholm efter nederländskt initiativ en nederländsk-skandinavisk kommitté, som i samarbete med Andra internationalens sekretariat skulle försöka sammankalla en allmän socialistisk fredskonferens. Internationalen hade då redan i praktiken upphört i o m första världskrigets utbrott. I samband med ”oktoberrevolutionen” lämnade Sovjetunionen internationalen för att grunda en egen kommunistisk international (Komintern).

I kommittén ingick bland annat de socialdemokratiska ledarna P.J. Troelstra, Nederländerna, Thorvald Stauning, Danmark, Jakob Vidnes, Norge, Hjalmar Branting, Gustav Möller och Ernst Söderberg, Sverige. Branting utsågs till ordförande och Internationalens sekreterare Camille Huysmans till sekreterare med Arthur Engberg som biträdande sekreterare.

På inbjudan av kommittén, till vilken senare de ryska mensjevikerna men inte Lenin och bolsjevikerna anslöt sig, hölls sommaren 1917 en rad förberedande konferenser med representanter för både majoritets- och minoritetsriktningar från de socialdemokratiska partierna i ett tjugotal krigförande och neutrala länder. Kommittén utlyste en allmän internationell socialistisk konferens i Stockholm till 15 augusti, senare uppskjuten till 9 september 1917. På grund av att ententens regeringar, England, Frankrike och USA, vägrade utfärda pass till de socialistiska delegaterna från dessa länder, kunde Stockholmskonferensen 1917 inte genomföras. Bolsjevikrevolutionen i Ryssland i november 1917 skrinlade definitivt tankarna på att samla hela Andra internationalen i Stockholm 1917.

Genom de separata konferenserna och det material från dessa som utgavs fick Stockholmskonferensen 1917 likväl stor betydelse. Med plattform i ett neutralt land kunde det svenska socialdemokratiska partiet med Branting i spetsen göra en internationellt uppmärksammad fredsinsats.

Tyska delegationen vid Stockholmskonferensen 1917. Fotograf: Axel Malmström. ARAB, Holländsk-skandinaviska kommittén (samling), 1917:35, vol. 3.

Det var den tredje så kallade Zimmerwaldkonferensen som hölls under första världskriget i Andra kommunistinternationalens regi. I konferensen deltog från början även Lenin, de tyska socialdemokraterna Bernstein och Friedrich Ebert.

Källförteckning och litteratur:

Ingvar Flink: Hungerdemonstrationerna i Västervik 1917 (Arbetarnas kulturhistoriska sällskap, årsbok, 1969, även

Folkrörelsehistoria, 2, utg av Norra Kalmar läns folkrörelsearkiv)

Sigurd Klockare: Svenska revolutionen 1917-1918

Knut Bäckström: Arbetarrörelsen i Sverige 2, 1963

Björn Wilho Hallberg: Seskaröspelet 1984 (Br67/3306)

Jonas Oscarsson: ”Idag är staden vår” (Söderhamn), teaterprogram, 1995 (Br67/5811)

Eric Sjöqvist: Det röda Ådalen växer fram, 1996 (67/16892)

Tage Lindbom: Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i Sverige, 1945

Die Internationale 1914-1918, Eine Dokumentation. T.1: Die Stockholmer Konferenz von 1917 (Bearb. von Martin Grass) manuskript, ARAB, 2004 (även på CD-skiva)

Gunnar Gunnarson: Arbetarrörelsens krönika i ord och bild, 1881-1938 (1970)

Socialdemokratiska vänsterpartiet: Verksamhetsberättelse (1917)

Social-Demokraten september 1917

Hjalmar Branting och P.J. Troelstra under Stockholmskonferensen 1917. Foto: Axel Malmström. ARAB, Holländsk-skandinaviska kommittén (samling), 1917:8, vol. 3.

Nationalencyklopedien: ”Stockholmskonferensen”

Arkivmaterial hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek om Stockholmskonferensen

Arkiv: Indiska nationalkommittén, Stockholm (refkod 34)

Hjalmar Brantings arkiv: Handlingar rörande socialistiska internationalen (refkod 91:4:1:2)

Carl Lindhagens personarkiv: Manuskript och brev (refkod 360:1)

Arkiv: Socialistiska internationalen (samling) (refkod 1209)

Arkiv: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Handlingar rörande utställningar och projekt, Stockholmskonferensen 1917 (refkod 1228:F:5:8-9)

Arkiv: Holländsk-Skandinaviska kommittén (samling) (refkod: 1917)

Das Kapital published 150 years ago - Marx's personal copy digitized

Social and Labour History News - Thu, 2017-09-14 09:58

Exactly 150 years ago, on 14 September 1867, the first volume of Karl Marx’s Capital was published. Capital remains one of the most influential books in world history. The International Institute of Social History in Amsterdam possesses a unique first edition, containing Marx’s own handwritten corrections and marginals. This edition has now been fully digitized, and has been made available to the general public through the Institute’s website.

Buchvorstellung "Streiten für eine welt jenseits des Kapitalismus"

Social and Labour History News - Wed, 2017-09-13 09:54

Buchvorstellung "Streiten für eine welt jenseits des Kapitalismus"
Date: 18 October 2017
Location: Berlin

Programm

18:00 Begrüßung
Dr. Wolfgang Jäger, Geschäftsführer der Hans-Böckler-Stiftung

18:10 Einleitung
Prof. em. Dr. Helga Grebing, Berlin

18:25 Wie aktuell ist Sternberg für den DGB?
Reiner Hoffmann, Vorsitzender des Deutschen Gewerkschaftsbundes und
Vorsitzender des Vorstandes der Hans-Böckler-Stiftung

Das Kapital fully digitized

News, IISH, Amsterdam - Tue, 2017-09-12 16:43

IISH digitizes unique copy of Marx’s Capital
Exactly 150 years ago, on 14 September 1867, the first volume of Karl Marx’s Capital was published. Capital remains one of the most influential books in world history. The International Institute of Social History in Amsterdam possesses a unique first edition, containing Marx’s own handwritten corrections and marginals. This edition has now been fully digitized, and has been made available to the general public through the Institute’s website.

Farewell Lecure Marcel van der Linden 'Walking Fish. How Conservative Behaviour Generates and Processes Radical Change'

Events, IISH, Amsterdam - Tue, 2017-09-12 15:50

4 PM

Big changes are often the unintendend consequences of attempts to keep things as they are. This paradoxical mechanism, first described by the paleontologist Alfred Romer, is of relevance in many research areas, including the study of social movements.

 

Et 1917 devient Révolution... : la conception d'une exposition

Social and Labour History News - Tue, 2017-09-12 08:44

JOURNEES EUROPEENNES DU PATRIMOINE
BDIC

Samedi 16 septembre 2017
10h - 17h

Et 1917 devient Révolution... : la conception d'une exposition
Présentation des différentes étapes de la réalisation d'une exposition temporaire à partir des collections de la BDIC.

Popup Cinema QRU: 'Moslimmigranten in Moskou'

Events, IISH, Amsterdam - Mon, 2017-09-11 14:49

QRU is een pop-up expo aan de Cruquiusweg 140 in Amsterdam-Oost.

In een loods van een voormalige locomotieven-fabriek verzorgt QRU deze zomer in de weekenden een cultureel programma.

Boktips september 2017

Victor Klemperer (med förord av Christopher Clark och en historisk essä av Wolfram Wette ; texttranskription, kommentarer och personregister: Christian Löser ; översättning: Per Lennart Månsson): Revolutionsdagbok 1919 : skratta och gråta på samma gång / Fischer, 2016. 234 s.

I år uppmärksammas hundraårsjubileet av den ryska revolutionen 1917. Men också åren efter revolutionen var dramatiska, och skulle sätta sin prägel på hela det oroliga 1900-talet. Land efter land skulle drabbas, i det som historikern Eric Hobsbawm kallat ”ytterligheternas tidsålder”.

Ett av de många vittnena till 1900-talets massmord i Europa var docenten i romanska språk Victor Klemperer. Som tysk patriot hade han anslutit sig och kämpat på östfronten och vid krigsslutet i november 1918 tänkte han återvända med sin hustru till München där han upprätthöll en så kallad privatdocentur i romanska språk och litteratur.

I Leipzig, där han hustru, organisten Eva Klemperer vistades gick han gärna på Café Merkur där politik diskuterades. Vid strejk släcktes alla lampor i lokalen och på natten övergick den enligt Klemperer ”från café till asyl”, ett tillhåll för fattiga och trashankar. En bekant, som arbetade som journalist på tidningen Leipziger Neueste Nachrichten, undrade om Klemperer inte skulle kunna skriva reportage från München när han kom dit. För just nu (årsskiftet 1918/1919) hände där ”stora saker”.

Den bok som följer är Victor Klemperers ögonvittnesreportage från München, där ett kommunistiskt arbetarråd övertagit makten i staden. Det är ”litterära reportage” på samma sätt som den ”rasande reportern” Egon Erwin Kisch skrev, eller för den skull P.O. Enqvists reportage från Olympiaden i München 1972. Det är inkännande, mångordiga beskrivningar och kommenterar in i detalj från de rökiga konferensrummen, ölhallarna, och från gatornas strider och kanonader. Ibland tvingas Klemperer ta till andra- och tredjehandskällor, ”det sägs”, ”man säger”, och så vidare. Det var den tidens journalistik, före radio och TV, skriven i ”direktsändning”.

I Tyskland hade efter krigsslutet det socialdemokratiska partiet delats (precis som det skulle komma att göra i Sverige) i en mer moderat grupp (”Mehrheits-Sozialdemokratische Partei Deutschlands), och en närmast kommunistisk grupp, inspirerade av den ryska revolutionen (Unabhängige Sozialdemokratische Partei Deutschlands, USDP), ibland kallade ”spartakisterna”. I Berlin utbröt snart gatustrider mellan de bägge fraktionerna, samtidigt som återvändande soldater under sina gamla befäl bildade militära ”frikårer”, som utan rättegång avrättade sina motståndare.

Den socialdemokratiska regeringen i Berlin flydde oroligheterna till Goethe-staden Weimar, därav benämningen på mellankrigstidens tyska styre: Weimarrepubliken.
I München hade socialdemokraterna vunnit det första valet efter 1918, men partiet var också där splittrat. Oroligheterna eskalerade när den socialdemokratiske ministerpresidenten i München, Kurt Eisner, mitt utanför Lantdagens byggnad sköts ner av en ung höger-nationalist, greve Anton von Arco, i februari 1919.
Följden blev att masstrejk utbröt, och de revolutionära inom USDP grep makten. De hämnades omgående på Arcos bundsförvanter i gruppen Thule. Gatustrider utbröt, samtidigt som USDP proklamerade en ”socialistisk rådsrepublik”, på samma sätt som man gjort i Ungern.

Samtidigt hade revolutionen i Berlin slagits ned med våld av den socialdemokratiske försvarsministern Noske, och de så kallade frikårerna. Noske var också beredd att låta München-kommunisterna drabbas av samma ”blodsberusning” som deras bröder och systrar i Bremen, Ruhr, Braunschweig, Magdeburg, Posen och Württemberg, varvid minst 3000 människor miste livet Klemperer för noggrann dagbok över de blodiga dagarna för inbördesstriderna i München i maj 1919. Han noterar t.ex. att många soldater och matroser snabbt byter färg på sina armbindlar när fienden närmar sig, från rött till vitt. Striderna är över på några veckor och de ledande socialistledarna antingen mördades, som Gustav Landauer , eller sattes i fängelse för att dö, som skriftställaren Erich Mühsam. En av Klemperers kollegor på universitetet i München, den berömde sociologen Max Weber, lyckades fly staden, men avled strax efter, 1920.

(En annan som flydde från München 1919 var den mystiska pseudonymen B. Traven, författare till bland annat Sierra Madres skatt, som utspelas i Mexiko. Länge trodde man att Traven var en norsk-amerikansk sjöman, men senare forskning visar att han var anarkist från Tyskland, och hade verkat inom en teatergrupp i München. För detta talar att alla Travens böcker är skrivna på tyska.)

Litteraturdocenten Victor Klemperer var själv politiskt liberal, och hans skildring av den anarkistiska rådsrepubliken i München är fylld av elak satir och dråpliga karikatyrer. Han inser snabbt att republikens dagar snart är räknade. I sin sista dagboksanteckning 1920 beskriver han rådsrepubliken i Bayern som ”tragikomisk”. Han skriver om hur hjärtat skakas av det ”hjältemodiga lidandet” samtidigt som man måste skratta åt de många politiska ”tokerierna”. Kanske kan man säga att krigsupplevelserna gjort en cyniker av författaren, som mest av allt längtade tillbaka till sin lärostol i romanistik i Dresden, där han blev professor 1920.

Victor Klemperers vidare öde är inte mindre dramatiskt. Vid nazisternas maktövertagande 1933 tvingades han avgå från sin professur i ”förtidig pension”. Något år senare tvingades han flytta med sin fru till Dresdens ”judehus”. När de sista judarna 1945 skulle deporteras till koncentrationslägrets gasugnar bombades staden till grus av de allierade, och Klemperer lyckades fly med sin fru.

Efter hustruns död 1951 gifte han om sig och utnämndes till professor i romanistik vid Humboldtuniversitetet i (Öst)Berlin. Han blev medlem i det östtyska kommunistpartiet redan 1945, en förutsättning för att få fortsätta undervisa, och utgav en rad skrifter i sitt ämne, romanska språk och litteratur. Under en resa till en kongress i Lissabon 1959 insjuknade han och dog året därpå, 79 år gammal.

Victor Klemperers dagböcker har publicerats efter hans död, och är idag en betydelsefull källa till en akademikers liv under det tyska kejsardömet, två världskrig, revolutionstiden 1918-1919, och tiden under nazism och kommunism i Tyskland. De har transkriberats av Christian Löser, och försetts med kommentarer och förord av Christopher Clark och Wolfram Wette, och utkommer nu för första gången på svenska.

Den sista dagboken, 1945-1959, bär titeln So sitze ich denn zwischen allen Stühlen. Klemperer var en ”överlevare”, en man som under sitt liv tvingades, som han säger, ”sitta på många stolar”. Dagboken 1918-1932 kallar han, på samma mångtydiga vis, Leben sammeln, nicht fragen wozu und warum (ung. Att samla på livet, utan att fråga varthän eller varför?). Att anpassa sig till ett liv under det ”korta 1900-talet” (som Hobsbawm kallat det, tiden 1918-1991) innebar i många fall bara att leva, acceptera, ”gilla läget”, utan att fråga varför eller varthän?

Och frågan är om vi blivit så mycket klokare sedan dess?

Sandra Mischliwietz, ”Att uppfinna ord” : Kindheit als Strategie der Weltaneignung in der schwedischen Arbeiterlitteratur der 1930er Jahre / MV-Verlag, 2017 (Wissenschaftliche Schriften der WWU Münster. Reihe XII. Band 11)  

Den svenska arbetarlitteraturen står högt i kurs i Tyskland, i Sandra Mischliwietzs avhandling kallas den ”eine stärkere literarische Tradition als in allen anderen europäischen Ländern”. 1930-talet var det decennium när den svenska arbetarlitteraturen nådde, med Lennart Thorsells ord, ”den svenska [litterära] parnassen”. Författare som Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Moa och Harry Martinson, Johan-Olov Johansson, Artur Lundkvist, Josef Kjellgren, Jan Fridegård, Rudolf Värnlund, Maj Hirdman, slog igenom på bred front under 1930-talet, och man försökte etablera begreppet ”proletärlitteratur”, fast några av dessa författare ogillade epitetet.

Den biografiska ”bildningsromanen” blev tidigt strömningens signum. Det var böcker som Eyvind Johnsons Romanen om Olof, Harry Martinsons Nässlorna blomma, Fridegårds böcker om Lars Hård, Moa Martinsons böcker om Mia, Ivar Los God natt jord. I den föreliggande avhandlingen av Sandra Mischliwietz försöker författaren jämföra dessa barndomsskildringar med den ”borgerliga” romanens motsvarigheter, till exempel Per Lagerkvists Gäst hos verkligheten, Sigurd Hoels Veien til verdens ende eller H.C. Branners Historien om Børge. Strindbergs Tjänstekvinnans son hade varit en bra jämförelse, eller Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom.
En skillnad som snart framkommer är klassaspekten, som utmärker arbetarlitteraturens författare. Men också det faktum att dessa unga författare visar hur man ”hittar sitt språk” i de självbiografiska böckerna, med Torgny Karnstedts ord, ”att erövra ett språk”. Mischliwietz kallar det ”att uppfinna ord”. Språket erövras inte utan besvär, det är både ”kollektivt” och ”individuellt”.


”Weltaneignung” betyder ungefär att ”tillägna sig”, ”anpassa sig”, att ”införliva omvärlden”. Barnet gör det genom att först härma de vuxna, i tal och handling. Det antar därefter olika ”strategier” för att anpassa sig så gott om möjligt. De svenska arbetarförfattarnas barndom på 1930-talet var väsensskild från borgerliga författare som Strindberg (vars böcker beundrades starkt inom arbetarklassen) eller Söderberg. Tidigt får barnen hjälpa sina föräldrar, hemma och på arbetsplatsen. De blir tidigt ”vuxna”. De får, i bästa fall, gå sex år i skola, men ofta kortare. De får tidigt lära sig att klara sig själva. Vid 13 år börjar Eyvind Johnsons Olof arbeta för maten, då han lämnar styvföräldrarnas hem i Norrbotten för sin vandring söderut. Det säger sig självt att en sådan ”weltaneignung” är ganska så specifik för 1930-talets ”proletärförfattare”.
Mischliwietz försöker på detta sätt rekonstruera hur ”barnet” skildras i arbetarförfattarnas biografiska romaner. Hur man närmar sig begreppet ”det goda barnet” från Rousseau och Ellen Key, och hur man skildrar arbetarklassens förhållande till barndomen. Och hur detta tar sig uttryck i språket.

Så heter det t.ex. i ”Romanen om Olof”: ”Barn leker och springer omkring och hoppar bock och gör allt möjligt och deras mammor ropar på dem att de ska komma in och gå ett ärende eller få en smörgås. Jag är inget barn längre, jag är en arbetare. Men ifall någon kallade honom för barn, så kunde han inte neka.” Barnen blev tidigt politiskt medvetna, Vilhelm Moberg blev som han själv skriver ”en av Sveriges yngsta ungsocialister” vid elva års ålder.

Med Bourdieu skulle man kunna säga att de arbetarbarn som skildras i bildningsromanerna växer tillsammans med sin klass, erövrar språk och erkännande, kulturellt och socialt kapital. De är särlingar inom klassen som reflekterar över sina liv, men de är också klassrepresentanter, de är exempel på hur en hel samhällsklass får erkännande och sedermera erövrar också den politiska makten.

Mischliwietz anlägger också ett gender-perspektiv där hon analyserar Moa Martinsons Mia-trilogi, Lo-Johanssons Bara en mor, och jämför med senare barnskildringar som Svinalängorna och Mig äger ingen. Och hon citerar Kristian Lundberg, när hon säger: ”Den som talar, förändrar världen”. Hon hade kunnat tillägga: Den som skriver ner sin barndoms historia får oss andra att förstå den bättre.

 

Journées européennes du patrimoine 2017

Journées européennes du patrimoine


A découvrir à la BDIC :
"ET 1917 DEVIENT REVOLUTION..."
Les coulisses d'une exposition

Les soldats de la mémoire

Publication

Presses universitaires de Paris Nanterre
Collection "Sources et travaux de la BDIC"

Commander le livre

Call for Papers 'The Future of Work in the Mirror of the Past'

Events, IISH, Amsterdam - Fri, 2017-09-08 17:42

XII INTERNATIONAL CONFERENCE ON LABOUR HISTORY organized by THE ASSOCIATION OF INDIAN LABOUR HISTORIANS and V.V. GIRI NATIONAL LABOUR INSTITUTE, 26-28 MARCH 2018 AT V.V. GIRI NATIONAL LABOUR INSTITUTE, NOIDA/New Delhi, INDIA

The broad theme for the conference is ‘The Future of Work in the Mirror of the Past’. The focus of the conference will be on the relation of technology with changing forms of work and work relations in the past and the present in the light of possible future trends.

Pages

Subscribe to Social History Portal aggregator